Varför döljer folk sin sorg på facebook?

Förstår inte varför man ska basunera ut alla känslor på facebook. Behöver inte fejkstöttande "gilla" eller kommentarer. Sorg behandlas med nära och kära, inte på internet. Samtidigt kan man ha en bra dag/månad fastän någon sprungit och dött.

När en släkting dog hade jag en av de bästa veckorna/månaderna i mitt liv, började prata med tjejen som blev min sambo. Ergo var jag glad i sorgen. Å andra sidan kom varken lycka eller sorgen ut på facebook, varför skulle den?

För att det finns folk som anser att man inte behöver vika ut hela sitt känsloliv på facebook? Känner många, många gånger att folk går över gränsen med vad de skriver ibland. Speciellt folk som inte har fixat sina sekretessinställningar, så jag får poster från mina kompisars flickvänner och ligg. Jag tycker att sådant viktigt, stort och framför allt PRIVAT (ett numera okänt ord, verkar det som) kan man ta IRL, så att säga.

Varför SKULLE de skriva om det på FB?

Kanske för att många människor försvinner när man har en stor sorg.

Då kanske man inte vill blotta sig inför falska människor.

Jag tror att folk tycker det är en dödssynd att visa hur skör, ledsen och vilsen man egentligen är, fast man skulle kanske må bättre om man vågade visa den, men kanske inte på facebook.

Människor som blivit slagna hemma berättar nog inte heller om det på sociala medier.

Sorg är privat. Det är att visa sig svag. Precis som att man helst inte gråter i andras närvaro.

Däremot kan jag inte förstå att de skriver "glada" allt är bra inlägg om de har djup sorg.

Jag drar mig bara tillbaka och blir "hemlig och osynlig".

Nu är det inte såhär för alla, men för många. På Facebook ska man leva ett sådant perfekt liv som möjligt och visa hur "jetset" man är, folk tar bilder på när de åkt utomlands(åkte med rayanair och bo på ett sunkigt hotell) gärna när de festa ( mycket bilder på champagne även det är en billig skit variant) , deras nya inköp av kläder( köpta på Hm eller Lindex eller något annat billigt skit märke). Människorna vill visa upp ett "liv" det egentligen inte lever. Man ska jaga flest vänner och mest likes. Visar hur duktig man är på att laga mat och ställa till med middagsbjudningar. Men när verkligheten hinner ikapp dem så mår de dåligt över att de inte gjorde något vettigt med sitt liv.

Jag har nyligen förlorat någon. Jag har aldrig tidigare lagt ut något negativt på FB förutom ev nån liten självömkan om man varit sjuk eller liknande.

För mig blev det naturligt att berätta om att min nära inte fanns kvar hos mig. Det var även ett sätt för mig att kunna tala om för fler som visste vad som höll på att hända att slutet nu hade kommit. Jag ville inte ha en massa uppmärksamhet men de som hörde av sig kändes ändå ärliga i sitt beklagande och jag fann en viss tröst från dem.

Har sedan det inlägget skrivit ytterligare ett par som är ganska sorgsna men som ändå egentligen inte utelämnar mig eller mina anhöriga. Men jag resonerar som så att det är ju det som är mitt liv just nu. Jag är aktiv på FB. Livet ser ut så och jag vill inte sluta vara på FB bara för att livet visar sina jobbiga sidor.

Om jag går på fest, eller går för ofta på gymmet så finns det ju de som stör sig även på det. Så om någon har stört sig på att jag lagt in dessa inlägg så är det ju inte värre än att de tar bort mig som vän eller blockerar mina inlägg i nyhetsflödet...

Förhoppningsvis finns det människor, som tvärtom, kan uppskatta när man visar att livet faktiskt innehåller både glädje och sorg och inte enbart "ett glas vin med bästa vänninnan"

Upplever det helt annorlunda. Har genom åren på fb förlorat vänner och kunnat skriva om det och har en stor andel vänner som förlorat anhöriga och haft fb som en ventil för sin sorg när irl vännerna sviker. Även sorg över förlorade äktenskap, förhållanden mm är saker som det vågas att dryfta öppet. Förr var fb ett stort falskt lyckopiller där alla hade en perfekt fasad. Idag är det mer nykter verklighet och mer mänskligt...

FB är något relativt nytt och delvis annorlunda än en del annat i livet.
Samtidigt är det precis som livet i övrigt också om man tänker efter - men i större format.

I fikarummet, på bussen, på släktmiddagen eller på gymmet springer man på alla möjliga människor som ibland uttrycker sig klumpigt, har svårt att respektera gränser eller tror att man är bästisar bara för man sagt hej lite artigt.. Det finns också folk som aldrig delar med sig och andra som öppnar sig totalt och berättar om livshotande sjukdomar eller liknande efter 2 min. på bussen... Precis som FB med andra ord.

Vi glömmer att alla dessa människor som är annorlunda än vi själva finns IRL också.

För min del så väljer jag att inte berätta allt för alla om jag exempelvis mår dåligt eller bär på något som väcker starka känslor. På jobbet kanske jag väljer att prata med någon som är nära, någon jag kan lita på. De allra flesta vill jag faktiskt inte öppna mig så för. Detta är dels för att jag inte känner mig bekväm, kanske inte litar på att de kan hantera informationen bra - men mer än något annat känner jag att jag inte vill besvära nån, vill inte att nån ska behöva må dåligt för min skull eller tycka synd om mig..

Exakt likadant funkar jag på FB.. Visst finns det några på FB jag skulle kunna (och vilja) dela min sorg med - men absolut inte alla. Jag skulle inte prata med alla dessa (nästan 300) IRL heller, många är bara bekanta och inte speciellt nära.. Varför lasta över min sorg på dem..? Det ger mig inget och knappast dem heller..