Ut ur min säng!
GAH! Min man har, återigen, somnat när han nattat sitt barn. Barnet sover alltså i M I N säng och jag får sova på soffan. Med ångest och depression så sover jag illa nog som det är och en påtvingad natt på en för kort soffa bättrar inte direkt på saken.
Två orsaker finns till att jag inte själv flyttar barnet: Ett och det viktigaste är att jag har en skada som gör att jag riskerar att tappa barnet och det vill jag absolut inte. Det andra är att jag avskyr att lägga mig i en varm säng, det är så äckligt vidrigt! Det hade jag väl kunnat komma undan genom att flytta barnet och sen vänta ett tag innan jag la mig, men som sagt, risken att tappa barnet är för stor. (Kan bära en l mjölk och tappa det utan att jag känner att greppet lossnar ens så jag vågar inte testa att flytta barnet)
Visst kan jag väcka maken och kräva att han flyttar barnet men han är vansinnigt svårväckt så risken är för stor att barnet också vaknar på kuppen = då tycker barnet att nu är det morgon! Dvs ingen sömn för mig iaf eftersom maken då får försöka söva om barnet som kommer att skrika = mina två barn som sover kommer att vakna, de är dock tonåringar men ändå och jag kommer inte att somna. Detta medför då att ALLA är trötta och griniga i morgon.
Genom att lägga mig i soffan är bara jag det. Men nu är det nog, jag kommer inte göra ett skit i morgon, mina tonåringar kommer lätt sova till 11 och jag kommer också att lägga mig, han får ta sitt barn och gå ut eller göra vad fan som helst så länge de är tysta.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-22 23:53
Tack för alla råd. Själva sovsituationen är löst genom en bäddsoffa, det fanns faktiskt en som fick plats.
Ang alla råd om våningssäng med dubbelsäng nere, de jag har sett är bara 120 nertill, då får vi alltid sova isär jag och maken. Jag är heller inget fan av att klättra på smala stegar.
Barnet är bestämd på att det ska somna och helst sova i pappas säng som h*n säger. Jag är lika bestämd på att min säng är min säng. Vanligtvis. Just nu har jag inte den kraften att ta striden. Pappan har bättrat sig på alla andra områden utom just sömnen på fredagar. Han är trött efter veckan, barnet är uppspelt.
När vi åkte hem efter soffinköpet talade vi en hel del om detta och han gillar inte heller att sova med barnet men somnar som sagt. Barnet är underbart på dagarna, men vedervärdig att sova med eftersom barnet sparkar som fasen och är varm och svettig. Vissa tycker det är mysigt, men inte vi. Inte i en 160 cm säng som dessutom står med ena långsidan mot väggen. Då kan an inte heller ha knäna utanför.
Jag tackar för alla råd jag har fått och även för insikten jag fick i människors tankar... Trodde detta med att bonusmammor är en andraklassens människor var överdrivet men det var det inte ett dugg.