hjälp vill inte leva längre

Boka tid hos läkare. Du kanske behöver antidepressiv medicin.

Gå ut och gå, eller spring, då har du förhoppningsvis tillräckligt med fart för att inte hinna tänka för mycket och nollar på så sätt tankarna, det hjälper faktiskt på något underligt vis. Skriv ner dina tankar, dina önskningar! Om du fick ändra ditt liv, hur hade det blivit då? Fantisera fritt och gör det skriftligt, det blir mer riktigt då, man måste då få tag i tankarna mer än lite luddigt tänkande så det är bra. Annars, ring någon du litar på och prata av dig, det är kanske till och med det bästa. Eller ännu hellre, besök någon eller be någon komma till dig. 

" rel="nofollow" target="_blank">




" rel="nofollow" target="_blank">

Jag har tagit det i ett halvår, det funkar ej:(

Jag har ingen familj, min mamma vill inte ha mig så hon kastade ut mig när jag var 18 ( 1år sen) , min pappa har jag aldrig träffat.

Det finns många olika sorter. Be att få prova en annan som kanske passar dig bättre.

Dina önskningar då? Finns det inget litet eller stort som du vill? Något som är bra du kan fokusera på? En ren diskbänk? Jag tror att man behöver starta en positiv tankespiral, i liten skala då. Fast är man riktigt nere kan en positiv sak vara att bli arg, det är bättre än att vara ledsen. En sak i taget. Tillåt dig att må dåligt också. Ursäkta för mitt skrivande, försöker nog komma på bättre tankar själv också

Låter inget vidare alls. Kom ni inte överens? Och det kanske är lika bra att inte ha kontakt med någon som otrivs så till den milda grad att hon kastar ut sitt barn, även om du är vuxen. Man kan bete sig respektfullt, och borde göra det också, din mor då.

Åh att vara arg istället för ledsen har jag aldrig testat <3

Nej vi kom inte överens, alltid jag som har fått agera vuxen under min uppväxt

Låter som mig... Jag är 15 och mina föräldrar skiter i mig.

Åh nej vad tråkigt att höra ! På vilket sätt skiter dom i dig?<3

De bryr sig helt enkelt inte om mig, jag får göra allt själv. Fick nog av min pappa och bröt kontakten med honom. Jag pratar knappt med min mamma... Hon frågar inte ens vilka gymnasium jag har sökt till. Det är som om jag inte existerar.

När jag var 17 försökte jag ta mitt liv, nu 10 år senare är jag glad att jag inte gjorde det. Jag blev utslängd som du, var helt ensam utan vänner etc. Hur löste jag det? Sökte till alla högskolor som fanns i hela Sverige å kom in på en i en annan stad, fick nytt liv nya kompisar och har idag man och barn. Så försök hitta en lösning som gör att du kan få ett nytt liv. Du kanske inte orkar studera men du får iaf nya vänner och det är ju det viktigaste:)