Jag erkänner: Jag blev curlad

Jag tror det är viktigt att förstå att det inte är samma sak att ge barnet lösa tyglar som att curla det. Ofta är det precis tvärt om. Min sjuåring bestämmer exempelvis sina egna läggtider, och det kan ju låta väldigt "curligt". Men grejen är ju att han från väldigt tidig ålder har fått göra sina egna misstag, lägga sig alldeles för sent vissa kvällar och ta konsekvenserna av detta. Väldigt snabbt har han själv börjat ta ansvar över sin sömn, och i fem års tid nu - alltså sedan han var två - har han gått och lagt sig vid en regelbunden tid varje kväll, utan en enda tillsägelse! Tänker man efter så är det ju de som år ut och år in talar om för sina barn när de ska sova, när de ska äta, när de ska göra dittan och datten, som curlar sina barn, eftersom de tar ifrån barnet allt eget ansvar och bestämmer allt åt dem. Så jag tror absolut inte på det där med att uppfostra "med järnhand" (sen måste man självklart sätta tydliga gränser när det behövs, man kan ju absolut inte låta barnet göra allt den vill. Och att inte lära barnet vilka normer och regler som gäller i vårt samhälle är ju självklart också curling).

För övrigt tror jag att viljan att ta ansvar för sitt eget liv, och att "göra rätt för sig" är medfödd. Titta bara på alla 1-3-åringar - de allra, allra flesta hjälper mer än gärna till med att laga mat, torka golv och allt annat som de märker är viktigt. Sen är det oftast föräldrarna som förstör allting och får barnet att sluta med detta - de vill inte ha någon hjälp, eftersom barnet "inte gör rätt", "det blir för kladdigt i köket", o.s.v. Och så lär de barnet att leka med sina leksaker istället, vilket ju resulterar i att barnet ger upp sina försök och inser att det är förälderns jobb att göra allt viktigt och barnets jobb att ha kul och leka. Det blir ju helt fel!!

Så mina råd är följande:
Låt ditt barn prova på saker. Låt det göra sina misstag och lära sig av konsekvenserna. Låt det ta ansvar, och växa av det. Inse att barn klarar av betydligt mer än vi vuxna tror. Sätt tydliga gränser när det behövs... Typ så.

Mycket bra svar ovan, jag försöker att tänka likadant. När barn börjar inse att ett beteende eller ett val man gör, kan få en konsekvens så kan du fethaja att de lär sig och minns till nästa gång!!
Sen får man ta det på barnets nivå givetvis, utifrån ålder och mognad. Men det är kul att se hur de hanterar ansvaret och hur duktiga och stolta de är när de fixar det.

Jag tycker det är hemskt att läsa vilket uppvaknande det kan blir i tonåren när man inser hur saker och ting faktiskt fungerar, och man inte fått vara delaktig i det innan. Jag har en nära släkting som fungerar som familjehem som sett detta på nära håll. De barn hon har boende hos sig är inga trasiga, misshandlade barn från socioekonomiskt svaga familjer. TVÄRTOM! Det är barn (framförallt tjejer) som vuxit upp i fina områden där frukosten stått på bordet varje morgon och man fått skjuts överallt, men som får det jättejobbigt när de börjar högstadiet-gymnasiet och första gången får krav ställda på sig. Det blir helt omöjligt för dem och de får ångest och skär sig. Hemskt!!

Blev också curlad och det är verkligen ingenting jag kan rekommendera. Var helt lost när jag tvingades försöka bli vuxen. Just då levde jag såklart livet och alla mina kompisar var avundsjuka på mig som fick allt och knappt hade några regler att gå efter, men det slog tillbaka hårt på mitt självförtroende och psyke i slutändan.

jag tror att det du upplever har inte så mycket med att du blivit curlad, utan din mamma fick sin bekräftelse i att curla dig och verkar leva genom er.

Sambons barn var curlade, rejält curlade av sin mamma. Men när de flyttad hemifrån så fixade de det livet galant.

Sedan verkar man lägga olika betydelse i att curla.
För vissa är det att man inte lägger ut olika arbetsuppgifter att vara curlad, i så fall är hela familjen curlad eftersom vi varken har några uttalade hushållsuppgifter, städdagar, matdagar eller något annat.
Ja, jag tvättar all tvätt, sköter den större städningen helt själv.

Du frågade efter strategi
Min målsättning (det är inte många år kvar) är att vår tonåring kan fixa att bo själv.
Vad ska han kunna fix

*laga mat, check, efter kokbok och improviciera
*baka, ingen aning, eftersom jag inte bakar själv mer än under tvång
* städa, jadå, han vet hur man använder dammsugaren (även om det är datorn som den används mest till), check
* betala räkningar, tja, han kan hantera internetbanken, det är väl samma sak, check
* tvätta, där har jag kvar.
*stryka, check
* ta sig från plats a till b utan att kräva skjuts, check
Vad mer behöver de kunna?
Han är självgående, sköter sina studier utan tjat, har alltid fixat sina egna läggtider.

Sedan är han allmänt tonårslat

Förutom detta, så har vi haft så få regler som möjligt. Så länge det har fungerat utan regler, så har vi inte haft det. Sedan har det funnits perioder och tillfällen där man varit tvungen att styra upp det hårdare

Vi har aldrig haft läggtider, han har alltid visat tydligt när han vill sova som liten och som äldre så gick han och la sig när han var trött och kom utan problem upp på morgonen
Mattider, nja, vi äter någon gång mellan 17 och 19, beroende på hur dagen ser ut.
var man får äta, här får, barn som vuxna, äta var man vill.
Lördagsgodis, har vi aldrig haft, vår tonåring har aldrig varit en gottegris, så varför?
Godis en vardag, se ovan

Vi har kört med sunt förnuft, självklart har vi lärt honom bordsskick (eller snarare, han har tagit efter oss), tacka (också tagit efter oss), bete sig juste.
Tider har vi kommit överens om när det varit aktuellt.
Strider har vi tagit när det behövts, men undvikit hamna i prestige/princip-konflikter

Att curla betyder för mig inte att man inte delar ut arbetsuppgifter till barnet, utan att man försöker kratta gången åt barnen. Dvs att man försöker skydda dem mot obehag, genom att låta dem smita undan allt som de inte vill göra, oavsett orsak.
Jag har fått höra av vänner och bekanta hur överjävlig jag varit mot mina barn för att jag "tvingat" dem att be om förlåt om de varit dumma. För att jag lät äldsten betala av en krossad ruta med sin veckopeng (han krossade den med avsikt för att han var arg) med påföljd att han var utan veckopeng i fyra månader. Han fick dock arbeta ihop pengar genom att göra olika sysslor hos grannarna och sen välja om han ville betala sin skuld fortare eller använda de ihoptjänade pengarna till sina nöjen. Dottern snattade (för 29 kronor) i butiken, blev sedd av ägaren som ringde hem, varpå jag såg till att hon fick gå tillbaka till butiken och be om ursäkt samt betala summan hon stulit för ur egen ficka. För att jag "skvallrade" på äldsten och hans kompisar som tjuvrökte (jodå, kompisarnas föräldrar blev mer arga för att jag skvallrade på deras barn än för att deras barn tjuvrökte.) Jag har också beslagtagit alkohol (cider och öl) av min äldste son, varpå en annan pappa ringde och gormade för att jag hällt ut även hans barns "ärligt betalda" alkohol som min som var satt att vakta, och blivit avkrävd på ersättning!!! Ungdomarna var femton-sexton år och jag har nolltolerans mot alkohol till ungdomar under arton.

Jag kan inte se att det varit bättre att "skydda" barnet från konsekvenserna av en förstörelse, stöld, lögner eller annat bedrägligt beteende. Hur ska de lära sig om de inte får möta motgångar? Det är det som är curling för mig, att skydda sina barn mot motgångar och negativa konsekvenser av sina val.

Att alla i ett hushåll gör sin del är väl naturligt? Alla mina barn har ända sen de var små velat delta i vardagen. Det har aldrig varit någon diskussion om att man tar hand om sina saker, sköter sitt rum eller plockar undan efter sig. Det har inte ens varit ett trätoämne. Tom de lata tonåringarna har gjort sin del.

Tack för era svar =)
Jo jag har också upplevt att många har olika definitioner av just curlingförälder.
För mig innebär det som ni bland annat nämnt ovan, jag citerar från wikipedia: "Föräldrarna planar vägen före barnet i dess liv. Föräldrarna vill att barnen ska ha det bra och tryggt och lägger ner mycket ansträngning på att ordna för barnen."

Jag pratade faktiskt med min mamma om det, och hon sa att hon redan vet att hon är curlingförälder och har insett i efterhand att det kanske inte var bäst alla gånger att "ta över" och göra allt åt mig och min bror även om hennes grundtanke var att vi skulle få det så lätt och bra som möjligt. Skönt iallafall att hon vet om det.

Ska jag vara ärlig så har jag kommit på mig själv med att curla min kille ibland, vilket förstås skrämmer mig något enormt när jag kommer på mig själv. Det är något jag får jobba med helt enkelt. Har sagt till honom att säga till mig när han upplever att jag beter mig så. (usch vad jag skäms över att jag beter mig så...)

Första steget till att bli av med en ovana/ ett beteende är väl att erkänna att man har ovanan/beteendet?

Jag curlar nog mitt barn, tex att han får bestämma mycket själv. Däremot har jag alltid varit noga med att han ska hjälpa till, vilket är något han själv tycker om att göra. Nu är han bara 3 år men han skär grönsaker till maten, plockar i och ur diskmaskinen,läger tvätten i maskinen och sätter på, för honom är detta roligt o han trivs med att få känna sig stor. När vi åker buss får han gå fram och " aktivera" busskortet. Jag tror att han kommer bli självständig och klara mycket även om jag curlar på det sättet att han får mycket frihet och får bestämma en hel del själv. Och jag kommer göra allt ja kan för att hjälpa honom i framtiden.

Man curlar inte en tre-åring om man låter barnet bestämma vissa saker själv. Du curlar om du t.ex är livrädd att ditt barn har det tråkigt och gör allt för att roa barnet, så det inte blir ledset.

Att treåringar gillar att hjälpa till är inget konstigt, det brukar de flesta tre-åringar göra. Min tre-åring var en hejare på att dammsuga, plocka ner varor i kassen, plocka upp matvaror, men det växte bort

Däremot så är det curlignvarning på din sista mening. Att stötta barnet är inte curling, men göra allt för att hjälpa honom i framtiden, är curlingvarning

Jag var bortskämd som barn/tonåring och mina föräldrar betalade till och med av mitt CSN-lån men det blev folk av mig ändå. Det är bara en dålig ursäkt för att föräldrarna varit för slappa.

För mig är dock curlad och bortskämd två helt olika saker. Du kan skämma bort ett barn med pengar och materiella saker utan att curla. Samtidigt som du kan curla utan att skämma bort.

Curling handlar precis om det som ordet säger, att curla. Att kratta vägen, att sopa undan problem så att ditt barn aldrig känner av dem, aldrig får ta åt sig av sånt som kan vara jobbigt. Så att ungen liksom bara glider genom tillvaron. En del barn klarar sig bra ändå, de flesta skulle jag tro. För de förstår att det är ganska priviligierat och att det finns en värld utanför. Medan andra får för sig att det är så verkligheten ser ut och får en rejäl kalldusch.

När jag var liten och inte orkade gå på min simträning fick jag själv ringa och tala om för tränaren att jag inte skulle komma och varför. Det var rätt obehagligt och inträffade därför inte särskilt ofta. Min träning > mitt ansvar. Ville jag inte simma mer så kunde jag i så fall sluta helt. Mina föräldrar skulle kunnat curla och skicka ett snabbt sms till tränaren.

Jag har också exempel på vänner som gör läxorna åt sina tonårsbarn för att de ska slippa. 

Många blandar ihop bortskämda barn med curlade barn. Det fanns curlade barn i min generation också och  bortskämda och både och.
Det är ingen ny företeelse, det har bara fått ett namn.
Som du skriver, curlade barn är barn till föräldrar som gör allt för barnen, så de inte ska uppleva något tråkigt eller obehagligt.
De föräldrar som ligger i riskzonen är de som lever för sina barn.

MYCKET klokt skrivet!! Jag tror också många föräldrar inte riktigt förstår hur smarta och kapabla deras barn faktiskt är om man bara låter dem försöka. Att döda barnens lust och nyfikenhet genom att "ta över" när de försöker sig på vuxnas sysslor är inte speciellt utvecklande för barnen och väldigt kontraproduktivt i längden. 

Själv var jag en envis och nyfiken unge och om mina föräldrar gjorde något riktigt bra så var det att de lät mig hållas när jag kämpade med nya uppgifter och uppmuntrade min vilja att klara mig själv i alla lägen (under en väl avvägd dos uppsikt givetvis). Detta har jag haft stor nytta av både som tonåring och som vuxen och det har gett mig en problemlösarattityd samt inställningen att ingenting är omöjligt bara man vill. Jag uppfostrat min son i samma anda och ser att han redan i 5-årsåldern klarar av många saker som hans jämnåriga inte klarar av. Barn är oerhört kloka och kompetenta bara man låter dem vara det.

Jag blev också jätte curlad. Menar jätte. Hade inga problem att flytta hemifrån möt jag var 19 och klarat mig utmärkt på egen hand.