Tvåsamhet viktigare än lycka?

Så...vad håller dig kvar?

Tvåsamheten är inte viktigare än lycka, eller att må bra skulle jag vilja säga.
Självklart är vi inte lyckliga varje dag, men vi mår bra av varandra. Vi tankar energi när vi är tillsammans. När det gäller det här förhållandet, så är det mycket som krävs för att jag ska kunna lämna, för att det vi har gemensamt betyder så mycket för mig.
Mitt förra förhållande (som inte var mer än 4 år), så var det inga problem att lämna. Där satte jag min lycka före tvåsamheten.

Många idag är så fega och säger inte vad dom känner och låter den andra vara med och göra förändringar så att det finns något att reparera, skutan har redan sjunkit innan det kommer till dagens ljus...
Hade man varit mer öppen så hade säkerligen många relationer gått att rädda.
Sen att den som lämnar har redan sedan lång tid gjort sig redo för ett nytt liv gör det ju helt omöjligt att "kämpa" då man själv tagit död på det som finns att kämpa för.
Lycka går självklart att hitta i tvåsamhet bara man är två om relationen och inte kör sitt egna race.

Ja jag tyckter verkligen många är fega och inte kämpar sig tillbaka, fega att inte låta den andra vara med i processen från början till slut, att enhälligt bara själva leva i bubblan leder ju bara åt ett håll, är inte den andra värd mer än så?

Nu blir jag nog hatad av alla jag gjorde rätt, jag fann min lycka...
Men ni vet inte om ni kunde varit lyckligare om ni hade fått det att fungera igen.

Jag vet inte. Jag lever själv i ett bra förhållande, så jag vet inte riktigt hur andra tänker. När man läser här på FL så verkar det ju som att många lever i dåliga förhållanden, men så tänker man att det bara verkar så. Men det är kanske vanligare än man tror.

Naturligtvis ska man vara lycklig.

Bekvämlighet skulle jag vilja säga. Lever med en man sen många år och det handlat inte längre om någon himlastormande kärlek utan mer att vi mår bra av varandra och är varandras bästa vänner,samma hobbies och humor tex. Visst kan jag sakna det där pirret som man har som nykär men vet inte om jag skulle orka börja om... 
Ragga på krogen eller dejtingsidor känns inte som min grej heller .
Men naturligtvis är inte tvåsamhet viktigare än känna sig lycklig själv

Och bekvämligheten kommer man in i förr eller senare tror jag. Nog sjutton är jag bekväm jag också, men jag trivs med att vara bekväm med min sambo. Det är rätt behaglig känsla faktiskt.

Vad är lycka ?

Jag tycker det du skriver speglar en typiskt svensk man / kvinna år 2014 där svurmandet för individualismen nått oanade höjder. Allt verkar kretsa kring JAG och vad JAG kan få ut av det , tanken på att man kan göra något för någon annan utan att tjäna något på det själv verkar vara helt främmande för många. Synen kring förhållanden idag verkar vara att det är bara ännu ett  sätt att förse sig med med en produkt , jag köper livsmedel på Ica , en TV på Elgiganten och skaffar mig en partner på nätet som förser mig med närhet och sex.

Man embalerar människor till någon slags produkt som man nyttjar och byter ut när de är förrukade , gör ett förhållande till ett slags ömsesidigt utnyttjande där man suger ut varandra på närhet , kärlek och sex. När tuben är slut slänger man den i soporna och skaffar sig en ny som med dagens utvecklade informations och kommunikaionstelknologi bara finns ett musklick bort , lite som att beställa hämtpizza. Vi skriver långa listor på "krav" som vi har på produkten vi söker.

Någonstans på vägen verkar vi ha tappat bort att människor är väldigt svåra att klassa in i fack och kravspecifikationer eftersom vi hela tiden utvecklas. Någonstans på vägen verkar vi ha tappat bort att kärlek är inte något man "finner" utan något man bygger upp , sten för sten. Någonstans på vägen verkar vi ha tappat bort att ett förhållande bara blir så bra som man gör det till. Någonstans på vägen verkar vi ha tappat bort att ett förhållande bygger på att både ge och ta och inte bara handlar om vad man kan få utan även om vad man kan ge. Någonstans på vägen verkar vi ha tappat bort att det faktiskt går att ge utan att vinna något på det själv , att det tom finns en viss njutning i det med.

Jag tycker det är dina vänner som tänker rätt och du som tänker fel , det krävs tålamod och en viss flexibilitet för att ett förhållande ska kunna överleva i det långa loppet , att bara ha sin alldeles egna lycka i centrum hela tiden fungerar sällan bra i längden eftersom din lycka många ggr kan innebära någon annans olycka , dina behov behöver inte vara din partners behov. De som lyckas hålla ihop länge är inte de som är galet kära , utan de som förstår att förhållande och kärlek är ett kontinuerligt "work in progress"

Underbart skriver! Jag håller med dig i allt, men blir ändå lite konfunderad över att du skriver detta i just den här tråden. Jag tror nämligen att de som skriver att de lämnar sina partners saknar den där speciella, fundamentala känslan i relationen som gör att man håller ihop i vått och torrt. Enligt mig är den nödvändig för att relationen ska bli slitstark, i kombination med annat såklart. Förmodligen satsade de på "fel häst" redan från början. Var de någonsin kära, eller handlade det snarare om att de valde den person som passade deras syften just där och då? Min erfarenhet säger mig att de som gör denna typ av val är de som sällan hänger kvar i relationerna; om man ost låter kärleken vara grundbulten, då är man beredd att kämpa för mer, även den dag då relationen börjar gnissla och halta.

Så jag tror att du tänker rätt, men har lite fel infallsvinkel.

Bra skrivet!

Jag menar självklart inte att man ska hålla ihop no matter what , utan snarare var medveten om att kärlek inte är som att köpa ett nyckelfärdog hus med allt klart utan snarare ett hus man bygger upp från grunden tillsammans.

När du skriver , "har de någonsin varit kära" , så känns det som om du är inne på samma spår som TS , dvs att man blir kär i någon och sen så fortsätter man på den banan tills det tar slut. (förbrukar förpackningen tills den tar slut)  Jag tycker det sättet att tänka är orealistiskt , hur många par förblir förälskade livet ut ? Jag tror man måste skilja på förälskelser och kärlek , förälskelser är något man hittar , med också något som falnar relativt snabbt. Kärlek däremot är något man bygger upp med åren. Den fundamentala känslan du beskriver antar jag är förälskelse , men det är som sagt bara en kort fas i ett förhållande , kärlek i sin helhet anser jag inte är något som finns där från första dagen utan något man bygger upp med åren.

Om man två år senare sitter och känner att ens förhållande är misslyckat , är det förhållandet som är misslyckat eller har man bara haft orealistiska förväntningar och trott att förälskelsen skulle vara för evigt ? Är förhållande verkligen slut eller är det en temporär svacka ? Vilka förhållande har inte svackor ? Ska man ge upp vid första bästa svacka ? Lever kärleken sitt eget lilla liv och man själv bara är medpassagerare eller är det jag och min partner som styr vad våran kärlek blir ?

Tycker det är märkligt när man hör folk beklaga sig över att kärleken är slut men inte kan svara på frågan , vad har ni gjort för att håll den vid liv ?Jag anser som sagt att kärlek inte är en oändlig källa som bara finns där av sig själv , det är något man själv bygger upp dag för dag , fyller man inte på den med varje dag med små små gester , ord och handlingar så kommer den ta slut.