Svärmor sade att deras barn är sötare än vårt!

Skulle inte ha läst den här tråden. Sitter själv med gråten i halsen i skrivandes stund, känner mig värdelös, mindre värd, oälskad och oönskad efter att ha blivit övergiven av en "förälder". Han var som min pappa från det att jag var ett år tills dess att jag fyllde 14, då han och min mamma skilde sig. Efter skilsmässan visade det sig att gener spelade en jävla massa roll och helt plötsligt var han bara pappa till mitt yngre syskon, inte till mig. Det spelade ingen roll att jag älskade (älskar) honom, att jag såg (ser) honom som min fadersgestalt. Det spelade helt plötsligt ingen roll att det var just han som nattat mig, tröstat mig, skrattat med mig och uppfostrat mig...det spelade ingen roll, för vi hade ju inte samma gener. 

Fy fan vad jag HATAR gener. Skulle göra vad som helst för att få hans gener så han älskade mig tillbaka lika mycket som jag älskar honom. Det gör ONT att bli övergiven, och jag blev det två gånger. Av min biologiska pappa (död nu) och av min "fd bonuspappa" som jag älskar. Och att läsa om alla här inne som håller med om att gener spelar roll: Tänk er för, snälla. Tänk på vad ni säger. Ni får säga vad ni vill och tycka vad ni vill men säg det inte till barnen...