Vi finns, vi som ångrar barn

Det är alltså så man mäter kärleken till sitt barn? Jaha

Jadu, livet är orättvist och än värre, det kommer aldrig att ske, eftersom jag är bergsäker på att dessa föräldrar arbetar mer med sitt föräldraskap än många andra

Och ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag dessa barn mår mycket bättre av att bo hos sina föräldrar, som troligen är väldigt bra föräldrar, än att de ska gå igenom detta trauma som det trots allt innebär att bli bortadopterad.

Och den sista kommentaren, det är just pga kommentarer som dessa, som gör att kvinnorna inte skulle säga sådant öppet, utan det är endast på forum som de kan skriva om det.

Din mamma ångrar att hon skaffat barn/dig i detta fall och dessutom sagt det till dig! Vilken bra mor! Vissa borde inte skaffa barn, likt din mor. Varför skaffade hon dig?

Jag tror min mormor egentligen skulle haft ett bättre liv om hon aldrig skaffat familj och barn. (Nu får jag vara väldigt tacksam att hon gjorde det ändå, annars skulle jag inte funnits till :) ) Hon har så många drömmar hon aldrig fick möjlighet att uppfylla. 

Min morfar dog häromåret efter en längre tid sjukdom. När jag frågade mormor om hon skulle känna sig ensam nu svarade hon: "Nej, vet du vad! Har har faktiskt alltid trivts bättre själv!" Snacka om förvånad jag blev! Men det är sant, hon har lyst upp nu sista året, den 89-åriga gamla damen. Hon hittar på en massa aktiviteter, ringer sina vänner stup i kvarten (de som inte stupat än ;) ) Jag kan bara tänka mig hur hon skulle ha levt om hon aldrig träffat morfar, aldrig blivit bunden till familjen, plikttroget och givetvis med kärlek men samtidigt med sorg till det liv hon aldrig fick leva.

Mormor gillade inte barn, ändå skaffade hon tre. Det fanns liksom ingen val på den tiden. Man gifte sig. Man skaffade barn. Minns att jag var lite rädd för henne när jag var liten, till skillnad från morfar som var hur barnkär och lekfull som helst. När jag blev tonåring kom jag mycket närmare mormor. Hon berättade om sina drömmar, alla äventyr, att hon velat flytta till Amerika då morfar fick en chans att jobba där men att han sa nej. De kunde ju inte bara lämna huset och allt sådär.. Sen kom barnen och mormor blev fast på riktigt, med alla de förpliktelser det innebar att vara mamma.

Jag vet så klart att mormor älskar sina barn och oss barnbarn. Samtidigt tror jag att hon känt sig låst större delen av livet, inte fått leva det liv hon faktiskt ville. Hon är en äventyrare, inte någon som ska sitta instängd i ett hus, serva man och barn osv. Men det var förr..nu finns ju större möjligheter att göra både och (även fast en del i detta forumet skulle säga att man är en urusel förälder om man inte lever som en martyr och hänger sig till 100 % åt sina barn, utan även fokuserar på egna intressen)

Slutligen- min mormor är definitivt ingen egoist. Hon är en av de mest generösa personer jag känner. Hon har hjälpt många, samtidigt som hon har typ noll intresse i barn. Och hon skäms inte att visa sitt ointresse. 

Jo, men här diskuterades väl främst de som ÅNGRAR sina barn. Stor skillnad mot att vantrivas som förälder och att önska att ens barn inte finns.

Det är väl ingen som varit inne på önskningar om att barnet vore bättre dött! Det är skillnad på att önska att man aldrig skaffat barn (i sig) och att ångra det man fött! Det sistnämnda är hemskt!

Dessutom är det på det personliga planet väldigt sorgligt, om människor som egentligen älskar barn och VILL ha fler barn, inte ska kunna ha det för att de inte orkar med det praktiska. (Som är jobbigt för vem som helst under småbarnsåren.) Och det kanske bara är två-tre timmars hjälp i veckan som skulle utgöra skillnaden mellan att orka ett barn till och att INTE orka. Förr i tiden födde de flesta kvinnor många fler barn än vad vi gör idag, men då hade de oftast hjälp av en gammal mormor eller farmor, eller makens ogifta syster som blivit kvar på gården, eller en lillpiga...

Den allmänna erfarenheten? vad fan är det?

Jag, och alla mina vänner, gjorde just det jag beskrev under arbetslösa perioder. 

Och man kan ha ett socialt sammanhang utanför sin egenproducerade familj. Alla behöver inte tillverka människor att hänga med. 

Fast DET är en annan sak, eftersom alkohol är så lättillgängligt i vårat samhälle.

Det finns naturligtvis folk till allt. Det JAG diskuterade var generella ungdomsproblem. Inte trebarnsmammor som kärar ner sig i egyptier och går bananas...

Fast då gissar jag att det handlar om ensamstående unga tjejer, som redan var på dekis innan barnen föddes, eller..? Tjejer som redan befann sig i familjehems/HVB-hems/ungdomshemskarusellen..? Och inte om hela familjer. Såvida du inte menar "sobriltanter" - DE kan ju mycket väl ha både gubbe och ungar. Men de brukar vara äldre, och barnen brukar vara stora innan det beroendet börjar.

Visst är det hemskt!

Ärligt talat, så tror jag inte att detta fenomen beror så mycket på logiska beslut. Det sitter inte i den logiska delen av hjärnan, så att säga, för friska, sunda människor ångrar inte sina barn. Oavsett vad. Utan det handlar antagligen om någon störning, och dessa människor skulle antagligen inte ha känt normalt för sina barn ens om de hade kunnat få dem under de mest optimala omständigheter. (Typ rätt partner, rätt tid i livet, rätt bostad, inneboende barnsköterska och hushållerska som avlastar hela tiden...)

Fy så ledsen jag blir av att människor ångrar sina barn! Asså herregud vilken värld vi lever i! Tänk att ha föräldrar som ångrar mig! Vet inte vad jag skulle gjort då! Barn är det finaste man kan få! Så ledsen jag blir! Stackars barnen!

Älskar ni era barn??!!!

Kan förstå att det finns dom som ångar sina barn. Lika mycket sonats man ja. Ångra att man i te skaffade barn alls el inte fick tidigare i livet.

Man kan ångra alla sina beslut...

Däremot tycker jag synd om barnen som faktiskt har föräldrar som ångrar sig... Det märks... Och det är den värsta känslan man kan ha...