Hur lång tid tar ett missfall?

Bara tre dagar tills ondag. Skönt att du får det överstökat. Minns när jag gjorde mina skrapningar. Hur skönt det kändes när det var över, även om sorgen över missfallen inte försvann med dem. Skönt att må bra kroppsligt.Efter mina skrapningar småblödde jag enbart 1-2 dagar och gick ägglossning snabbt. En klar fördel.

Jag vill helst inte ha skrapning denna gång om jag kan undvika det. Under min senaste förlossning fick jag komplikationer och blödde för mkt pga ärrbildning i livmodern. Två skrapningar i kombo med tre snitt var ingen bra kombination. Kan tänka mig att det även försvårar befruktat ägg att fästa bra i mig. Vill inte göra ont värre. Hur rädd jag än är för medicinsk avslutning av graviditet, tar jag hellre det. I alla fall nu när jag är så tidigt i graviditeten. Vill ha de allra bästa oddsen för att ev kunna lyckas igen. Dock förväntar jag mig ett till två missfall minst till nu innan det går vägen. Om det ens går vägen för mig i min ålder och med mina ärr...

Ja det värsta är att gå och vänta. Värre än smärtan är oron över att inte veta hur det kommer att gå med allt. Eller att inte kunna gå vidare i livet. Att stå och stampa. Vad man än gör under denna tid, ligger detta överst i ens medvetande. Det går inte att låta bli att tänka på det.

Hoppas att du får bra bemötande på gyn.

Och som du säger: när det är såpass tidigt så kanske medicinsk är att föredra.

Men då får du en skjuts på vägen så att det sätter igång. Och det är ju ett steg i rätt riktning om du vill försöka igen.

Så tänker jag mitt i sorgen. Även om jag haft en jäkla år med tre på raken, jag vill bara få detta avklarat, för då är man på väg igen!

Ja sant. Bara man tar sig ur missfallet och får det avklarat, är man på väg igen. Att stå mitt i det, är det tyngsta.

Någon som testat medicinsk " abort " ? Inte för att det är en abort egentligen utan mer att avslut av själva missfallet. Det stod på nätet att man kan kräkas av cytotec, gjorde ni det ? ( Jag har kräkfobi och vill gärna vet lite vad jag har att vänta mig.. )  Ska ringa gyn kl 13 och höra vad de anser.

Jag fick cytotec vid mitt första mf.

Jag var dock redan i v9 så det fungerade inte. Jag blödde lite grann bara.Men jag fick inte speciellt ont och kräktes inte.

Däremot har jag fått cytotec två timmar innan skrapningen och dom har jag inte känt av alls.

Skönt att höra !

Jag pratade med gyn i dag. Den som svarade var trevlig. Jag trodde de skulle säga som vid de andra missfallen. " Vänta. Det kommer i gång tids nog. Det kan ta ett par veckor.. kroppen är gjord för att klara detta ".  Nej, denna gång fick jag en mänsklig person till hjälp. Hon frågade mig hur många veckor jag var. Jag sa " Veckor i vad ? Jag väntar inte på något barn, så varför skulle jag räkna veckor. Jag fick smärta innan jag fick plus. Jag visste ju. Jag kollade aldrig efter. " Hon sa att jag hade rätt i min tanke där och förstod att jag inte räknade. Hon frågade i stället efter min sista mens och den kunde jag ange perfekt. Jag planerade ju barn och räknade ägglossning. Så jag visste ju. De vill ha in mig på onsdag för en bedömning. Det kändes bra. Nu är jag så avslappnad. Äntligen. Samtidigt i kväll känns livmodern mer spänd. Det känns som om en ballong ska spricka och allt rinna ur. Skulle inte bli förvånad om det brister i kväll. Hoppas ! LIka bra! Men jag hoppas jag hinner natta mina mindre barn först...

Har varit på återbesök idag, och hade tur att allt såg ut som det skulle. Lite förtjockad slemhinna som antagligen skulle komma ut med nästa mens, men ingen skrapning behövs, skönt! Så nu är det väl bara att titta framåt, invänta minst en mens innan man försöker igen säger dom, förstår att det kanske är bäst, men vet inte om vi orkar hålla på och skydda oss tills dess, vi får väl vara lite försiktiga bara helt enkelt, även om det känns trist... Idag avslöjade två av mina Facebook-kompisar sina graviditeter och häromdan var det en som födde, inte utan att axlarna sjunker lite då och man tänker, varför just jag... Även om man såklart är glad för deras skull! Har en liten dipp idag känner jag, kanske för att hela missfallshistorien är avslutad för den här gången och nu ska allt bara va som vanligt igen trots att allt är förändrat. Hur hanterar ni det? (Ja många av er har ju en massa erfarenhet av sånt här) Hoppas på att vara i bättre form imorgon :)

Jag vill inte skrämmas, men jag både kräktes och hade feber när jag tog cytotec för en vecka sen. Och smärtan kan vara något av det värsta jag varit med om. Blödde hejdlöst gjorde det dock inte, ytterst lite mer än en vanlig mens bara. Det var jobbigt, men det värsta var ju över på några timmar, sen var det bara återhämtning. Nu i efterhand skulle jag nog ändå kunna tänka mig att välja det igen om jag skulle hamna i samma situation. Man överlever det mesta :) dessutom verkar det ju vara väldigt olika för olika personer

Skapade en tråd under planerar barn där jag tänkte att dom som vill kan hänga på och snacka om nya försök till nya plus :) kan ju inte riktigt köra igång än, men det vore kul att följas åt med några i samma situation! www.familjeliv.se/Forum-1-336/m73271624.html

Skönt med bra kontakt Alvisen! Då får dom ta hand om dig på onsdag! Jag hakar på nya tråden Fiiaaa, förhoppningsvis kan den komma med gladare besked för oss alla i framtiden! Jag ska bara klara av onsdag sen är det paus en månad. Min erfarenhet säger mig att det kan vara klokt att vänta en månad.

Hoppas på att haka på nya tråden med snart. Inte ännu dock. I  kväll är det riktigt illa. Jag har aldrig haft så ont och mår så hemskt illa. Känner mig kräkfärdig och då har jag inte ens fullbordat mitt missfall. Gyn misstänker utomkveds och sa att jag måste åka in om det blir sämre, men jag är ju ensam nu med mina små. Så jag äter voltaren och ska försöka ligga ned. I morgon bitti ska jag försöka orka lämna barn på fritids och förskola och sedan bege mig till akuten. Kan inte vänta tills onsdag. Det går bara inte. Känner på mig att detta inte är ett normalt missfall. Då jag haft både mf och MA måste väl detta vara ett x. Så jag verkligen får testa alla tre formerna.

Just nu är sorgen inte i fokus, det är paniken över att må så dåligt. Så rädd.

Hoppas på att möta er alla i andra tråden snart i nya försök som slutar väl för oss alla!

Fiia, Ja du har nog rätt. När man väl är där, är det värsta kanske inte att kräkas. Det är väl ett måste för att ta sig ur det. För att må bra. När det gäller sorgen efter missfall, tog det extremt lång tid för mig efter mitt första och andra missfall. Jag var tvungen att gå till psykolog för att orka med. Jag mådde väldigt dåligt av att se andra gravida. Min bot för allt kom två år senare, när jag fick mitt efterlängtade barn. Först då blev jag nog hel.