Försöker få in min dementa mamma på låst avd.

Du skriver att din mamma är 57 år, då tycker jag att ni ska söka hjälp via lss i kommunen. Allvarlig demenssjukdom hos personer under 65 år ska räknas in i lss lagen.

Demenskortids akut? Jobbar på ett sådant, får in många som din mamma även yngre personer. Från oss hjälper vi sedan till med ansökan till demensboende och ibland LSS eller psykiatriboende. Hos oss går inte heller "jobbiga anhöriga före" utan behovet som bestäms av biståndsbedömarna.

Kan också tillägga att de flesta vi får in har det betydligt lindrigare än din mamma. En del växlar också tex 1-2 veckor i månaden av skäl som tex att få sällskap. Många stannar också hos oss till de fått plats på annat boende.

kräv omedelbart en ny biståndsbedömare, i värsta fall åk till sjukhuset och begär inläggning om det inte fungerar längre ("ohållbar hemsituation"). Be att få en ADL-bedömning (om det inte är gjort). Samla alla fakta, alla kvitton på allt hon handlar, om hon missar att ta sina mediciner, inte sköter hygienen m.m. Om det går, få gärna ett läkarintyg på att din mamma behöver hjälp, det kan hjälpa. Lycka till. 

Vill bara betona att det behövs förvaltarskap om du ska kunna styra över din mammas huvud. Utan förvaltaskap kan du exempelvis inte få in din mamma på ett hem eler ansöka om personlig assistans om hon inte vill.

En god man kan bara agera med sin huvudmans samtycke eller om man med läkarintyg inte förstår vad saken gäller. Men din mamma verkar ganska driftig och som att hon förstår vad saken gäller, bara att hon pga sin sjukdom fattar felaktiga beslut.

Jag har inte lämnat tråden. Jag ska läsa alla svar imorgon just nu är jag otroligt trött. Tack för att ni orkar bry er överhuvudtaget! att ni ens svarar värmer vet att det måste finnas fler anhöriga som går igenom samma helvete och oro som jag gör

Har din mamma genomgått någon riktig demensutredning? Eller har hon bara gjort akutbesök?
Annars är det där du måste börja.

Du nämnde att du haft funderingar på att bli anställd som hennes personliga assistent
Jag har själv varit anhörigvårdare till en dement förälder, och det är fruktansvärt jobbigt, även om man kan få lite avlastning typ varannan helg. Det blir lätt dygnetruntarbete, eftersom dementa lätt får sömnrubbningar och stökar på nätterna. Och så blir man väldigt känslomässigt påverkad av de ständiga striderna med en älskad förälder. För strider blir det, det får du räkna med.
Jag stod inte ens ut ett år, men hade turen att få in min förälder på ett demensboende innan jag kollapsade totalt.

Hoppas du kan hitta en lösning innan din mamma ställer till nåt allvarligt!

Jag tror nog problemet kan ligga i din mammas ålder och att det står alkohol med i journalen. Tror mig, jag slet arslet av mig med min svärfar som fick demens tidigt, alkoholrelaterad. Han fick aldrig hjälp, trots LVM anmälningar dessutom, för han var för gammal för att kommunen skulle vilja hjälpa honom mot missbruket (för till bolaget hittade han minsann) och eftersom han sambo slet ihjäl med att ta hand om honom så fick han inget boende. För hon fixade ju allting... Eller inte, hon slet ut sig under flera års tid tills han till slut gick bort i sviterna av skrumplever.

Hur mycket du än vill, ta inte hem din mamma, jag vet hur ont det gör men då kan bli sittande där med henne och du kommer inte få en lugn stund och troligen ingen hjälp heller för det är inte akut någonstans. Min svärmor fick höra att hon skulle lämna sin man för då var de mer piskade att hjälpa till.

Men som någon sa tidigare, var en jobbig anhörig, ring, ring och ring igen, tjata, gnäll, ifrågasätt och tjata mera. Leta lagar, paragrafer och ta hjälp av alla du kan komma på och ge aldrig upp! Det är en tuff kamp du står inför och jag önskar dig lycka till!

Min svärmor hade långt gången Alzheimer. Tog 2 år innan hon fick en plats trots att det var akut. Hon var både underviktig och uttorkad när hon väl kom in. Hann bara vara där några månader innan hon avled,63 år gammal. Vi var så arga och besvikna på den kommunen :(

Innan du drar in media och slår på stora trumman är det bra om du tar reda på exakt vad hennes diagnos innebär och vad man kan göra åt den. Alkoholdemens är inte som andra typer av demens. Den kan faktiskt stoppas och till och med bli bättre. Handläggaren är alltså ingen idiot.

Det är väldigt jobbigt att se sina föräldrar bli gamla och sjuka så jag förstår att du känner dig ledsen och rädd. 
Men om din mamma ska få hjälp så måste du börja i rätt ände. Prata med läkaren och se vad som kan göras åt problemet. Om det inte finns några behandlingsalternativ så får läkaren skriva det i sitt utlåtande och då kommer det troligtvis inte vara något problem att få in henne på boende. 

Oavsett så ska du INTE ta hem henne om din avsikt är att få in henne på ett boende senare. Det är extremt svårt för då har du visat att hon klarar sig lika bra hemma hos dig.

Där jag arbetar (demensboende) har vi personer med alkoholdemens, det är inte lätt kan jag säga, men din mamma verkar till och med sämre än dessa som bor på boende;( kan tillägga att det är många som är i ca 50 års åldern som bor där,

Lycka till! Vet hur jobbigt det kan vara i såna här situationer,

Någon riktig demensutredning vet jag inte om det är gjort, vi vet egentligen inte vad som har hänt när polisen hittade henne medvetslös på vardagsrumsgolvet under luciaveckan, polisen misstänker att hon har legat upp till tre dygn och hon andades knappt när de hittade henne. därför vet vi inte om det var en stroke el epileptisk anfall eftersom hon krampade oavbrutet. Men allting är ju alkoholrelaterad och det klart att skadorna på hjärnan blev värre men hennes demens måste ju ändå ha kommit smygande.

På tis ska vi ha möte med hemma hos henne. kommer ju att skämmas ihjäl måste städa där hela helgen. Ja att ta hem henne var ju ingen rationell tanke från min sida, bättre dag idag.

jag har fått så mycket tips nu , väntar bara på händelserapporter från polisen som ska komma i veckan.
Nu vet jag på ett ungefär hur jag ska göra

Jag önskar er alla en trevlig helg och era rader har gett mig lite energi TACK

Gå inte dit och städa. Dom måste ju se hur din mamma ar det och hur ohållbar situationen är. Det är inte ditt stök. Du behöver inte skämmas!

Hamnar hon på lasarettet så kan du kräva en vårdplanering innan hon ev ska hem. Då kan inte avdelningen skicka hem hemma. Ev kan dom flytta henne till ett korttidsboende och dom gör vårdplaneringen där ist.

så att du inte missar det, städa inte lägenheten!

Jag tycker det hela är mycket märkligt! Jag arbetade som biståndshandläggare för ca 2 år sedan. I min kommun var det inget snack: Folk med demensdiagnoser skulle få all den hjälp de behövde. Därför är min fråga till dig, ts: Har din mamma en demensdiagnos? Om inte, ring hennes vårdcentral och resonera med dem. Alla har rätt till en minnesutredning. När din mamma har sin diagnos kan hon inte bli nekad den omsorg hon behöver - men... Alla kommuner bedömer olika, det kan t ex anses att hon får sitt behov tillgodosett i form av hemtjänst.

Och städa inte innan hembesöket! Många anhöriga gör det "misstaget". Jag gissar att det är en biståndshandläggare med på mötet. Det kan bli tufft för dig som anhörig, för det biståndshandläggaren vill veta är vad som inte fungerar - det kan vara svårt att säga det inför sin anhöriga. Tänk på att du inte hjälper din mamma om du skönmålar sanningen. Var ärlig. Om det är något som känns svårt att säga inför din mamma, så kan du alltid ringa biståndshandläggaren efteråt. Mötet handlar om din mamma, men dina synpunkter som anhöriga är en värdefull pusselbit i det stora pusslet som kallas biståndshandläggning.

Får ni sedan ett beslut ni inte är nöjda med - överklaga! Det ska framgå i beslutet hur ni går tillväga för att överklaga.

Till sist: Lycka till, ts. Ta hand om dig. Om inte du tar hand om dig själv, hur ska du då orka ta hand om någon annan? Du är viktigast i ditt liv

Kom på en sak till: Som anhörig kan det vara svårt att känna till insatser som går att söka. Be biståndshandläggaren berätta om insatser som skulle kunna vara aktuella i din mammas fall. För hon kan bara få beviljat det hon ansöker om. En del i tråden har nämnt personlig assistans. Tänk på att det kan vara lång verkställighet (det kan ta tre månader från det att din mamma fått ett beslut tills dess att assistansen är igång). Det kan även vara lång kö till boenden, men det är väldigt olika från kommun till kommun. En del anhöriga tror att insatsen sätts igång direkt när de fått beslutet i sin hand - men de glömmer bort att det finns en verkställighet bakom (finns det platser på boende? hur snabbt kan det finnas en ledig plats på korttidsboende? måste det rekryteras personliga assistenter? eller vad det nu kan vara). Jag säger det här så att du inte blir besviken om insatsen inte sätter igång bums - men förhoppningsvis går det fort!