Gränslöst barn?

Men jag tänker att de måste ju ha lite koll på vad barnet sysslar med ute?
Även om man inte är med själv, så har man väl lite koll?
Det har hänt att han sprungit efter mig på gatan och ropat och frågat en massa även när mamman varit med...

Har aldrig sagt mer än "hej" till dem, och skulle jag plötsligt komma och börja ta upp deras barns beteende, är risken stor att de skulle ta illa upp.

Detta barnet verkar ju fara illa. Då är det inte fel att prata med barnets föräldrar. Vi hade en femåring på gården som hade ett liknande beteende. Han satt utomhus och pratade med sig själv och petade i sanden. Och när vi kom var han otroligt på och ville komma in till oss osv. Ibland fick han det men till slut pratade vi med hans föräldrar de var helt oförstående och menade att han går ju in och lägger sig när han är trött. Han måste ju få gå ut om han vill. De var från irak och hade inte bott här särskilt länge. Hemma gjorde de så. Barnen var ute ibland och inne ibland och grannarna hade alltid koll och kände barnen. Det var helt enkelt en kulturkrock. Samtidigt som det var märkligt för oss var de otroligt kärleksfulla mot vår son som de ansåg vara familj eftersom vi var en del av gården.

En gång var vi ute alla grannar och plötsligt var min son borta. Den svåra paniken går inte att beskriva. Precis när vi skulle ringa polisen fick vi veta att han var inne hos dem. Jag stormade in och där satt han glad i hågen i deras soffa och åt bröd. De hade besök från sitt hemland och de hade tagit in honom för att fotografera eftersom de tyckte att "han är en riktig svensk pojke". De var helt tokiga i hans långa vita hår och att han var rund och glad hjälpte till. Ibland måste man prata med människor för att förstå. Vem vet. De kanske behöver hjälp?

Jag vet ju inte hur just dom är, men det finns föräldrar som inte har så värst mycket koll. Men du får lägga fram det på ett snyggt sätt så dom inte känner sig utpekade. Säg att du är orolig för att han ska råka illa ut. Inte så bra att han bara vill gå in eller följa med okända människor.

På det sätt du beskriver pojkens beteende låter det inte helt omöjligt att ngn form av störning/ diagnos ligger bakom hans agerande. Detta i kombination med icke närvarande föräldrar. Men - ni kommer förmodligen få det ganska besvärligt med detta grannbarn om ni inte markerar nu. Det som är mest oroväckande är väl att ropa till en främmande person ; nej, åk inte! Och sedan ställa sig i vägen... Mitt råd är iaf att nästa ggn barnet dyker på så här, säg att nu vill jag säga hej till din mamma eller pappa och prata lite. Presentera dig och fråga helt enkelt om det är ngt du borde veta eller tänka på som granne i mötet med detta barn. Var ärlig; säg att jag har blivit lite fundersam och även orolig över vissa situationer som uppstått när barnet är ute själv. I mitt tycke är en markering men samtidigt en väckarklocka på plats för dessa föräldrar.

Bra tankar!
Ja, det var då jag på allvar  började reagera, när han försökte stoppa svärfar, en helt främmande karl,  från att åka iväg...
Jag har som sagt hejat på barnets föräldrar, de har en bebis som är under året också. Jag träffar sällan på föräldrarna, men det skulle kännas dumt på något sätt att börja prata om deras barns beteende det första man gör 

Stackas pojk. Risken är väldigt väldigt stor att något händer honom. sen som förälder tyvker jag de e konstigt att dem inte reagerar att barnet är borta. För de e han ju om han är hos er å föräldrarna har noll koll. Tyvärr tror jag föräldrarna har något slags handikapp så dem förstår Inte riktigt innebörd med det hela. Finns sådana som behöver bostöd å hjälp med sådant. Hade jag varit dig hade jag ringt soc Barnet kan fara väldigt illa annars.

Min son är precis likadan. Har kämpat med detta gränslösa beteende sen han var liten. Fick sk hjälp av socialen med familjebehandling men de löste absolut ingenting. Han kan gå fram till vem som helst och prata, bjuda in sig själv osv. Jag är fullständigt medveten om vad detta kan ställa till med och hur det kan och uppfattas. Har fått höra många gånger att jag inte är en närvarande mamma men jag är ute med honom jämt. För att övervaka och se till att han inte försvinner iväg med eller till någon. Han ska nu utredas för bl a adhd och då får vi förhoppningsvis hjälp från kompitenta människor som kan ge hjälp, råd och stöd.

Ts, även om du inte känner föräldrarna, så ta kontakt och prata med dom. De är med stor sannolikhet införstådda med sin sons problematik och skulle inte bli arga om du tar upp problemet med dom. Då har de ju iaf en ärlig chans att isf få berätta om pojken och slippa få en anmälan på sig.

Jag tror inte föräldrarna har något handikapp, har inte alls fått den uppfattningen. 
Han är inte hemma hos oss, utan han har på sin höjd stått i vår trädgård eller på våran trappa och blockerat dörren, eftersom han vill att vi ska leka med honom på gatan/lekplatsen. 

Jag har inte tänkt anmäla dem eller så...
Jag undrar om de är införstådda verkligen, varför låter man i så fall fyraåringen leka ute själv jämt och ständigt?

Nu senast i går skulle jag och ett av mina barn ta bussen till centrum.  På väg till hållplatsen upptäckte jag William komma springandes mot oss.   Han frågade i detalj vad vi skulle göra, och varför.  Sen satte han sig bredvid mig i bussen.    Hans mamma var alltså hela tiden med!
Likadant gjorde han för ett tag sen när min syster hade hälsat på oss och skulle åka hem. 

Ett handikapp behöver ej synas. Tycker de låter konstigt att dem är med å pojken springer som han gör å dem inte ens reagerar. Har jobbat en hel del med boende stöd, jag tror inte problemet ligger hos pojken i grunden. Efter som ut hur jag förstår de hela är dem med pojken å låter han hålla på utan att dem kommer fram till er å pratar. För man sitter inte på en buss å låter barnet springa runt å sätta sig hos vilt okänd människa utan att säga något.

Mamman kallade på honom vid ett tillfälle i bussen, men han struntade i det.
Att han alltid är ensam ute och leker är ju inte så bra, eftersom han skulle gå iväg med praktiskt taget vem som helst.. Det är den känslan man får. 
Nu bor vi i ett litet lugnt villaområde, men ändå...

Vet att de låter jävligt hårt. Men de är ju faktiskt på sådana ställen de mesta har hänt när de gäller barn. Barn som har försvunnit har varit på sådana ställen där dem säger att de händer aldrig här. Alla känner alla. Tycker du skall ringa soc anonymt å fråga vad dem tycker utan att uppge vilka dem är. Du kommer ångra dig otroligt mycket om de skulle vara så att han träffar fel människa å du vet om detta. Oavdett att det inte alls är dit fel. Hoppas du förstår vad jag menar

Du, jag tycker att det är till att dra väääldigt förhastade slutsatser att efter TS inlägg tro att föräldrarna har någon form av begåvningshandikapp. Ser i ett inlägg längre ner att du jobbar med bl a boendestöd och får känslan av att du försöker passa in problemet i ett område som du kan, säkert i akt och mening att hjälpa, men snälla du: Tänk dig för innan du diagnosticerar folk med än det ena, än det andra efter att ha läst några rader på ett internetforum.  

Vår son skulle ha kunnat göra sådär, och vi passar honom extra noga just därför.han har en diagnos och vi måste se till att han inte råkar illa ut.På samma gård finns en annan pojke med likadant beteende men föräldrarna bryr sig inte så mycket och därför får den pojken inte lära sig hur man beter sig.jag vet inte hur jag ska göra, ska jag lägga mig i eller inte? Jag brukar säga till honom att gå hem när han är på väg till vägen och så.

ni har ju ett specifikt tillfälle ni kan ta upp utan att anklaga.

Det är ju när er släkting skulle åka och den här grabben försökte hindra honom. Ni kan fråga föräldrarna hur de tycker ni ska hantera en sådana situation som icke-föräldrar till barnet.

Då kommer ni troligen märka hur föräldrarna ser på det.
Är dte så att de rycker på axlarna och inte bryr sig, då kan det vara läge med en orosanmälan. Är det så att de är medvetna om problemet men inte vet hur de ska hantera det, då kan man ju tipsa om hjälp från t.ex BUP och så