Vi finns, vi som ångrar barn
Nej, det är för att alla ska kunna balansera föräldraskap oavsett kön.
 
         
         
        När jag berättade för min mamma att jag inte vill ha barn tyckte hon att jag har fattat ett smart beslut. Även om hon älskar mig och min bror skulle hon inte ha skaffat oss om hon tänkt efter, och är säker på att hennes liv skulle varit lika fullt i alla fall. Det sårar inte mig. Hon fick mig och har alltid älskat och tagit hand om mig, men hon förstår att det kunde varit annorlunda.
 
        Hur kan det vara så svårt att sätta sig in i att man kan ångra en situation men ändå göra det bästa av den? De som ångrar att de skaffa de barn kan ju älska barnen och ta hand om dem och samtidigt önska sig ett annat liv. jag tror inte att det är särskilt ovanligt. Har ni ingen fantasi/empati?
 
         
        Nej, allas liv förblir inte detsamma efter att man blivit förälder. Många upplever att det blir helt annorlunda eftersom man plötsligt har ansvar för en annan människa och inte längre kan välja sitt liv bara efter sina egna behov eller önskemål.
Att ha ett barn man älskar men ändå ångrar att man skaffade är en situation man kan befinna sig i oavsett vilket värde du tillskriver barn.
Jag tycker att de som klarar att ta hand om sina barn och göra uppoffringar för dem trots sina känslor förtjänar uppmuntran och beundran, inte spott och spe. Det är en verklig uppoffring att göra allt man kan för ett barn man inte egentligen vill ha särskilt gärna. Om det bästa man vet är att leka med sand i parker klockan sju på morgonen gör man ju bara det man vill göra.
 
         
         . Ja, livet är inte bara svart och vit. Självklart borde dessa människor uppskattas för det. Tänkte inte så innan jag skrev, men tack för andra tankar
. Ja, livet är inte bara svart och vit. Självklart borde dessa människor uppskattas för det. Tänkte inte så innan jag skrev, men tack för andra tankar  .
. 
         
        Nja. De flesta skaffar barn för att de vill ha barn. Rätt många beskriver att barnet känns som en del av dem själva, och att de känner obeskrivlig lycka över att ha barnet. Det låter inte särskilt altruistiskt det heller.
Självcentreringen alla har förs över till ytterligare en individ; sen har vi föräldrar som inte kan förstå varför jag inte tycker att deras barns känslor är viktigare än mina eller varför jag inte håller med om att alla barns beho alltid ska gå före alla vuxnas.