Mors dags-ångest
Har nu bott med min man och mina bonusbarn 3 mors dag, och jag vet att det inte är något speciellt att fira.. Men jag måste få skriva av mig, för här om någonstans finns det iaf någon som förstår mig... Igår kom barnen hem på kvällen efter att ha varit hos sina mammor över helgen och jag gick och hoppades lite på att iaf få en mors dagskram eller iaf ett grattis på mors dag, men nä.. Tidigare på dagen hade jag hört min man prata i telefon med sin äldsta son och i samtalet nämndes "ute i sista minuten" " finns kanske på ica" och lite till som fick mitt hjärta att börja hoppas! Men som sagt, inget.. Första året räknade jag definitivt inte med något eftersom att allt var så nytt mellan oss, och jag var nog bara den skumma figuren som flyttat in hos pappa. Förra året var nog värst, jag fällde tom en tår inlåst på toaletten.. Igår orkade jag bara inte, jag stängde av helt och sysselsatte mig hemma med allt möjligt istället... Bara på kvällen tänkte jag på det. Jag vet att jag låter bitter och självisk, och att det inte borde vara någon big deal med mors dag. Nej, så sant! Men kan inte en bonusmamma som finns där för barnen lika mycket som deras biologiska mammor få lite uppmärksamhet? Jag kan omöjligt vara den enda bonusmamman som känner såhär...
