Tvåsamhet viktigare än lycka?

Nej. Tvåsamhetsnormen är inte vägen till lycka. Sedan så är ens egen lycka viktigast. Är du olycklig I ett förhållande, fixa det eller lämna.

Jag tror det är vanligare än det syns utåt!

För ett år sen vågade jag steget ut ur ett inte så där jättebra äktenskap.
Jag trodde på något sätt att det var så där det skulle vara...vi bråkade ju aldrig o så....
Men allt var dött från mitt håll. Till slut insåg att jag inte ville leva så och jag ville framförallt inte att min dåvarande skulle behöva leva så. Han var värd något bättre.

Folk blev chockade för vi verkade ju vara så glada o lyckliga.
Men riktigt så var det ju inte.

Jo, men det verkar ju vara just så många INTE resonerar. Man står hellre ut, knaprar samarin mot stressmagen och ler mot omvärlden. Man står ut för att man värderar tvåsamheten mer än sin egen hälsa.

Mmm, har följt dig lite på FL. Fick också intrycket att du levde i ett lyckligt förhållande, men ack vad man bedrog sig :)

Kan det vara nån sorts "skam" över att man separerar? Eller att den som tar initiativet får stå med hundhuvudet och vara "the bad guy"? Är själv i en situation som du. Känner att jag borde dra snarast men hon bryr sig mer om tvåsamheten än hälsan tror jag.

Fast samtidigt så separerar ju folk till höger och vänster, så att det skulle vara skamligt, tror jag inte riktigt på.

Sedan vet man ju inte om folk jobbar på sina förhållanden.

Här är en som håller ihop med tejp och snöre eller vad du skrev. Inte för att jag behöver visa för världen att jag är gift utan av tusen andra orsaker som gör det svårt att gå. Men jag tycker om min andra hälft iaf.

Jaha ja! Där ser man!   Vi bråkade aldrig, gillade samma saker, bodde i ett mysigt hus osv men...något saknades helt klart....

Klart att det kan ses som en skam. Eller något fult. Man ger ju upp! Och något som vissa absolut inte förstår är varför man inte gör allt man kan för att rädda äktenskapet. Men det kan ju faktiskt vara så enkelt som att man inte vill. Jag ville inte. Jag var klar. Och när jag väl vågade erkänna detta för min själv o min dåvarande, ja då hade jag tänkt på detta i minst 2 år. Så det som blev som en chock för honom hade jag ju passerat för länge sen.
Ingen terapi i världen hade kunnat ändra mina känslor.
Men jag känner mig inte som nån "bad quy". Om nån tycker att jag är det så får de tycka det, jag skiter faktiskt i det. Jag vet att mitt ex är lycklig o jag mår bra. Vi är vänner och umgås ibland.
Det är huvudsaken.

Man får bara ett liv.
Varför ska man då gå o vara olycklig kanske större delen av det livet och kanske ångra saker när man ligger på sin dödsbädd?

Men hur länge ska man jobba och kämpa? Klar man inte ger upp vid minsta motgång, men någonstans kommer man ju till en brytpunkt och känner "det här är inte rätt". Man kan kämpa sig blå och det blir inte bättre. Ett förhållande ska ju ge energi - inte stjäla det.

Är i din situation. Tycker bra om min kvinna men vi kan inte kommunicera längre. Vi bråkar inte, ingen har varit otrogen och vardagen rullar på men det finns inga känslor från min sida. Jag känner på något sätt att jag saknar egentlig anledning. Jag vet att det kommer bli tredje gradens korsförhör när jag tar upp det och hon vill veta varför och vad hon ska göra för att bli bättre. "Inget" skulle jag säga. Det finns inget kvar hos mig och jag VILL inte kämpa mer för det ger mig inte längre. Vi kan aldrig bli mer än vänner, även om vi är sams.