Våra tvillingar är 5 månader nu. De gurglar av skratt så fort man tittar på dem. (När de är på rätt humör). Ibland när de vaknar ute i vagnen gör de gladljud till varandra. Deras syskon älskar dem, kan knappt lägga ner en eller båda utan att de är där och pussar och busar. Dubbel lycka, helt otroligt. Du skulle se dem när de ligger bredvid varandra i spjälsängen på kvällen, oftast med ansiktena vända mot varandra och sover sött.
Allt det bra väger upp, men det är klart att det är annorlunda med två, ibland hur jobbigt som helst, för allt kör ju ihop sig samtidigt, men det gör det ju faktiskt i resten av livet också. Det tar någon timme eller två så har ju allt oftast lugnat sig igen. Visst får de mindre tid var än en enling av oss, men samtidigt har de ju alltid sitt tvillingsyskon nära. När de eller resten av familjen är sjuka är det tufft, för då räcker inte händerna till, när alla vill sitta still coh bli gosade och mysta med. Nätterna är ju tuffa ibland, när de är helt i ofas, vi försöker ta varsin, men den som krånglar mest får bara flaska och den andra ammar jag, så just nu tar jag bägge då krångelbarnet vill sova ovanpå mig. Klart att det är jobbigt, men samtidigt, han är så varm och go och luktar så gott och hans syrra med. De fina stunderna kan man leva länge på, men vissa dagar vill jag bara att tiden skall gå, så att de lär sig sitta i alla fall, för än så länge vill de oftast vara med i famnen, vilket är krångligt med en bebis, jättesvårt med två.
Ibland funderar man på om livet verkligen skall vara såhär, för jag är trött, men det vänder och i det långa hela skulle jag aldrig aldrig aldrig byta bort de små.