En del mäklare är konstiga. Vi ville titta på ett hus och på en lägenhet. Mäklaren ifrågasätter varför vi vill titta på lägenheten över huvud taget och vill bara boka in oss på visning på huset och verkade inte förstå när jag förklarade att vi i första hand är intresserade av en lägenhet men eftersom det inte finns så många att välja på i den lilla orten där vi bor så måste vi också titta på hus om nu inte den enda existerande fyrarumslägenheten är bra.
När vi hade varit på husvisningen och bestämt oss för att vi inte var intresserade så ber vi återigen att få titta på lägenheten. Mäklaren säger att det inte är någon idé att göra det eftersom det är alldeles för många som är intresserade av lägenheten. Jag blir skogstokig och frågar om det är förbjudet med budgivning. Först då, efter många telefonsamtal fram och tillbaka, så får vi äntligen gå på visning på lägenheten. Vi lägger ett bud direkt på plats och mäklaren säger att vi nog inte skall räkna med att få lägenheten eftersom det, som sagt, finns fler som är intresserade och vill buda. Återigen undrar hon om vi inte är intresserade av ett hus och jag återupprepar: "Nej, vi är ju i första hand INTE intresserade av hus men vi är väldigt intresserade av den här lägenheten!"
Till slut lägger vi ett bud långt över utgångspriset bara för att vi är väldigt rädda för att mista den enda fyrarumslägenheten som finns på orten. Mäklaren fnyser åt oss och säger att det är bråttom och att säljarna inte har tid att vänta på banken. Först när hon inser att vi inte skall ta något lån utan har pengarna kontant (ja, hur skulle vi annars kunna ha handpenning till villor som är 2 miljoner dyrare än lägenheten som vi tittade på?!) så ger hon med sig och vi får skriva kontrakt på studs. Säljarna tackar och är mycket glada för att de fick betydligt mycket mer än vad de väntat sig; vi är lyckliga eftersom vi har fått den enda fyrarumslägenheten som finns. Och plötsligt är även mäklaren glad och lismar något så fruktansvärt. Det var en riktig pärs måste jag säga...
