Känner så väl igen allt detta. Ständiga påminnelser om vad vi inte har eller inte lyckats med, som andra tar för givet. Och ingen förståelse för hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Skönt med en tråd där jag kan prata om "förbjudna" känslor, med människor i samma situation. Utan att riskera att bli idiotförklarad eller höra "råd" från Viblevgravidapåförstaförsöket-människor. Någon mer som förlorat en vän pga ofrivillig barnlöshet?
Jag är bara jag: Känner med dig, vet precis hur det känns! Förlorade en nära vän sedan 15 år tillbaka bara för att jag var ärlig och sa att en social situation hon föreslog inte kändes bekväm för mig. Hon tolkade det som avundsjuka och vände mig ryggen och sedan även "sa upp vänskapen" Visste inte ens att man kunde säga upp vänskaper, glida ifrån varann och sluta höras, javisst! Men bokstavligen göra slut på en vänskap, näää. Så min slutsats är att det är först när livet är som tuffast, som man ser vilka som är ens riktiga vänner. Hur länge har ni försökt? Och vad får ni för hjälp?
Jag är bara jag: Det där känner jag igen! Har en annan sk nära vän som vet vad vi går igenom, hon frågar förvisso hur det går och så, men därimellan är det hennes jag som står i fokus. Och mycket fokus på hennes barn (en dotter och sen nyfödda tvillingpojkar) vilket hon ofta påpekar att de numera är fem i sin familj, och gnäller om hur jobbigt det är. Det är nästan det jobbigaste, hela vår vänskap har hon varit den som aldrig velat ha barn, och har gjort flera aborter. Medans jag alltid längtat efter barn. Varför är livet så orättvist? Då har ni haft en längre resa än oss, vi ska förhoppningsvis snart få prova IVF. Efter ett år av tester och undersökningar har vi äntligen börjat närma oss hjälpen. Är med andra ord fortfarande en rookie när det kommer till vad vi kan erbjudas. Och många förkortningar här är okända för mig. Vad har ni fått för behandlingar? Och vad är ED och FET? Och vilken ålder är ni i? Vi är 32 och 35.
Jag bara jag: Ja visst är det märkligt! Jag vill mest bara skrika åt de : "Jag kan ta över om nu ditt barn är så jävla jobbigt!!" Men ja de är väl för uppe i sitt eget för att fatta hur det känns för andra. Lite hemmablinda. Vilken resa ni gjort, och fortfarande så starka och hoppfulla. Vilken power! Bra jobbat och väldigt inspirerande måste jag säga! Ni må kanske vara "äldst" här på sidan, men ålder har inget med hur bra förälder man blir, så fortsätt kämpa för er dröm! Jag kommer hålla tummar och tår för er denna vecka, även om jag inte riktigt vet vad allt innebär som ni nu ska genomgå så önskar jag er all lycka till och hoppas såklart att allt går finemang!
Vi är som sagt bara i början på vår resa, även om den känns låååång för oss. Vi har försökt få barn i två år nu, och efter nästan ett år av utredningar, prover, undersökningar, pergotimetabletter och mycket väntetid. Kommer vi förhoppningsvis snart få vårt första IVF försök. Men vi är ena riktiga rookies. Så om någon eller några som själva genomgått IVF försök känner och orkar, så får ni jättegärna skriva ner hur det gick till ? ( vet bara att ägg och spermie sammanförs utanför, och sedan läggs i värmeskåp för att sedan sättas in igen) Men innan då? Och efter? Hur det kändes? Både fysiskt och känslomässigt? mm Tack på förhand!