Ledsen igen

Men oftast så träffar ju den nya familjen varandra varje dag och de första barnen träffar han i bästa fall bara varannan vecka så det kanske inte är så konstigt att pappan vill ge dem uppmärksamhet när de väl är där.

Jag vet inte om du någon gång haft barnvakt och varit ifrån dina barn ett par dagar? Saknade du dem något då? Gav du dem lite extra tid och uppmärksamhet när du kom hem igen?

Om du skulle hamna i en situation där du bara fick träffa dina barn varannan helg hade du saknat dem tiden då ni inte sågs? Hade du kanske sett till att försöka få så mycket tid med barnen när ni väl sågs och låta mannen,som du ser varje dag, få stå tillbaks lite?

De allra flesta normala föräldrar saknar sina barn när de är ifrån varandra så mycket. Det beror på att de älskar sina barn. Älskar du dina barn?  Om du gör det undrar jag varför du har så liten förståelse för att andra föräldrar älskar sina barn?

Du skriver så klockrena inlägg och jag håller med dig i allt!

När jag läser "MuppinCowboys" inlägg får jag känslan av en osäker tonåring som måste stå och hångla med sin kille i alla lägen bara för att visa att de hör ihop.  
Visst måste man kunna sitta ner på en middagsbjudning och konversera med andra människor trots att man är ett par.

Förra festen jag och min man var på så såg vi knappt röken av varandra. Vi hade båda massa gamla vänner på festen som vi inte träffat på några år och de fick vår uppmärksamhet den kvällen.. Men vi gick dit och hem tillsammans och båda var nöjda och glada.

Det jag vänder mig emot är att det inte går att både älska sina barn OCH va delaktig i familjen, och i bestyren som måste göras. 

Du skriver så klockrena inlägg och jag håller med dig i allt!

När jag läser "MuppinCowboys" inlägg får jag känslan av en osäker tonåring som måste stå och hångla med sin kille i alla lägen bara för att visa att de hör ihop.  
Visst måste man kunna sitta ner på en middagsbjudning och konversera med andra människor trots att man är ett par.

Förra festen jag och min man var på så såg vi knappt röken av varandra. Vi hade båda massa gamla vänner på festen som vi inte träffat på några år och de fick vår uppmärksamhet den kvällen.. Men vi gick dit och hem tillsammans och båda var nöjda och glada.

Jag blir fundersam när jag läser ditt inlägg. Det finns inget i TS att gå på mer än hur hon själv känner , det finns inga konkreta exempel på vad hennes sambo egentligen gör för att hon ska känna så här.

Alla som har barn vet att innan jul så är det oftast en hel del arbete och det är bara att kavla upp ärmarna och jobba. Granen ska köpas och kläs, julklappar ska handlas, mat ska lagas, huset ska städas och mitt i det hela ska barnen underhållas. I en kärnfamilj så delar man oftast upp sakerna,någon leker med barnen och den andra städar eller lagar mat. När jag var ensam så planerade jag upp det så att jag gjorde det mesta när barnen var hos sin pappa. Jag kan gissa mig till att TS sambo känner av TS ovilja mot barnen, varvid han lägger fokuset på barnen och det tråkiga blir kvar till TS.

Det ÄR svårt att räcka till alla om man inte samarbetar i hela familjen.

Mitt råd TS att till nästa år, så planera ihop med din man hur ni kan lägga upp arbetet, kanske redan en månad innan så börjar ni med att göra köttbullar osv. julklapparna kan handlas redan i november. Sen när julen närmar sig så ser ni till att göra saker tillsammans i stället, två timmar jobba med hemmet, en timme med barnen osv.

Vad är det för barn, som måste underhållas hela tiden?
Däremot så ska man ju samarbeta, men barn behöver inte underhållas

Men rätt till uppmärksamhet? Det blir en så löjlig diskussion när det hamnar på den där nivån. Jag uppmärksammar förstås alla i min familj, men när exempelvis min mans utflyttade ungar kommer hem på julen så får de mycket mer uppmärksamhet än min karl får. Han får liksom klara av det och det gör han givetvis också. Jag är helt enkelt mer nyfiken på vad de sysslat med sedan senast än vad han har gjort. 

Samma sak när barnen är mindre. Det jag och vi i vår familj sett fram emot är ha - om än inte obegränsat - så i alla fall massor med tid att vara tillsammans med dem på. Min karl går jag ju och lägger mig med varenda kväll och jag tycker det är förnämligt att få göra det, jag älskar honom så det passar fint att det är så. Men nog fasen får han stå tillbaka ibland också, när jag vill tillbringa tid med ungarna, hans eller mina. 

Det är kanske själviskt att vilja spendera tid med barnen även om man har ett kärleksförhållande med en vuxen människa, men då får det vara det då. Jag umgås bara med folk som klarar av att jag viker tid på det sätt jag finner passande att göra det. Och kring jultid så är det ungarna som får mina ögon att tindra. 

För att jag har annat att göra och andra personer som jag vill umgås med och vara tillsammans med. 
Nu börjar det här bli fjantigt. Jag ger alla i min familj både uppskattning och kärlek, men inte alltid samtidigt.

Hur lever du egentligen, undrar jag? Om du sitter på en middag och konverserar din bordskavaljer så springer du också med jämna mellanrum över till din man och visar honom uppskattning, kärlek, ser hans behov och tillfredsställer dem? Eller kan han möjligen vänta tills ett annat tillfälle? 

Jag ska i alla fall ägna mig åt positiv särbehandling under julen. Jag längtar tills alla ungarna är hemma igen, och de ska få hela min kaka av uppmärksamhet efter att jag lagat färdigt maten.