katastrofplantagen skrev 2014-06-01 19:20:24 följande:
Jag är ensambarn. Väntar nu mitt andra barn. Här är min story.
Jag växte upp utan syskon, utan mor- och farföräldrar. Dessutom med sporadisk kontakt med annan släkt tex kusiner, mor/farsyskon. Jag är också yngst av alla kusiner.
Jag bodde med mamma i en liten by vilket begränsade min sociala gemenskap då mamma dessutom inte var så pigg på att skjutsa eller umgås med folk.
Min pappa bodde i ett mindre lantsamhälle där jag var vh. Två äldre kusiner bodde i samma by. De ville inte gärna leka med en barnunge. Barnen som bodde där permanent kom jag aldrig in i kretsen utan enbart sporadiska kontakter.
Om jag haft ett syskon så hade jag inte känt mig lika ensam. Jag hade dessutom haft någon att leka och bråka och prata med. Men jag tror det hade gått lika bra om boendesituationen såg annorlunda ut eller om vi inte varit inflyttade till byn.
Nu när mina föräldrar är gamla och jag får ta hand om den av dem som har det svårt, så hade jag önskat att jag haft syskon att ta hjälp av, att reflektera med.
Jag hade personligen nöjt mig med ett barn och se till att hon fått den sociala biten ändå, men detta med att hantera sina gamla föräldrar ensam vill jag inte riskera. Dessutom vill jag att min dotter ska ha någon att leka, bråka, prata med. En relation av blodsband som kan se ut lite hur som helst. Bara hon inte är ensam. Så snart kommer hennes lillebror och det är mest för hennes skull.
Inte för att vara sån men tyvärr är det vanligaste att den äldsta kvinnan bland syskonen ensam sköter föräldrarna oavsett hur gamla de är. Att dela bördan är i praktiken en utopi. Jag arbetar med äldre och ser det varje dag. Att dela på bördan solidariskt existerar knappt alls.
