Min sambo tog livet av sig.

Jag vet inte vart jag ska vända mig. Allt är bara kaos och jag behöver få ur mig det jag har skrivit ner.. Jag hatar att komma hem. Jag hatar kvällarna. Jag hatar att vara utan honom. Jag hatar att aldrig kunna bråka. Jag hatar att inte kunna älska. Jag hatar att vi inte fick en sista chans att kunna lösa allt. Jag hatar att själv behöva plocka ihop vårat liv som är i spillror!! Jag hatar att behöva vara stark. Jag hatar att behöva förlita mig på andra. Jag hatar att bli sedd som trasig. Att vara trasig! Jag är arg!! Fruktansvärt arg! På allt! På alla. På mig. På honom. Men ändå så jävla tom! Ändå så jävla ensam! Att jag inte fick vara med att välja om jag vill vara ensam eller inte. Jag vill inte! Jag vill inte somna en enda kväll till utan honom. Att inge få lägga mitt huvud mot hans bröst. Att aldrig se honom arg. Att aldrig få se honom lycklig igen. Att sista gången jag såg honom var när jag bad honom dra åt helvete i ett dramatiskt bråk. Nä, sista gången jag såg honom var när han låg med slutna ögon på en bår på sjukhuset. Död. Pga mig. Pga oss.. Ett sista farväl?! Var det ett sista farväl?! Din jävel!! Ändå så älskar jag honom så galet mycket. Saknar honom så det gör ont! I hela kroppen. I alla muskler. Vårat liv är i kaos nu. Jag är kaos. Jag vet inte vart jag ska börja för att nysta upp allt. Jag vill bara radera och börja om från början. Det är katastrof nu! På riktigt. Det kanske inte syns. Men det är det. Det känns som om jag inte har nåt hjärta kvar. Ändå så blir jag så varm inombords när jag får klappa min dotter på kinden tills hon somnar. När tårarna rinner ner för mina kinder för att hennes ögon är så jävla vackra. När jag ser min son gråta för att han har feber eller har ont i huvudet. Mitt hjärta går sönder! Det är trasigt men ändå fyllt med kärlek. Det blöder.. Det rinner över. Blodet forsar ut och det blir helt svart. Kollaps. Mental, kroppslig, andlig kollaps. Kaos. Tårarna bara rinner och rinner. När ingen ser, bland folk. Oftast ser jag glad ut. Oftast skämtar jag bort allt. Men sanningen är den att jag är kraftlös, jag går på övertid. Denna spiralen har snart nått sin botten. Och jag är mitt i den. Huvudvärken släpper aldrig. Jag är konstant hungrig. Min vältränade kropp är i misär. Jag orkar inte mer nu. Jag vill inte mer. Jag klarar inte mer. Jag blev lämnad med kostnader vi inte kommer att klara av, två underbara hundar som nu måste tas hand om. Jobbar heltid plus extra de dagar jag inte har barnen. Skattesmäll. Försäkringskassan. Tandläkare. Sjukskrivning. VAB. Fy faan!!!!!