Anonym (Caveman) skrev 2014-06-09 16:32:56 följande:
Men varför ska man vara kvar i en situation som man mår dåligt av? Jag talar om när man tycker det är roligare att gå till jobbet än att komma hem. När man har ångest över att lägga sig med sin partner för man inser att man inte trivs i dennes närhet. Varför ska jag må dåligt för att någon annan ska få bo kvar med mig och snylta på min energi, mina känslor och mina pengar.
Visst ska man ge och ta, men man kommer också till insikt när det inte finns mer att göra. När man faktiskt mår dåligt av det. Ska man då fortsätta kämpa för att det finns några individer som för att visa sin egen präktighet talar om att "man måste kämpa" och "så svårt är det inte". Nej, inte när man har en bra grund att stå på, men alla förhållanden ÄR inte sådana. Jag tycker det finns en viss arrogans i det du skriver och jag kopplar även det till min omgivning. Man ser tvåsamhet som en statussymbol. "Jag är en bättre person för JAG kan minsann hålla ihop mitt förhållande". Varför ska jag lida i ett dåligt förhållande för att ett antal självutnämnda relationsexperter tycker att "man måste minsann kämpa"?
Jag tycker att det saknas en viss verklighetsförankring. Man tror automatiskt att paren i ens närhet är så lyckliga och de kämpar och bla bla bla, ja vi har hört det förut. Men skrapa på ytan så tror jag man hittar mer en ett förhållande som är rent vedervärdigt, i alla fall för den ena parten. Mina morföräldrar är ett klockrent exempel. Gifta sen kriget och levde tills de dog. Men jag vet att de sista tio åren var de inte alls sams, men de fortsatte vara gifta "för det skulle man". Sen att de knappt tålde varandra mot slutet var väl inte så viktigt, de kämpade ju i alla fall ända till döden. Och det måste ju vara verklig kärlek. Eller?
Jag låter bitter men jag är lite trött på präktiga människor som alltid tror man vet bäst och alltid tror att det bara är att kämpa. Säg det till mannen eller kvinnan som försöker ta sig ur ett destruktivt förhållande med misshandel, psykisk eller fysisk. Det är väl bara att kämpa för de också? Det blir ju vad man gör det till...
Beror kanske på hur länge man mått dåligt av situationen och även rannsaka sig själv , varför känner jag som jag gör ? Har jag realistiska förväntningar av mitt förhållande ? Hur mycket har jag själv bidragit till situationen jag befinner mig i ? Går den att vända ? Är det jag som ska göra det eller ska jag vänta tills någon annan gör det år mig ?
Ang arrogans så kan jag hålla med dig om att det även finns de som resonerar så men de håller oftast en fin fasad utåt och är noga med att visa hur lyckliga det är trotts att de kanske inte är det , men jag tror faktiskt att de allra flesta inte gör det utan är ihop med någon för att det fyller ett behov av kärlek , närhet och sex som de flesta oss har , problemen tror jag kommer när man dels går in i ett förhållande med orealistiska förväntningar , något som tyvärr späs på rejälv av alla slags medier , där man bara bekriver förälskelsen men sällan kärlek i sig , få sånger och filmer handlar tex om vab , blöjbyten och sömlösa nätter. De handlar oftast om förälskelsen , vilket man iof kan förstå eftersom de flesta inte påminnas om den tråkiga vardagen utan hellre dröma sig bort till förälskelsens underbara värld. Förälskelser säljer bättre. Eller dels av att man förväntar sig att få och kräver saker man kanske själv inte ger.
Det du skriver om att skrapa på ytan är kanske heller inte så konstigt , jag tror att det perfekta förhållandet är en myt , alla förhållande har slitningar ,vilket inte är så konstigt egentligen , det handlar trotts allt om två människor med två fria viljor och åsikter som ska kunna leva tillsammans större delen av dygnet år efter år , klart att de bäddar för konflikter. Jag tror som sagt det verkliga jobbet och det som bygger kärleken är att kunna arbeta sig förbi hindren tillsammans även om man bråkar och blir osams så kanske man ändå älskar varandra , ibland kan den ene ge efter och ibland den andra , ge och ta , en lång radda med kompromisser och tålamod , jag tror det prövningar svetsar samman människor , och ett förhållande anser jag är en enda lång prövning
Jag håller med dig om att man inte ska hålla ihop oavsett hur illa det är , ibland passar man bara inte ihop , ibland växer man ifrån varandra på vägen , men jag anser heller inte man ska slänga in handuken alldeles för lättvindigt heller så som många gör idag. Det finns som sagt inga perfekta förhållande , alla mänskliga relationer oavsett som par , vänner eller som familj har slitningar och svackor då och då.
Smårbarnsperioden är en klassisk period som många skiljer sig i helt enkelt för att det blir för jobbigt , men frågan är om de som lyckades hade det så mycket lättare ?
