Livet efter en sorg

Det är en flicka.

Ja det är jag.. Speciellt när hennes pappa och släkt ständigt motarbetar mig.

Jag är rädd. Så rädd.. rädd att bli besviken och sviken av det mest dyrbara jag har idag..(dottern)

Jag har skrivit ner en del redan. Från tiden jag kämpade för gemensam vårdnad och växelvis boende. Men är rädd att hon blir arg på mig den dagen hon kan läsa den. Jag är rädd att hon en dag bekräftar mina skuld och skamkänslor :( på fel grunder:(

Att hon använder det emot mig på något sätt..

Vår relation är bra. Mycket tack vare min man som byggt upp en bra relation till henne med så vi känns som en "hel familj".

Men det tar på mina krafter att alltid vara på min vakt de första dagarna hon är här varje vecka. Jag är det för att hon ofta har med sig påståenden, åsikter och annat som "pappa har sagt" och som hon vill dubbelkolla med mig om det stämmer, är så eller inte.. Och det är ganska jobbigt.

Men hon ser verkligen fram emot över att bli storasyster. Hon är så stolt och glad. Hon är 6år men ändå så medveten om saker och ting. På gott och ont.

Hur då? HUR ska jag kunna det? HUR går jag vidare? Jag tar tacksamt emot hjälp i den frågan!

Jag har fått kontakt med en kurator på kk. Träffat henne 3 ggr. Hon finns ju mest för graviditeten och så. Men jag har haft kontakt med kriscentrum för kvinnor till och från och pratat om olika saker jag varit med om i tidigare relation samt pågående "psykiska fight" med exet.

Men jag vet inte om jag egentligen behöver "Kbt" ? :/ gick på det innan jag tog steget ut ur relationen med exet..

Tack!!!! Tack för att du tagit dig tid att besvara mina inlägg! Jag är ytterst tacksam!!

Tack snälla du

Jag har alltid varit typen som grubblar :/ Jag tror att det blivit mitt skydd.. Och de gångerna jag agerat utan att tänka mig för har jag fått ta straff för och konsekvenser som jag hade klarat mig utan :/ Jag har inte heller kunnat ha "kul" eller vara barn pga trauman jag varit med om som barn. Så ja..lite så är det ju..

Jag klandrar inte mig själv för det som varit och hänt mig på det sättet..jag visste ju inte bättre :( Men det gör ändå ont i mig. Att mitt barn får / fått lida med mig.. Jag är vuxen och försöker hantera mitt liv. Men mitt barn..det är henne det är synd om.. Jag vet att jag inte hade andra alternativ än att gå ifrån den destruktiva miljö och relation jag levde i. Men jag blir så ledsen när mitt tvingats genomgå separationer och allt möjligt för att JAG inte orkade kämpa emot exet och hans familj.

Jag har egna minnen av när min far var "elak mot min mor och skrek på henne" och jag stod där 3,5 år gammal och kände att hela min värld rasade samman då mamma sa " nu går jag! Jag orkar inte mer" (men hon gjorde aldrig det..) för det skulle innebära att hon lämnade mig och min 2åriga lillasyster ensamma med honom.

Jag vill inte att min dotter ska klandra mig för att ha "lämnat henne med sin pappa". Han har tyvärr behandlat henne illa efter skilsmässan. Örfilat och hotat om det ena och det andra. Det har lett t polisanmälan och just nu går hon på bearbetande samtal.. Så ja, jag har skuldkänslor och jag vet inte om jag hade kunnat leva med mina skuldkänslor den dagen hon bekräftar dem :(

Många föräldrar kämpar i äktenskap för sina barns skull. Och jag kommer från den kulturen där kvinnan tyvärr bara förväntas hålla käft och acceptera sin lott i livet. Men jag vägrade göra det eftersom jag blev så deprimerad att jag övervägde att ta mitt liv istället för att stå ut med den människan. Men då skulle jag definitivt ha lämnat dottern med sin far. Vilket jag vägrade. Så för HENNES skull kämpade jag vidare. Och byggde upp mig och försökte hitta styrkan så jag kunde börja leva. För hennes skull.

Sen flyttade jag ihop med min nuvarande make. Och honom kände jag sen år tillbaka då vi var kompisar. Han blev mitt stöd och vi flyttade ihop. Där kom smäll nr 2. "En kvinna lämnar inte sin man och flyttar ihop med en annan och dessutom struntar i sin dotter". Ryktet spred sig att jag inte ville ha min dotter längre.. Detta MITT I MIN KAMP om att få se mitt barn som hölls undangömd i två hela månader från mig som straff för att jag "gått vidare". Detta pratade de öppet framför dottern och även framför utredare från familjerätten, samt gemensamma vänner.

Det är SÅ mycket.. Och ord står mot ord. De som känner mig och är mig nära tror mig. Men många har vänt mig ryggen för att de "inte vill bli inblandade". Och då känns det jobbigare. För de har redan stämplat mig utan att ha alla fakta. De har gått på det han och hans släkt spridit. Han har ingen skam i kroppen. Han går t.o.m fram till MINA vänner och talar illa om MIG. Han FÖRVÄNTAR sig att de ska börja tro på honom och stötta honom dessutom.. Det är helt sjukt.. Jag slutar aldrig förvånad över hans agerande.. T.o.m ÅR efter skilsmässan kämpar han för att smutskasta mig..