Ju mer pengar desto bättre tonårsförälder?

Att man umgås betyder inte att man har en bra relation Ni har alla säkert flertal vänner som bara känner er ytligt trots att ni umgås mkt, t,ex arbetskamrater. Trots att man umgås mkt betyder det inte att man har en bra och stadig relation. 

Jag kan dock tycka att det finns en poäng i det du säger TS men det krävs fortfarande en engagerad förälder som ser "kristiskt" på sitt barn (inte går på allt de säger) och som läser mellan raderna. Lite... "Se mig, trots att jag låtsas gömma mig". Och så kan man försöka engagera sig och intressera sig i deras intressen. Men det är vad jag tror. Jag får återkomma om drygt 8 år

Man ska ju komma ihåg att barn är olika. Förutsättningar är olika och vänkretsar är olika. 
I grund och botten håller jag med om att en god relation inte bygger på pengar, utan på helt andra saker. Tid, intresse, värme. Men jag kan inte förneka att pengar förenklar och det är synd om inte alla kan erkänna det utan istället måste antyda att andra köper sina barn. Det är ju knappast så att den pappan som bjuder sin tonåring på restaurang inte erbjuder skogspromenader OCKSÅ. Även en familj med pengar kan umgås på gratis grunder. 

För att alls få till den där tiden med barnet som är så viktig, så kan det behöva lockas med något. Alla barn vill inte sitta i timmar vid middagsbordet och prata världsfrågor med mamma och pappa. Alla har inte en träning att bli upplockad från och då försvinner den möjligheten till samtal. Träningen i sig kostar ju också pengar, för övrigt. Har man barn som av någon anledning passerar en fas då man INTE vill dela vardagsmiddagen med familjen, då kanske ett restaurangbesök kan locka och ge ändå en gemensam middag per vecka i familjen. Inte hållbart i längden kanske, men ett sätt att ändå tillbringa den viktiga tiden tillsammans under en fas på ett par månader. Eller tonåringen som förvisso gärna äter med familjen, men behöver äta direkt efter träningen som slutar 19.30 en halvtimme bort. Istället för att skicka med tonåringen en hög mackor som h*n kan äta på bussen kanske man kan köra och möta och äta tillsammans på lokala hamburgerkedjan. 

En del barn går gärna på gratismuseum eftersom de har ett t.ex. historiskt intresse. Då är det lätt att vara "relationen-är-gratis-förälder", följa med och slå sig för bröstet. Andra barn går hellre på fotbollsmatcher. Ungefär likvärdig upplevelse att dela med förälder, men olika intressen ger olika prislapp. En del barn går gärna gratis långpromenader med sina föräldrar. Andra tycker verkligen att det är trist, men älskar att simma och går gärna med mamma till badhuset. Rätt billigt det också, men inte alls gratis. En del barn är stillsamma, bakar gärna och är intresserade av matlagning och kan titta på TV en hel förmiddag och då är det lätt att få till massvis med tid helt gratis. Andra får myror i baken efter en kvart och vill ut och cykla, bada, åka skridskor, skidor eller bara titta på folk. Vill man få samma tid där är det bara att hänga på - skjutsa, erbjuda sällskap på stan, följa med i skidbacken osv. Även om naturen är gratis måste man då betala både bensin, utrustning och kanske inträden. 

Sen tänker jag också att det är roligt inte bara för tonåringar utan för ALLA om ens nära visar intresse för det man gör. Och visst är det viktigt att prata och fråga, man kan visa bilder filmklipp. Men att följa med sitt barn på bio (dubbel biljettkostnad) och visa att man VILL lära sig om barnets filmsmak eller vad det nu är, det känns också gott inuti för båda parter. Det känns bättre om mamma och pappa kan betala biljetterna till körens konsert, och komma och lyssna på riktigt istället för att man själv ska berätta i efterhand. Sommarjobbar man hos faster på Öland ÄR det skönt om mamma och pappa kan komma förbi på besök (dyra bensinpengar) en helg. Att bli överraskad med den där nyutkomna boken man längtat efter är inte främst en ekonomisk gåva, utan ett tecken på att pappa tänkt på en och vet vad man tycker om. 

Ända sedan barnen var små har jag satsat hårt på att bygga en nära relation i vardagen. Vi har alltid ätit middag tillsammans, pratat om allt, tillbringat en massa tid tillsammans på helgerna, osv. Nu är den äldsta 20 och vi har fortfarande en nära relation. Självklart har de inte lika mycket tid för mig längre men jag ser fortfarande till att få en stund med varje barn varje dag så att de får känna sig sedda. Det tror jag är mycket viktigare än att vi åker på semester varje år.

jag är vad man kan tycka uppuxen i ett hem i typisk medelklass. Har alltid funntis pengar och det har alltid funnits saker att göra i vår familj. Vi har varit aktiverad.  Mina föräldrar har jobbat mycket då båda är egna företagare .  Vilket har kompenserats för mig och min bror med långa semesterresor både till fjäll och utomlands samt semesterveckor i husvagn.  Vi har gjort utflykter och båda föräldrarna har varit engagerade i mig o min brors hobbys. Vi har tävlat på elitnivå i varsin sport och där hela familjen lagt ner kärlek, tid och engagemang. 

Alla har tyckt att vi varit en harmonisk familj med stark sammanhållning.  Och tja på ett sätt har dom väl rätt. Vi har alltid umgåtts tajt med varandra. 

Men en sak har inte fungerat alls. Varken jag eller min bror har blivit sedd och bekräftad.  Ingen har hört vad vi har att berätta och säga.  Jag har saknat egen tid med mamma och pappa att bara ta en simpel fika på stan där vi har tid att sitta och jiddra över 3-4 koppar kaffe och verkligen haft möjlighet att prata om det JAG behöver prata om.  

Mina föräldrar har varit engagerade i skolgången och hejat och uppmuntrat mig och min bror och skällt på oss när vi slarvat. Precis som i dom flesta familjer. Men dom ställde aldrig frågan varför jag skolkade och dom undrade aldrig varför mina betyg sjönk en termin.  Skäll, morötter och uppmuntran var det jag fick . Fixa betygen så åker vi till Mallorca.   Men inte en stilla undran varför jag hade dåliga betyg. 

Jag tror att mina föräldrar varit för upptagen med sig själva och hela familjen att vi inte blivit sedda som enskilda individer. Varken jag eller min bror har upplevt någon förtrolighet, att mamma eller pappa har gått på djupet och verkligen velat höra hur vi innerst inne mår.  

Jag är 40 år idag och när jag frågade mamma för något år sedan varför hon aldrig frågade hur jag mådde när jag bodde hemma blev hon ställd. Det trodde hon att hon gjorde. Men nej.  Kramar, kärlek och uppmuntran har vi aldrig lidit brist på. Men hur jag mår inombords, hur mår jag själsligt och psykiskt. Sånt frågades aldrig. 

Inte förrän nu när jag är vuxen fick hon veta orsaken till att mina betyg var katastrofala en termin i gymnasiet. Det hade hon ingen aning om . Och hon blev djupt chockad.  Jag träffade fel sorts kille, blev kär, blev gravid, gjorde abort och fick ätstörningar på köpet.  Ingen frågade hur jag mådde. Ingen ville se något.  Hemma fanns aldrig tid för personliga samtal och jag visste aldrig hur jag skulle kunna närma mig föräldrarna för att säga hur det var. Det fanns alltid folk omkring en, det fanns alltid saker att göra, ett späckat schema.  Jag teg och led och höll på att sluta illa.  Min tränare inom sporten såg mig och i sista stund fick iväg mig så jag kunde få hjälp.  Min egen tränare gjorde det ens förälder instinktivt borde ha känt på sig och vetat.  Det svider. 

Kan det här vara en orsak av pengar? Tja visst finns det alla typer av familjer. Men jag kan inte låta bli att dra kopplingen. Mina föräldrar var egna företagare och tjänade bra. Dom jobbade långa arbetsdagar och hade alltid näsan i arbetet när dom var hemma. Lediga dagar spenderades med inbokade aktiviteter. Utan pengar hade min bror o jag aldrig kunnat tävla i våra sporter. Utan pengar hade vi aldrig fått göra dessa familjesemestrar.    Det fanns alltid möjlighet att göra saker. Men tid att SE varandra och tid att BEKRÄFTA varandra, det fanns inte.  Alla förutsatte att alla mådde bra.  Det gjorde vi inte. Inte någon av oss. 

När jag var 18 skilde sig föräldrarna. Pappa hade varit otrogen i många år och nu hade mamma fått nog.  Hur han hade tid att vara otrogen övergår mitt förstånd. Och jag är oerhört sårad. Han hade inte tid att fråga sina barn hur vi mådde men han hade tid att sätta på en annan kvinna. 

Idag har jag själv en familj och ganska gott ställt, men jag har lärt mig min egen läxa och att fråga mina barn om innersta tankar är prio 1 i vår familj.  Hellre två kvällar utan en massa att göra för att fånga upp mina barns mående och få tid att bekräfta dom och se dom.  

Nu behöver man ju inte vara rik för att ta sig ut, jag och mina syskon blev lurade i shoppi gfällan av mamma. Vi var völ inte så öppna om allt när vi var hemma, så mamma lockade mee att åka till outletshopp, två tim bilresa bort. Då blev man ju tvungen att snacka, och vi shoppa och luncha ihop vilket stärkte våra band. Lika så kunde vi ut och åka, ta en lunch på restaurang och umgås (under hundralappen per person). Idag finns än bättre möjligheter, är man medlem på ex letsdeal eller andra sidor med erbjudanden så kan man fynda spaupplevelser med övernattning för 500kr dyl. Har bekanta med två tånåringar, och de reser ca 4ggr per år. De kollar ut erbjudanden, ordnar hotell själva etc. Det är helt enkelt om sig och prioriterar upplevelser med barnen.

Otroligt intressant frågeställning TS! Jag är ensamstående förälder till två tonåringar och har förstås som alla tonårsföräldrar funderingar kring balansgången man måste gå om man vill uppfostra självständiga individer som man samtidigt vill ha en livslång god relation till, det krävs ju att man är fullständigt beredd att skärskåda sig själv och förändra sitt föräldraskap allteftersom. Hade jag vetat att det skulle vara såhär svårt så vete sjutton....man tyckte det var jobbigt när de var små bebisar som inte ville äta/sova ....och då har jag ändå två mycket lugna och hemmakära tonåringar, inga utåtagerande gränstestande dito (än i alla fall). Men de ska ju utvecklas och hitta sig själva....min relation till mina föräldrar präglades och präglas av att mina föräldrar aldrig förändrade sitt föräldraskap till att tillåta en vuxen-till-vuxen-relation. Än idag är jag i mammas ögon hennes lilla barn - inte bra för relationen och jag ska göra allt för att inte hamna där i relationen till mina barn!

I alla fall. Du undrar om ekonomiska aspekter på tonårsförälderskap. Jag har god ekonomi men tänker mig att alla pulkautflykter, sagoläsning och tältsemestrar under tidigare år spelar större roll än de elektroniska prylar jag kan köpa eller utlandsresor med all inclusive, spabesök osv. Att finnas där, att bekräfta och att bejaka samvaro i vardagen tror jag väger tyngre.

MEN jag tror det ligger en hel del i det du säger och även om jag inte lider av dålig ekonomi så lider jag emellanåt enormt av att inte kunna värja mig mot omvärldens fördomar mot oss ensamstående. Det förutsätts att vi mår dåligt, önskar att vi var gifta, önskar att vi tillhörde normen, att vi är missnöjda och inte sällan även att vi naturligtvis har sociala och ekonomiska problem! DETTA stör mig mer än något annat och tyvärr har det också påverkat barnen, hur mycket jag än kämpat alla år med att de inte ska känna sig mindre värda än andra. Vi blir diskriminerade på de mest subtila sätt och folk avslöjar med sina välmenande kommentarer att de är lättade över att inte själva vara ensamstående föräldrar...."du är såå stark som är ensamstående, det hade jag aaaldrig klarat!" (som om det var en komplimang!) i samma andetag kan de klaga över sin jobbiga partner som tar all energi och som gör att de längtar efter att vara ensamma....men det är inte legitimt att säga "oj, vad jobbigt du har det som lever med en sån person, det hade jag aldrig klarat!"

En "liten" utvikning....

Rent strikt tycker jag det är ett påtagligt problem - i alla fall i större städer - att barn i familjer med en inkomst generellt bor trängre och ofta sämre än barn i familjer med två inkomster. Detta att känna att man avviker från normen kan vara stigmatiserande och påverka utveckling av självkänsla, tror jag. För föräldrar kan det vara svårt att ta fram alla sina goda föräldraegenskaper om man samtidigt lider av att vara normbrytande. Min åsikt är att det är bra att bryta mot normer som bygger på ekonomisk status just för att motverka en tydlig statushierarki inte minst bland barn och ungdomar. 

Om mina föräldrar hade lagt mer tid på att prata med mig, om lite djupare saker än hur skolan var under tiden jag växte upp hade vi nog haft en mycket närmare relatin idag. Köpta saker spelar ingen stor roll..

Jag håller inte med. Våra finaste stunder med tonåringarna är sena nätter med sällskapsspel.

Det Helene skriver tycker jag är väldigt tänkvärt. Har aldrig reflekterat över detta att det är skillnad i olika aktiviteter genom att de inbjuder till mer eller mindre förtrolighet. Så själklart men ändå så svårt att inse själv utan att nån säger till en. Men själklart. En hockey match ger inte lika mycket förtrolighet som en dag på tu man hand i skogen eller soffan. Vi är nog typiska aktivitets familjen som gör mycket med våra barn men där vi kanske mer gör än pratar så att säga. Men vi ska tänka om här. Att läsa vad du skrev Helene var en liten ögon öppnare för oss. Jag tror inte dina föräldrar hade onda avsikter. De begrep nog inte bättre. Allt är så fokuserat på aktiviteter nuförtiden att man glömmer bort värdet i att bara prata över en fika

Tack i alla fall för ditt insikt sfulla inlägg.

Att du tar illa vid dig vid att folk antyder att man köper sina barn tror jag beror på att du inte riktigt förstår det som skrivs, kanske för att du har ett så helt olikt perspektiv.

Det du gör är att likställa konsumtion med omtanke, att ge den nyutgivna boken är tecken på omtanke, att ställa upp på barnens skiftande intresse är omtanke oavsett hur dyrt det är. Och att locka med saker som kostar är omtanke om än i andra led.
Du framställer även gratisaktiviteter som något mindre värt och som att det skulle vara så mycket enklare att få till det än något som kostar massor av pengar. Det slår mig att du anser att en förälder ska ställa upp på barnens alla intressen för att det är omtanke. För ärligt, allt du skriver om är pengar och värdet av att investera i pengar för att vinna sina barns tillgivenhet.

Jag ser det precis tvärtom, att det är en självklarhet att barn är tvungna att anpassa sig till familjens ekonomi, det är många som inte har råd med ishockey och då spelar intresset ingen som helst roll men det betyder inte att man inte bryr sig mindre utan bara att man inte har råd.

I min värld är det självklart att omtanke och konsumtion är två skilda saker. Omtanke är det där som faktiskt är gratis, samförstånd, samtal, engagemang (som nödvändigtvis inte handlar om att skjutsa). Man kan uttrycka det som att omtanke om ett barn är att lära känna det som individ, att få det att må bra på sätt som inte kräver konsumtion och aktiviteter, att lära känna dem som individer och personer och utvecklas mentalt tillsammans.

För rent krasst innebörden i det du säger är att ekonomiskt utsatta barn har sämre föräldrar. Du talar nämligen emot dig själv, säger att "det går bra ändå" men så kommer det en jäkla massa men som argumenterar för att ju mer pengar man lägger ner desto mer omtanke.

Inte konstigt att det råder en sån konsumtionshets i samhället när folk verkligen tror att det är så som du beskriver det.

Du måste vara en sjukt tråkig tonårsförälder om inte dina tonåringar vill umgås med dig annat än på resor och spavistelser.
Mina tonåringar har varit med mig utomlands (utanför Norden) två gånger under hela sitt liv. Visst det var kul men det förde oss inte direkt närmare varandra. 
Mina tonåringar är fullt nöjda att tillbringa en kväll hemma med mig, vi ser en film, äter något gott och småpratar lite. En av dom älskar att gå ut i naturen och campa och bara vara och då kommer man definitivt varandra närmare när man vandrar omkring lite planlöst. Den andra tycker om att laga mat eller baka ihop. Båda två älskar att åka till simhallen med mig. Vi kan sitta och diskutera politik och religion länge, länge.
Tja kort och gott så tycker de om att umgås med mig. Jag har varit en närvarande förälder som brytt mig. Jag tror det bäddar för en bra relation bra mycket bättre än alla resor och upplevelser i världen.