Starshaped skrev 2015-01-02 10:30:22 följande:
Ok, alla tycks prata om aurora nämligen. Jag har fått remiss och skall få komma till Södersjukhuset i Sthlm och träffa barnmorska och läkare för just prata om rädsla.
BM har sagt att det i slutändan är jag själv som bestämmer, hoppas innerligt det stämmer.
Vad hade du för anledning till snitt?
Och hur gick snittet? Både inför, under och efter?
:)
Jo jag har ju hört att de inte får tvinga en att föda, men samtidigt hör man ju ibland skräckhistorier om folk som nekas. Dock tror jag det är ovanligare. Man måste vara berädd att stå på sig, men tyvärr är det kanske inte alltid så lätt när man är hormonell och stor som en elefant.
Min anledning var förlossningsrädsla. Hade ingen aning om att jag var rädd förens jag blev gravid, och då var det verkligen en paralyserande rädsla. Grät nästan hela tiden, tänkte på förlossningen och mådde så jävla dåligt. Så här i efetrhand kommer jag knappt ihåg min graviditet alls för den var liksom bara ett enda mörker tills dagen jag fick mitt snitt bokat.
Snittet gick jättebra, allt gick bra till, jag kände mig inte ens nervös. När jag väl fått snittet bestämt /vecka 36) så var det som att flyta på moln. Jag bad dem sätta katetern efter att jag fått ryggbedövningen istället för innan, det var det enda jag var lite orolig för.
Själva ryggbedövningen gick jättebra, kändes lite konstigt men gjorde inte alls speciellt ont. Gjorde ondare att få den där dropp-grejen i handen faktiskt.
Barnet kom ut snabbt och smidigt (sambon svimmade men jag mådde bra haha), det enda som var lite obehagligt var när livmodern snabbt började dra ihop sig vilket gjorde ganska ont trots bedövning. Men det gick över på typ 10-15 minuter, samtidigt som de sydde ihop allting. Och då hade man ju dessutom sitt nya fina lilla barn att fokusera på så det var absolut uthärdligt.
Blev sängliggande kanske 6-7 timmar eftersom att benen inte fungerade efter bedövningen, efter det var jag uppe och gick på toaletten själv. Dagen efter kunde jag gå utan problem och hämta mat/ta korta turer i korridoren för att få röra på mig. Efter ett par-tre dagar kunde jag röra mig typ som vanligt så länge jag kom ihåg att ta alvedon och ipren i tid så att det inte började göra ont.
Åt smärtlindring (alvedon och ipren endast) ca en vecka sen var det bra.
Ångrar inte en sekund att jag orkade stå på mig och till slut få mitt snitt, allt gick så himla bra och framförallt vet jag nu att vi kommer kunna skaffa fler barn i framtiden om vi vill eftersom jag inte kommer tvingas föda ut något barn :)
