Hur blev det för er relation efter aborten?

[quote=72601788][quote-nick]Anonym (x) skrev 2014-02-24 18:23:48 följande:[/quote-nick]Har du funderat på att behålla barnet och dumpa killen?[/quote

Ja fet har jag tänkt men vill inte utsätta barnet för att inte vara önskat av sin far. Jag vet att min sambo skulle ta upp det varje gång vi bråkar eller om det är nått jobbigt med barnet dessutom kommer han inte hjälpa till med bebisen. Vi har 2 barn sen innan och han umgås aldrig med dem. Är mer som ligger bakom vår dåliga relation än aborten men den utlöste min brist på respekt och kärlek till min sambo

Jag gjorde också abort för att min pojkvän gjorde det och för att jag inte ville att barnet skulle utsättas för att inte vara önskat av båda, plus att jag tyckte att jag var mer värd än att vara "ensam" i en graviditet även om min pojkvän skulle stötta mig trots att han ville abort egentligen.

Men för oss blev det, kan jag se såhär ett år i efterhand, tvärtom mot det du säger att han skulle göra om du skulle behålla. Även fast jag absolut inte vill se det så, så känns det som om min pojkvän är skyldig mig något för jag har offrat SÅ mycket för honom och hans önskan. Det är fruktansvärt jobbigt för jag vill inte känna så som sagt. Men det blir bättre och bättre, även om jag hade en riktigt jobbig period från aborten och ca 8 månader framåt efter det :/ 

Tror aldrig det är bra att känna att beslutet inte kommer inifrån en själv när det gäller sånt här. Men jag hoppas att det går bra för dig!!

Oförändrad, vi var båda överens om att inte behålla barnet. Jag var 38 vid tillfället och vi har en tonåring, visst skulle en liten knodd vara mysig men det var inte tillräckligt för att behålla. Det är så skönt att ha småbarnsåren avklarade och ha ett någorlunda självgående barn. Mer tid för oss att vara vuxna och ett par. Inte bara småbarnsföräldrar.

TS, hur har det gått för dig och din sambo? Ni kanske bör besöka en kurator tillsammans, så att du kan förklara hur du känner dig, så han förstår att han måste stötta dig. Jag gjorde abort pga av liknande omständigheter, försökte vara snäll och tänka på han, men jag glömde bort mig själv. Har inga barn sedan tidigare och nu ångrar jag aborten.. Min sambo var inget stöd varken innan, under eller efter aborten och vår relation är nu avlsutad.

Det vart ingen skillnad vad jag har märkt. Jag gjorde abort, vad min sambo egentligen ville vet jag inte eftersom att jag inte tyckte att han hade med beslutet att göra och han sa faktiskt inget om saken heller. 

Jag gjorde abort emot min vilja. Har alltid längtat efter barn, när jag blev gravid tog pappan för givet att vi skulle göra abort vilket jag inte ville. Efter många samtal och egna funderingar gjorde jag abort, pappan var med mig hela dagen eftersom man inte ska var själv. När han gick senare på kvällen sa jag att han inte behöva göra sig besväret att komma tillbaka. Det var över två är sedan och vi har bara stött på varandra någon enstaka gång på stan efter det.

Gjorde aborten i fredags, det blev kirurgiskt och det gick bra. Känns hemsk och tomt att ha gjort det men det var ändå det bästa. Jag har fått sett min sambos Sanna sida. Det enda han har gjort är att hota att lämna mig om jag inte gör aborten, och tjata varje dag om när jag ska göra det! I fredags åkte jag ensam till kliniken och åkte hem ensam. Han kom hem sent den kvällen när jag redan lagt mig. Idag frågade han om det är klart, han frågade inte ens hur jag mådde. Idag var han glad och ville skjutsa mig och barnen på en aktivitet vi skulle på och ville bjuda på mat. Nej tack sa jag och gick. Jag är besviken på hans beteende mot mig och hans brist på empati. Jag kan inte känna kärlek till han just nu och har svårt att se hur den här familjen ska kunna fortsätta när jag bara är bitter och ledsen. Just nu vill jag bara bara vara ensam ett tag men vet inte hur jag ska ta upp det med han.

Lider med dig TS!

Usch, jag lider verkligen med dig TS. Min sambo betedde sig på liknande sätt. När jag gråtit har han frågat varför jag är ledsen. Inte en enda gång förmådde han sig ens att bara hålla om mig och ge mig en kram. I det läget tänkte jag att om han inte kan finnas vid min sida o trösta mig här o nu, så kommer han garanterat att svika mig igen senare i livet. Jag förstår dock att en separation är mer komplicerad med barn i bilden, är barnen ni har gemensamma?

Förstår inte visas män. Jag å min sambo gjorde en abort i somras han va med hela tiden. Tog han om barnen å kolla till mig hela tiden då vi gjorde de hemma.

Jag ville göra abort, min sambo ville behålla. Jag utförde aborten och min sambo blev så ledsen och besviken att han lämnade mig. Det var för åtta månader sedan, han har nu en ny kvinna och hon väntar barn.

Du måste tala om för din sambo hur du känner. Eftersom han uppenbarligen inte begriper av sig själv hur jobbigt detta är för dig så måste du berätta för honom. Jag tycker du måste göra klart för honom att du faktiskt funderar på att lämna honom så att han begriper allvaret när förstår att han aktivt måste försöka se till att reparera den skada han gjort dig ifall han vill ha sin familj kvar. Boka in möte hos familjerådgivare om du tycker det känns bättre än att prata själva hemma. Om han sen efter detta ändå inte bryr sig om dina känslor så bör du lämna honom. Ingen idé att slösa din tid på en skitstövel som inte stöttar dig.

Gjort abort efter mycket tjatande från killen. Dålig tajming att bi gravid var det, men inte känns det rätt att gå igenom. Jag blev helt förstörd och han tyckte jag var så jobbig då jag var ledsen nästan hela tiden, blev riktigt deppig så han gjorde slut med mig efter fyra veckor ungefär.
Nu fyra år senare tänker jag fortfarande på det ibland och hur livet skulle se ut om jag behållit. Är inte ledsen över det längre men det tog ett bra tag och jag sörjde det här "förlorade barnet" som ett barn som jag förlorat, inte som en avslutad grav. 
Nu har jag en dotter på två med en annan man, och hon skulle jag troligen inte ha om jag behöll det första barnet. Så jag gläds med att ha fått den här lilla perfekta damen här hemma och ser aborten som ett avslutat dåligt kapitel.
Men det kommer fortsätta vara det största misstaget i mitt liv

Min man och jag var överens om att göra abort. Trots att jag ville var jag ledsen över det. Tänkte mycket på det lilla livet och vi har två barn sen tidigare så man vet ju vad det innebär att få barn.
Han brydde sig inte ett skvatt om mig. Jag fick åka dit själv och var ensam när det skedde. Fick be honom komma och hämta mig för det var inget han erbjöd sig själv. Inte någon gång efteråt frågade han mig hur jag mådde eller visade något intresse hur det hade gått till. Jag berättade många gånger för honom hur dåligt jag mådde och hur dåligt jag tyckte han skötte det hela men han förstod aldrig. Totalt känslokall.
Efter något år skilde vi oss. Vi hittade aldrig tillbaka till varandra 

jag har problem med sex, det är jättesvårt att ha det med en kille som ville att jag skulle göra abort när jag inte själv ville det. Jag har även problem med självmordstankar sen aborten, de har blivit något lättare men det går inte över. 

Jag tror inte jag och min kille kommer hitta tillbaka till varann, det är något som förstörts mellan oss för all framtid.