Generationsboende under samma tak - udda i Sverige

Härligt att höra ett exempel där det fungerar, gratulerar

"Någon har ett problem i alla fall"
Belägg för det påståendet tack?

Definiera privatliv.
Är det sex du tänker på, att inte vara på jobbet eller utförande av en hobby kanske?

Privatliv för mig är allt som sker utanför arbetstid.
Och jag tror inte det per automatik är fel på någon för att man har ett fungerande boendeförhållande med de andra under samma tak.

Det här med "långsiktigt" och "på djupet" var något som missades ser jag.
Jag tror inte det är en quickfix, det har jag aldrig skrivet. Har tillockmed varit väldigt tydlig med det för att inte inlägg som detta skulle komma.

Sedan vet jag inte vad detta var för svar på mina frågor i inlägget (till en annan) du citerade.

Definiera privatliv.
För mig är privatliv sex, grovt räknat.
Och nej, att andra människor existerar påverkar inte mitt sexliv.
Jag tror att ide´n skulle kunna behövas så folk slutar vara egoister, grovt uttryckt.
Svenskar är generellt sett oerhört kantiga själva men förväntar sig att bli strukna medhårs annars blir de kränkta och skriver öppna brev i vinklad gammelmedia.
Känns som att om man ändrar sätt från grunden kanske inte resultatet blir samma hela tiden, det är mest så jag tänker.

Precis.
Din åsikt, inte fakta.
Självklart är din bild att man ska göra som du beskriver, det är ju det du blivit stöpt i att tycka.
Låt mig gissa, du tittar på melodifestivalen och gnäller om det, tycker att volvo är nog ändå en lite bättre bil än andra och att finns det flera lediga platser på bussen behöver man inte sätta sig jämte någon okänd om det inte är tvunget.
Formad av miljön, någon som objektivt faktiskt kan ta åt sig att världen kanske kan vara lite större än just det man tycker är "självklart"?

Beröva...
En högst personlig åsikt.
Andra människor kanske vill bo i generationsboende och tycker att människor som bor ensamma i lådor på varandra i myrsamhällen och dessutom betalar dyra pengar för det verkar aningens FÖR egna människor när de sitter där framför TV:n i sitt låtsas-sällskap och en chipspåse.
Många är nog bara hjärntvättade sedan födseln tror jag och tror att de förlorar på att bo med människor som känner dem och inte behöver göra allt själva utan hjälpas åt.
Det är inte så livsfarligt som det låter att behöva och behövas.
Man behöver inte bli "berövad" på någonting om man inte vill, man kanske rent av kan vinna på det läskiga tanke

Blommande kärlek hör jag.
Ursäkta ironin.

Ja, dysfunktionell är ett bra ord.
Alla andra ska ansvara för allt, men var kommer det egna ansvaret in?
Mycket Jag Jag Jag när det kommer till rättigheter och Dom Dom Dom när det kommer till skyldigheter.
Någonstans bör en förändring komma och detta med generationsboende var bara en tanke.
"Femenism" verkar vara att en tjej ska helt utan skyldigheter få allt gratis och lite till för att denne är tjej och om det förväntas att hon ska föda barn eller något annat kvinnoförtryckande så blir det ramaskri.
Med en smula överdrift

Om vi provar att stryka politiken i det hela och utgår från individer och familjer så tror jag nog det blir mindre att hålla reda på.
Vare sig man tillhör det ena eller det andra så är väl alla mänskliga och har ett hjärta och ett förstånd, moral och hänsyn?

Om generationsboendet är uppbyggt så det finns dörrar att stänga så vet jag inte vad skillnaden egentligen är mellan det och att bo vägg i vägg i lägenhetsbostäder. Om du vill välja att vara en enstöring med din chipspåse medan de andra har trevligt och hjälps åt så kan du ju välja det.
Tänk så fantastiskt det kanske hade blivit om generationsboende hade varit normen och inte tvärtom.

Jag kan tycka det är skrämmande hur ytliga och tomma på kärlek människor kan vara.
Att enda gången släkten träffas är på din begravning, om de vill komma. Kanske de inte ens vet vem du är när jag tänker efter.

Känner inte relevansen för tråden i din frågeställning men tack för visat intresse.

Eller om jorden går under?
Tja vad händer då?
Tyvärr har jag inte svar på allt.
Däremot är jag villig att se möjligheter istället för hinder och det är väldigt lätt att bli motarbetad i Sverige med det tankesättet.
Det ska gärna målas fan på väggen och negativa självuppfyllande profetior skapas allt för ofta.
Varför köpa en bil, den kan gå sönder.
Varför skaffa jobb, du kan bli arbetslös.
Varför gå upp på morgonen, du kan bli påkörd väl ute med hunden.
Ja, varför liksom försöka göra något bra när det faktiskt kan gå fullständigt åt helvete?

Letar man fel så finner man.
Tips från coachen - lägg energin på något trevligare

Motarbetad kanske är fel ord.
Ifrågasatt, serverad fiktiva eventuella kanske kommande problem är väl en mer rättvis förklaring.

Vem ifrågasätter en som flyttar hemifrån, får ett nytt jobb, köper en bil, åker på en resa med "tänk om planet störtar, så ensam du kommer bli i en lägenhet, nya ställen och människor kan innebära fara och bör undvikas så håll du dig kvar på ditt gamla jobb då vet du i alla fall vilka som är där och hur allt ser ut...
Bara att titta i den här tråden så ser man mönstret, det är otäcka bilder som målas upp, allt ifrån kvinnofötryck till individstrypande, tvång och obehag.
Få inlägg har varit positiva men de två-tre positiva inlägg som varit har varit ifrån människor som provat.
De som målar fan på väggen har ofta inte mer erfarehet än att i ord yttra "nä jag skulle fan aldrig stå ut" eller jämför det med ett studiekollektiv med andra i samma ålder.

Men jag kan ta bort ordet motarbetad och ersätta det med "matad av negativa kanske"-historier.

Jag tror inte att den problemfria vardagen finns.
Men istället för att gnälla på exempelvis förskolepersonal och äldrevården så kanske man kan gå lite mer lokalt på det som kan komma att bli problem. "Äldrevården" är rätt dålig på att sitta ner i samtal och komma fram till en gemensam bra lösning, "äldrevården" är rätt opersonlig och det verkar som om alla är ansvarsbefriade där för de kan alltid skylla på någon annan, eller något annat. Äldrevården hemma är lite lättare att ta på, där finns det både namn och en relation.
Om farföräldrarna "tar sig friheter" som är så negativa att det blir ett problem så är det märkligt att de uppenbarligen lyckades uppfostra minst en man som en kvinna ville ha barn med.
Något måste de ju uppenbarligen göra rätt och då kanske mamman och pappan vara lite ödmjuka inför erfarenheten de kan ta del av istället för att motarbeta är min spontana tanke.

Jag tror jag förstår hur du menar och känner.
Jag tänker mer på barn som växer upp och ser det som självklart att både föräldrar och mor och farföräldrar finns i närheten.
Jag har svårt att tänka mig att de skulle känna det som otänkbart att ha dem i närheten eftersom det kommer vara det de växt upp med. Är du med på hur jag menar?
Och längs med deras uppväxt hade sett hur vuxna hjälper varandra, hur konflikter skapas och hur de löser sig, de har fått hjälp och de har lärt sig att hjälpa till. De har tagit del av hur det var för länge sedan när mor och farföräldrarna var små, lärt sig att se tårar och skratt, frustration och kärlek.
De har fått lära sig känslor och samarbete på ett sätt som barn generellt sett idag inte får möjlighet till.
Att bo i närheten av varandra hade kanske varit en bra "kombinationslösning" istället för ett generationsboende, egna hus fast i samma by.
Numera verkar det vara standard att ha 50 mil till morfar, 25 mil till mormor, 12 mil till farmor och farfar har barnen bara hört talas om för pappan och han kom ihop sig om något för ett par år sedan men ingen minns om vad.

Är du med lite på hur jag tänker?
Det är relationer som skapar närhet, omtanke, kärlek, frustration, förlåtelse och tillgivenhet.
Blodsband betyder ingenting egentligen, det är bara genetik.

Många barn av idag är fullfjättrade egoister som tycker att skyldigheter tillhör andra och rättigheter är det enda de besitter.
Eftersom inget annat verkar fungera när det kommer till att utveckla omtanke, hänsyn och respekt så tänkte jag att utökat umgänge med fler personer man verkligen behöver lösa saker med och itne bara kan "lösa problemet" med att sluta hälsa på eller ringa.

...vänta lite nu.
Jag kallar många barn av idag för fullfjättrade egoister.
Inte alla och heller inte "de som inte delar mitt ideal"

Grovt generaliserat alltså:
Dryga, hänsynslösa och saknar ansvarskänsla.
Mamma och pappa, som jobbat 1005 och knappt känner sina barn fixar allt, talar med läraren om betygen,försöker betala bort sin skuld och skam att inte ha tid för dem genom saker, ordnar boende, ordnar arbetsplats. Om de ens är arbetsdugliga vill säga, flertalet blir förtidspensionärer eller sjukskrivna för de "går in i väggen"
Det som andra kallat för växa upp och ta ansvar.
Barn som haft sitt sociala genom att spela onlinespel och sitta på Flashback eller drälla då ingen egentligen haft tid med dem. De är inte så lätträknade numera som de var innan, det är inte en utsatt ADHD-elev som inte fått stöd i skolan utan en växande mentalitet att "vaddå, ska JAG?!?" när det kommer till motprestation.
Barn som är vana att inte ingå i en "cirkel", utan mer är med på ett hörn.

Jag uppfattar det verkligen inte som att allt ifrågasätts.
Alldeles för lite av alldeles för viktiga saker ifrågasätts inte enligt min mening.
Generellt beläggs lite annorlunda tankesätt med en svart slöja av kanskeproblem medan man sväljer kameler av redan kända existerande problem som vardagsmat.

Då vet jag det.