Är det verkligen "extremt" med en 6-åring som inte kan alla bokstäver än?

Sextiotalist: Tack för ditt svar!

Det är så frustrerande när man hela tiden pratar om detta med att "knäcka läskoden". För min personliga del upplevde jag också att när den väl var knäckt, då var det som någon sorts ketchupeffekt. Att vår son fixade detta så tidigt gjorde att det verkade ännu simplare, men att vårt andra barn faktiskt inte knäcker den där koden fullt ut utan ligger kvar och "guppar" på samma nivå i åratal, det vill säga hon fattar grejen med ord och meningar, men hon ljudar sakta och blandar ihop samma bokstäver oavsett hur många gånger hon möter dem – det är jag lite oförberedd på. 

Min 6-åring kan alla bokstäver men har lite svårt att se skillnad på litet d och litet b. Men i övrigt så kan hon alla. Hon läser och skriver också, med lite stavfel.

Extremt sent är det inte, men det är sent. Det är bra att ni tränar hemma så han inte kommer efter från början.

Vi hade barn i 1an i skolan som inte kan alla bokstäver. Det är bara ett barn som inte når målen nu i 3an och det är inte på grund av det. Så du ska inte oroa dig. 

Jag var dock förvånad över att det är så pass många barn som lär sig så "sent", men det kan bero på att jag har en 2åring här hemma som kan hela alfabetet. Men jag förstår att det inte är "standard". Barn är intresserade av olika saker, vi har ett barn som älskar sånt, andra barn älskar att cykla eller måla eller vad det nu är. Däremot är det väl bra att ni, om intresse finns, pratar om bokstäverna hemma. Vad de heter, hur de låter, vilka ord som börjar på bokstaven osv. 

Att kunna bokstäverna är ett steg före att kunna läsa och skriva. Jag vet inte om man kan beteckna det som extremt att inte kunna bokstäverna vid sex års ålder, men det är i alla fall normalt kunna det och även önskvärt vid den åldern.

Man kommer rätt långt med uppmuntran och lättsamma utmaningar.

äh, jag tror på att hjälpa barnen med allting och läsa för dem och upopmuntra dem men alla är olika. Jag kunde läsa när jag var 5 men min man lärde sig i skola som de flesta andra. 
Nu för tiden trissar vi liksom upp förv'ntingarna på vad man måste kunna innan skolan. 
Min son ska börja föskoleklass och kan egentligen läsa, eller han kan läskoden. Men han blir sur när jga ebr honom läsa för han vill inte. Och det blir inte bra om jag försöker tvinga honom. Märker ni att det blir problematiskt senare så ta tag i det igen, men låt honom försöka lära sig som de andra barnen i skolan. alla är ju olika. ( gissar att min andra son inte kommer vara så snabb på läsandet för han är mest intresserad av mototirska saker, till skillnad mot min äldste son) 

Jag skulle nog ha reagerat på det om det var ett barn i min närhet, alltså att jag skulle tycka det var lite konstigt. Däremot tror jag inte du ska oroa dig, det kommer!  Kanske blir han tidig med något annat.

Alla barn är olika... Alla människor är olika....
Jag har tre grabbar, O 11år, L 5år och M 2,5år....
L kan inte räkna... 1,2,3,5,6,9,14.... M som då är 2,5 år kan räkna till 22.... Men jag vet att en dag kommer de att räkna som attan.... när man börjar skolan får man lära sig... vi ska inte lära barnen läsa och skriva och räkna, det gör läraren... Sen siter vi och räknar kuddarna till frukost.... En dag ramlar poängen ner på ungarna....
Bara vad jag tycker och tänker....

Märkligt sätt att resonera på, tycker jag. "Vi ska inte lära barnen... det gör läraren..."

- Vem har bäst förutsättningar att lära barnen, föräldrarna eller en lärare som måste kämpa för att få

-Vem har störst intresse av att varje enskilt barn lär sig så mycket som det bara är möjligt för just den individen, föräldrarna är eller läraren?

Framför allt tror jag att lärarna får ett betydligt lättare jobb om varje förälder har tagit sitt ansvar och sugit tag i det lilla barnets vetgirighet och bäddat för en framgångsrik skoltid. Det är bevisat att föräldrarnas inställning och förutsättning (framför allt utbildningsnivån) har större inverkan på hur bra ett barn lyckas i skolan, än några andra faktorer. 

Som jag skrev tidigare i tråden trodde dagis att vår dotter ev. har dylexi. Hon har svårt att lära sig att läsa, många andra barn på dagis och hennes fyraårige bror läser flytande. Även om det är för tidigt att dra några slutsatser vill vi inte ta några risker. Så under de senaste fem veckorna har vi övat läsning med barnen någon kvart, nästan varje kväll (därefter läser vi som vanligt högt uppemot en halvtimme för varje barn). Det har gett resultat! Dottern ljudar fortfarande men snabbt och säkert, och hon blandar nästan inte alls ihop p, b, d längre och inte heller å,ä,ö, som hon hade gjort i åratal dessförinnan. 

Sonen... läser numera själv, tyst, i sina läseböcker. Men han har å andra sidan alltid haft lätt för läsningen. 

Bägge barnen tycker generellt att läsning är, om inte det roligaste som finns, så i alla fall något naturligt numera. De protesterar, tvärtemot vad jag trodde att de skulle göra, inte alls mot att "Behöva" öva på detta en kort stund varje kväll. To be continued... 

En del av en mening i ovanstående inlägg försvann: Vem har bäst förutsättningar att lära barnen att läsa och räkna, föräldrarna eller läraren som måste kämpa för att få 20-30 barn att koncentrera sig, samtidigt?