Livet efter en sorg

Tack snälla.. Och tack för att du brydde dig och tog dig tid att kommentera..

Jo jag har bearbetat en hel del men det är så många delar..och minnena gör sig påminda ständigt..

Det gör mig svagare som människa och mer sårbar i vardagen. Jag är rädd att jag inte kan eller vågar glädjas fullt ut med det goda jag upplever idag. (Detta är ju bara känslor. Och jobbigt när jag "måste" stänga av de för att överleva vardagen.. Tidigare gjorde mina känslor mig till en energispridare. Då jag kunde och orkade alstra och ge positiv energi. Men nu är jag nollställd kan man säga. "Känslodöd" liksom. Har svårt att njuta av livet och slappna av. Som jag tidigare kunnat. Jag går på högvarv ibland och kraschar med panikångest.. Utåt sett är det ingen som kan se det. Detta trots att jag har massor med nära och kära i min vardag..

För ingen verkar förstå..

Ingen verkar orka lyssna..

Det har tyvärr varit min sanning.. De få människor som dykt upp i min tillvaro och spridit ljus och hopp så jag orkat lite till har försvunnit av diverse anledningar eller blivit upptagna. Och jag är trött på att "bära sorgen" ensam. Men det är ju MIN sorg. Och ingen KAN bära den åt mig..det förstår jag.

Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare..

(Är gravid i v 35 just nu så hormonerna kan ju också spela mig ett spratt..) De känslor jag tidigare kunnat hålla i schack har jag inte lika mycket kontroll över nu..

Jag beklagar verkligen din sorg och din dotter! Det är det värsta som kan hända en mamma :(

Jag har inte bokstavligt talat förlorat min dotter i döden. Men hon togs ifrån mig av min dåvarande make och hans mamma redan från dag 3. Nätter skrek jag och grät och kräktes av ångest över att vilja ha mitt barn, min bebis bredvid mig, men hon skulle sova med farmor.

(Jag har jättesvårt att skriva eller prata om det för jag mår så illa av det.. Och det de gjorde mot mig och min bebis var rent ut sagt egoistiskt och barbariskt. Jag mår så illa av att jag tillät det ske. Men det skedde bortom min makt. Jag tillät det inte ske. Alltså det är som att säga att någon "tillåter sig bli mobbad". Jag VILLE inte att de skulle göra så mot mig. Men de gjorde det ändå. Och fortfarande lider jag av deras grymma handlingssätt.

Efter skilsmässan, när hon var 2år höll de henne ifrån mig i perioder. Som längst i 2 månader utan att jag varken fick se eller höra henne. Bara för att straffa mig och få mig att gå tillbaka till maken. Då, då dog hon i mina ögon. Då kändes det som att mitt barn dog.. Jag sörjde henne.. Samtidigt som jag tog kontakt med advokat och hela den biten. Men livet blev aldrig det samma.. På något sätt..

Usch jag märker att jag bara skriver en massa osammanhängande händelser och hoppar i tid och rum :(

Det är jättejobbigt att förklara :(

Han fick ensam vårdnad om henne och stadigvarande boende då. Jag har sedan kämpat och kämpat och till slut lyckats med att få gemensam vårdnad och idag växelvis boende.

Jag är verkligen tacksam och glad över att jag kunnat lyckas och nå dit jag/vi är idag.

Men denna graviditet, (jag väntar en dotter till) gör mig påmind om allt jag gått igenom tidigare. Alla mammakänslor..

Ja det gör han. Det är en fin och bra man.

Kanske ska förtydliga.

Jag är omgift och lever ihop med kommande barns pappa. Vi är båda väldigt glada över detta barn. Men mina känslor spökar.

Inte för att min nya man skulle ens få för sig att gör NÅGOT som skadar eller sårar mig. Tvärtom.

Men de känslor jag känner kan han inte förstå.. Han har inga barn sedan tidigare.

Nej inte att han skulle göra liknande. Men jag har haft mardrömmar om att exet och hans familj velat förstöra för mig. På olika sätt.

Samtidigt får jag flashbacks av min förra graviditet och hur mitt liv såg ut då.

Vissa saker, som att hålla en bebis har jag undvikt i lika många år som min dotter är gammal. För att det väcker sorg.. Och de känslorna skrämmer mig..

Jag kan dela mina tankar med min man. Men han förstår inte..eller rättare sagt, han vet inte hur han ska "lösa" mitt problem.. han tycker att jag har väldigt starka känslor. Så det blir att jag försöker knipa ihop..

Du har så rätt :((( Ja jag känner skuld.. Och skam :(((

Jag vill dela med mig av mina känslor i en text från mina anteckningar som jag skrev i min telefon för nån månad sen.. Det står:

Känner sorg.. Blir så ledsen.. Gråter..

Att bli mamma igen väcker många känslor. Att ha en bebis hos mig.. Som inte är A.

Som ingen kommer ta ifrån mig. Som jag kommer slippa gråta natt ut o natt in över. Som jag kommer kunna krama och pussa och som kommer pussa o krama mig tillbaka utan att kärleken kommer att förstöras av utomstående. Jag kommer vara MAMMA! JAG kommer trösta. JAG kommer mata. JAG kommer natta.

Hon kommer ropa pappa och han kommer svara.. Jag kommer vara hennes allt.

Jag är glad för att jag får möjlighet att uppleva det igen och på riktigt. Men jag sörjer samtidigt A och hennes bebistid.. Det är blandade känslor.

HUR ska jag klara det?

Jag sörjer för As skull.. Jag sörjer för min skull.

Tiden kommer aldrig tillbaka.. Jag kommer återuppleva det jag missat.. Men aldrig mitt barn.. Hon kommer aldrig få uppleva det.. Hon kommer ALDRIG få ha det så som B.. HUR ska jag kunna återgälda och ge henne det hon behövde och som jag hela tiden ville ge men aldrig fick pga hur situationen såg ut?

Jag kämpade verkligen för henne. Och jag kämpade för mitt liv..

Jag vill bara att den dagen ska komma, då hon förstår och kan inse hur MYCKET jag kämpade..

Jag vill att hon ska vara stolt över mig :( jag vill att hon ska se att jag ALLTID sett till hennes bästa. Jag har aldrig varit självisk. Jag vill att hon ser hur kämpigt jag haft det. Och hur LEDSEN jag är/var för att jag tvingats se på när hon slits från sin mammas armar. Och tas ifrån mig. Hur hjärtskärande det är.

Om hon bara fick veta hur mycket jag kräkts pga ångesten då hon var borta från mig. Hur jag önskat jag vore död för att slippa lida. Hur jag gråtit mig till sömns de nätter jag inte vetat var min bebis är. Hur förstört mitt och hennes liv blivit. Hur maktlös jag var..

Det gör ont.. Det gör ont att dessa känslor jagar mig. Det gör ont att de finns och har funnits länge.. Det gör ont att de hunnit ikapp mig..