Är min dotter för smal?

Väldigt smal ja men jag kan säga att jag var så lång o vägde lika lite i den ålderna.

Jag åt som en häst men inget fastnade o jag var jävligt less på allt tjat om hur smal jag var. Jag blev både arg o ledsen över dessa kommentarer.

Frågan är ju hur din dotter äter ?

Äter hon bra o mår bra i övrigt så är det ju bra

Du skriver att hon krymper och att hon äter mindre portioner. Det tillsammans med att hon faktiskt är väldigt smal hade fått mig att höja på ögonbrynen och hålla mer koll på hur mycket hon verkligen äter.

Tycker absolut inte att du ska

tvinga upp henne på vågen! Kan skapa extrem ångest och bli ett trauma om hon lider av någon form av ätstörning. Såg att du kontaktat skolsyster men du borde ta kontakt med ätstörningscentrum, de är ju specialiserade på ätstörningsproblematik.

Tack så mycket! Någon som vet hur man tar kontakt eller borde jag ringa till Stockholms centrum för ätstörningar? Har precis fått besked från hennes skolsyster som fått många klagomål från lärare om att hon äter för lite och skolsyster kallade in min dotter på ett möte som jag godkänt, med liten övertygelse (inget tvång) vägde hon sig och hon väger 46.... Åkte hem från jobbet pga detta. Hur kan en så smal människa råka ut för något sånt här :(

Vad bra att du fick hjälp på mindre än en halvtimme efter att du mejlade skolsköterskan sent på eftermiddagen! Jag önskar att alla skolor var så bra och snabba. Lycka till med dottern!

Jag blev lång snabbare än jag hann äta upp mig och var i 15-årsåldern runt 165 till 42 kg. Det jämnade ut sig med tiden. Barn och tonåringar är oftast smalare i kroppen än vuxna också.

Kolla BMI för barn, inte vuxna!

Hon var tydligen normal. Från 16 är man normal i bmi

Jag vägde 48 kg fram tills jag började närma mig att fylla 18. Jag har varit 163 cm sen jag var 13-14 år. Jag hörde att folk frågat mina närmsta vänner om jag hade ätstörningar och liknande... folk påpekade väldigt ofta att jag var för liten också. 

Jag tycker din dotter låter lite väl smal för hennes bästa. 

Jag tror att du ska ringa och vara ganska angelägen. Det kan vara lång kö till olika behandlingar. 

Jag vet många som har haft någon form av ätstörning någonting. Även de som varit väldigt smala naturligt. Det handlar sällan om att direkt bli smal egentligen. Det brukar ofta handla om prestationsångest och en strävan mot att vara så perfekt som möjligt, eller så kan det vara en kanal för annan ångest, liksom andra självdestruktiva beteenden. Det kan också vara för att känna att man har makt över sig själv. Jag antar att du redan googlat runt men UMO.se har jag för mig förklarar det bra. 

 

O

Jag var 15 när jag fick anorexia. Jag var smal innan men hade en jobbig period och mat och vikt var något jag själv kunde kontrollera...

BMI är ett mått som man kan ha många invändningar mot, men det är ändå ett bra riktmärke för människor som är så långa som dottern. 16,8 är ett väldigt lågt BMI. Har egen erfarnhet av att leva nära anorektiska tjejer. Förutom vad BCH52 skrev kan du ha koll på bylsiga och döljande kläder, toalettbesök efter maten (mat spys upp), bråk om mat, överdriven träning, hetsätande av kolhydrater (som spys upp sedan), vad hon säger ur hon ock andra ser ut, tittande på modeller, jämförande av kroppar osv.

Det du har skrivit tyder tyvärr på en ätstörning. Sök hjälp och läs på.

Hon behöver inte alls ha någon ätstörning. Jag själv ligger på ett liknande bmi (17.2). Har alltid varit tanig under min uppväxt, men min vikt/längd kurva har varit stabil, vilket skolsyster alltid sagt att det sett bra ut. 

Visst att man kan ha lite ångest över idrottslektioner vid bad och i duschen osv.. men det går över när man väl accepterat sin kropp.

hansine, när du skriver "Det du har skrivit tyder tyvärr på en ätstörning. Sök hjälp och läs på" så antar jag att du menar ts och inte mig?

Jag ville inte alls förringa ts funderingar kring dottern och visst låter det oroväckande att hon minskat osv. Bara så ingen tror att jag tycker att allt verkar fridens med dottern iom det jag skrev ovan om Bmi.

Jag var mycket smal i tonåren men hade inga som helst ätstörningar för det och mådde bra ändå. Jag var 170 cm & vägde i väldigt många år runt 52 kg. Din dotter är ju något lite smalare än jag var så visst är hon mycket smal men det behöver ju inte betyda att det är något fel. Jag växte snabbt på längden under de åren & vikten följde väl inte med riktigt. Först i 25 årsåldern jag blörjade gå upp i vikt & väger nu 64 kg till samma längd, ist för 52 kg, och är fortfarande inte tjock. Verkar hon må bra i övrigt så är det väl iget problem? Hur hon ut seplar ju egentligen ingen roll utan att hon äter ordentligt& mår bra är det som räknas ju

Jag var också liten. Vägde 40 kg till 160cm. Jag tränade mycket, åt mycket och mådde väldigt bra förutom att jag blev retad av mina jämngamla och och vuxna som var så "oroliga". Aldrig mått så dåligt som när min lärare ringde min mamma och konstaterade att jag hade ätstörningar. Mina mamma satte henne på plats tack och lov men fy vad dåligt jag mådde av hennes attack.

Ts: var försiktig. Hon kan må dåligt över att hon är så smal. Ge henne inga komplex eller tryck ner henne. Kolla hur hon äter, hur hon mår, hur hon rör sig osv. Men kommentera inte hennes vikt, det kan få henne att må oerhört dåligt. Silkesvantar!

Ja samma här. En del i omgivningen var oroliga men inte mina föräldrar. I gymnasiet kallades jag upp till skolsyster som frågade massa frågor om hur jag åt & hade det hemma & så. Vet inte vem som bad henne kalla upp mig...tog inte jätteilla vid mig, bra att de fångar upp sådana som har problem, men ändå. Inte kull att vara tjock & inte heller kul att vara för smal...

Min dotter har varit mycket smal genom sin uppväxt. Hon hade svårt att gå upp i vikt helt enkelt. Idag 19 år gammal är hon 176 cm och väger mellan 60-64 kilo. Hon är mycket glad att ha uppnått denna vikt för tidigare låg hon åt 50-55 kg hållet. Hon har inte och har inte haft ätstörningar utan har nog bara hög ämnesomsättning och är liten i maten.