Vi finns, vi som ångrar barn

Tack!! Håller med till fullo såklart. Överlevnads och självbevarelsedriften är starkare än vårt eget psyke. Instinkterna kastar oss åt sidan om en bil kommer emot oss innan vi ens själva hinner tänka. Det enda som är starkare än det är kärleken till våra barn, jag skulle kasta mig ut framför en bil vilken dags som helst om det räddat livet på mitt barn. Hela min existens är till för att skydda och älska mina ungar och utan deras existens vore mitt liv kort sagt meningslöst. Hur man kan känna annat är för mig ofattbart och dessa människor måste vara känslomässigt och instinktivt felprogrammerade.

Nej allas känslor är inte likadana, och alla människor är ju också olika.. Det finns faktiskt många människor som har svårt med känslor vem det än gäller, eller att komma någon riktigt nära.

Om man inte "klickar" med sin bebis kan nåt även kanske gått fel i själva anknytningsprocessen t.ex. Detta är inte heller helt ovanligt. Då är det väl så klart lättare att ångra..
En del propsar på att man ska lämna bort sina barn så mycket som möjligt för att inte göra dem "mammiga", när det är själva mammigheten som är hela grejen, det ett barn behöver för att knyta an och för mamman att knyta an tillbaka.

 Vi kvinnor har en fingertoppskänsla för barns behov och fostran som män saknar, dom kan ju dock läsa sig till mycket rent praktiskt men har det inte på naturlig väg.

Jag kan tänka mig nu att vi är på väg in i en mamma-pappa debatt också och jag vill självklart understryka att pappan är lika viktig. Ibland säkert mycket viktigare, iaf om mamman är värdelös som förälder..

Att bära sitt barn i nio månader, sen föda det och sen ge det mat för sin överlevnad med sin egna kropp, bidrar nog också till modersinstinkterna. Jag har sett hans lilla fotavtryck inuti min mage, va fan :P Det är sjukt starka känslor.

Alltså jag måste ändå försvara henne lite här, jag förstår vad hon menar.. även om det kanske låter galet.

Min sambo ser inte vårt barns behov på samma sätt som jag gör, han står liksom helt handfallen ibland när barnet gråter och han inte förstår att det är dags för mat..

Det kan ju ha att göra med att jag är den som varit ledig efter förlossningen (givetvis!!) och spenderat mest tid med barnet, och det gör honom inte till en dålig förälder!

Men ja, jag är den som har koll. Att barnet får mat på bestämda tider, vilka kläder som ska tas på, vilka grejor vi ska packa med när vi ska ut osv. Min sambo är underbar, men han "ser" liksom inte detta på samma sätt som jag, jag vet inte varför men så är det bara. Jag försöker "lära" honom men det går trögt..

Precis!! pappan är jätteviktig, ett barn behöver både en kvinnlig och manlig förebild och pappan kan vara avgörande om mamman inte är en bra mamma. Men klart som fan att vi kvinnor som faktisk SKAPAR barnet i våra kroppar och sen ammar och har det 24/7 intill oss känner av minsta ljud och rörelse som en man inte ser på samma vis och sen kaaanske det spelar roll att vi kvinnor som fostrat barn och skött hem i århundranden har det lite "i blodet" och det ändrar man inte på 20 år.

Ja nuförtiden ska kvinnor vara kalla, och männen ska vara mjuka. Fan, va trist världen har blivit.

Ja och det skrev jag ju också, men eftersom det var jag som födde barnet och ammade så var det ju logiskt att den lotten föll på mig eller vad man ska säga :) Förlossningen och matningen kommer vi ju inte ifrån, att det är bara jag som kunde rodda det från början :P
Hade det varit omvänt så hade det ju varit omvänt..

jaaaa har ju inte menat nåt annat.. bara att det är lätt hänt att det ändå blir så.

Fast nu pratar jag ju inte om söndermoderniserade människor som är antigenus och emot allt vad kärnfamilj heter utan om oss kvinnor som värdesätter vårt moderskap och har en naturlig fallenhet för föräldraskap.
Okej om vi säger så här. Jag kan HÖRA på mitt barns skrik vad som är problemet, om det är pga hunger, rädsla, värme o.s.v. Alla kvinnor kan inte detta men många och jag har än så länge aldrig hört om en man som kan det utan för dom är skrik ett skrik, punkt. Och det är bullshit att det är pga invanda roller. Med vårt andra barn var min man hemmapappa under FÖRSTA halvåret och jag pumpade ut mjölk som han gav i flaska. Men en dag kom jag hem till en skrikande bebis och en desperat man som prövat allt, bytt blöja, matar, vyssjat o.s.v Jag gick bara rätt fram och drog av dregglisen som hade en skavande tvättlapp i nacken. Mannen bara "hur faaaan visste du det??" "Jag hörde att han skrek pga av att något IRRITERADE så kände först om han var svettig i nacken och kände lappen och misstänkte att det var den. Min man som alltså gått hemma med barnet och flaskmatat kunde alltså fortfarande inte barnet bättre än mig. Tror du mig inte så fråga runt bland pappor om dom hör skillnad på skrik och skrik. En proffsig mamma kan till och med uppfylla barnets behov innan det ens behöver det vilket betyder att spädbarnet aldrig ens skriker.

Men ni halvbra mammor tröstar er såklart med att det är en social konstruktion och en myt att mammor är bättre på småbarn än pappor så ni har något att skylla på ;)