Hur skulle du hantera om den du dejtar bytt kön?

Säg att du träffar någon ny, spännande person som du vill lära känna mer och efter ett tag väcks starkare känslor och ni börjar dejta.
Efter en period, ni har inte haft sex, berättar personen att han/hon är transsexuell och har gjort ett könsbyte.

Hur skulle du hantera det, eller iallafall hur tror du?

Personligen hade jag brutit. Skulle inte klara av ens tanken på att ha sex med en person som inte är man "på riktigt". Sedan vet jag inte heller egentligen hur det fungerar för en sådan person.
Vad jag förstått är det lättare att göra om en man till kvinna än tvärtom...

Jag tror jag skulle känt mig som att jag varit på väg att bli ihop med en kvinna och det är ett av det sista jag skulle kunna tänka mig. Då är jag hellre själv.

Nästa tanke, en omopererad man eller kvinna... se du på personen som det "nya" könet eller som en person omstöpt i fel form?

Jag hade brutit på en gång.

Om en person väljer att se personen som omstöpt i fel form....
Varför välja just den negativa attityden?
Vad är det som lockar att se ner på en medmänniska som har haft det svårt i livet och som har blivit hjälpt och fått livet åter??
Vad är det som är så häftigt att se ner på andra människor än att vara glad för personens skull??

Alla vill bli sedda för den dom är..... och jag förmodar att du också vill bli respekterad och sedd för den du är...oavsett förändrade frisyrer eller liv eller annat som du vill förändras, men hur kommer det sig att det gäller inte alla för dig?
Hur kommer det sig att andra inte ka få ändra sitt liv till det bättre utan måste bli dömda och förtalade och ska bli på hyvlade med påhittade och gissade påstående om utseende...? Hur kan detta vara så intressant?  

Jag som transsexuell finner denna tråd och det du skriver väldigt förolämpande. Men samtidigt är det inte första gången jag ser/hör detta resonemang.

Jag är inte utne efter att lura någon. Jag försöker bara känna mig bekväm i min egen jävla kropp, jag har varit självmordsbenägen sedan tolvårsåldern på grund av detta rent ut sagt helvete. Jag identifierar mig inte med min kropp, förstår du inte hur jobbigt det är? Hur fängslad man känner sig?

Jag är en man vare sig du vill det eller inte. Jag är INTE en omopererad kvinna, och det faktum att du inte förstår hur otroligt sårande det du säger är berättar mycket om dig som person.

Transsexualitet är ingen nyhet. Det finns i historien, även fast det inte är något man lär sig i skolan. Indianerna kallade det "two-spirit". I Indien har de något som heter hijra, en kvinna som blivit födda som män. De ansåg vara närmare Gudarna förr, men nuförtiden blir de diskriminerade och misshandlade. Ofta måste de prostituera sig för att ens kunna få pengar till mat, för ingen vill anställa dem. Ändå finns dem. Trots att det vore enklare att leva som cis, känns det ofta ännu värre att ljuga och bedra sig själv.

Just nu är jag singel, men mitt ex tog det lugnt. "Det förklarar saken", sa mina föräldrar.Mitt ex hjälpte mig mycket genom att älska mig som sin pojkvän, hon förnekade aldrig min könsidentitet och behandlade mig som vilken partner som helst. Inte trans-partner, inte trans-pojkvän, endast som den jag är.

Det är inte lätt att vara transsexuell, folk ifrågasätter dig hela tiden om du är öppen med det. Helt plötsligt är du inte längre en vanlig man, du är en man-som-egentligen-är-tjej. De säger som du, "riktiga män". Jag har fått väldigt personliga frågor av praktiskt taget främlingar, frågor de aldrig ens akulle tänka sig ställa annars. Jag har en vän som en grupp människor höll fast, skrek att han skulle "bevisa sig" och sedan drog de ner byxor och underkläder på honom. Bara det.

Du säger att du respekterar transsexuella, men ändå kallar du oss omopererade kvinnor/män. Du ifrågasätter hur mycket man ska tolerera. Det är inget nytt påfund, folk har varit transsexuella i alla dess tider. I alla dess former.

Jag är fullständigt normal. Jag studerar, jag klär mig enligt modet, jag äter husmanskost oftast och tittar på tv på kvällarna. Jag läser mycket deckare, spelar data- och tvspel, och lyssnar allt för ofta på John Mayer. Jag är faktiskt tråkigt mycket lagom-Svensson, längtar tills jag har hus, fru, barn, volvo med plats för min hund. Det enda jag vill är att leva ett okej liv med folk som älskar mig för den jag är, inklusive min så kallade "avvikelse".

Du och en annan i tråden får oss att låta som potentiella hot för att ni tror ni kommer behöva ifrågasätta eran hela sexualitet om ni råkar på någon som jag, som ni attraheras av. Ni ser oss fortfarande som könet vi blev födda i och attraheras ni av oss innebär ju det, enligt eran logik, att ni har homosexuella attraktioner. Kors i taket!

Hjärnan har ett kön och könsorganen har ett kön. Med andra ord finns det ett yttre och ett inre kön i en kropp. Och att inte förglömma att sexualiteten finns och kommer från hjärnan och styr könsdelarna med samband med hormoner.   

För 99,999999 %, eller liknande,  av mänskligheten, så existerar inte det du pratar om. Vi kan ju knappast börja definiera mänskligheten utifrån denna lilla minoritet.

Det vore som att hävda att människan som sådan har en splittrad personlighet, för att de schizofrena har det.

Och sedan, en transa som inte aviserar sin belägenhet för en presumtiv samlagspartner, är ju inget annat än en bedragare! Så enkelt är det, att vem som helst bör begripa det.