• Äldre 17 Jun 12:04
    7911 visningar
    20 svar
    20
    7911

    Vuxna barn och gravid, snart 44 år

    Hej!
    Jag har två nästan vuxna barn, 18 och 19 och är nu gravid igen. Jag blir i sommar 44 år. Känner mig glad och orolig samtidigt. Finns det någon mer i liknande situation?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-06-19 00:16

  • Svar på tråden Vuxna barn och gravid, snart 44 år
  • Äldre 17 Jun 12:48
    #1

    Spännande. Grattis! Har ingen egen erfarenhet dock men en bekant till familjen fick sitt första och enda barn vid 47års ålder. En fullt frisk flicka. : )

  • Äldre 17 Jun 13:06
    #2
    viseversa skrev 2014-06-17 12:48:37 följande:
    Spännande. Grattis! Har ingen egen erfarenhet dock men en bekant till familjen fick sitt första och enda barn vid 47års ålder. En fullt frisk flicka. : )

    Tack för gratulatationerna! Bara det gjorde mig mindre orolig och  mer glad! Härligt att höra att det gick så bra för din bekant!
  • Äldre 17 Jun 20:49
    #3

    Hej, ja, mina stora tjejer är 18 och 15, jag skall ha en liten i början av oktober, även jag 44 nyss fyllda :)
    Ny situation men så välkänd ändå, märkligt och härligt!

    Sara

  • Äldre 18 Jun 21:23
    #4

    Då är vi i samma läge ungefär, men du är lite före Sara. Har det varit självklart för dig att skaffa barn igen? Jag har varit osäker. Är skild för två år sedan och har ny partner.

  • Äldre 30 Jun 09:08
    #5

    Jag är 43, och har två barn; 21 och 15 år + ett barnbarn på 7 mån.
    Jag hade inte planerat fler barn, men fick ett plötsligt besked i vecka 25.
    Fullständig kalldusch!
    Är nu i v 32, och min relation tog slut  i februari, så jag är själv.

    Men det är märkligt, att föda barn såhär sent igen :) 

  • Äldre 30 Jun 11:23
    #6

    Hej Vilisa! Grattis till din graviditet och välkommen till tråden. Min sambo har också ett barnbarn, så våra situationer är väldigt lika. Det känns märkligt för mig, men jag förstår att det kanske känns än mer märkligt för dig som fick reda på din graviditet så sent och dessutom gör resan utan att ha kvar din relation. Hur har det gått att förstå att du är gravid när du fick beskedet så sent?

  • Äldre 30 Jun 22:29
    #7

    Tack så mycket!  
    Det har inte gått så jättebra, att förstå och inse. Känns fortfarande ofattbart på alla sätt.
    Det värsta av allt är faktiskt att pappan till barnet anklagar mig för att ha dolt graviditeten med flit för att snärja honom tillbaka. Vilket inte stämmer såklart, han gick direkt till en annan i februari. 
    Så han vill inte ha någon kontakt, och vi har inte talats vid sedan beskedet.
    Det blir en ofattbar sorg att göra det ensam, under såna omständigheter. Och att man har så kort tid kvar.
    Datumet är satt till 27 aug, men det verkar som om jag har högst 4 veckor kvar.
    Har inte hunnit ordna några grejer knappt, utan tiden har gått till chock och sorg. 
    Modersinstinkten infann sig direkt, men det är svårt att begripa att man ska börja om.
    Jag bär på en flicka.

    Känner du stor skillnad i graviditeten jämfört med dina tidigare barn?
    Jag tycker det är extremt mycket tuffare nu.

  • Äldre 1 Jul 15:50
    #8
    Vilisa71 skrev 2014-06-30 22:29:01 följande:

    Tack så mycket!  
    Det har inte gått så jättebra, att förstå och inse. Känns fortfarande ofattbart på alla sätt.
    Det värsta av allt är faktiskt att pappan till barnet anklagar mig för att ha dolt graviditeten med flit för att snärja honom tillbaka. Vilket inte stämmer såklart, han gick direkt till en annan i februari. 
    Så han vill inte ha någon kontakt, och vi har inte talats vid sedan beskedet.
    Det blir en ofattbar sorg att göra det ensam, under såna omständigheter. Och att man har så kort tid kvar.
    Datumet är satt till 27 aug, men det verkar som om jag har högst 4 veckor kvar.
    Har inte hunnit ordna några grejer knappt, utan tiden har gått till chock och sorg. 
    Modersinstinkten infann sig direkt, men det är svårt att begripa att man ska börja om.
    Jag bär på en flicka.

    Känner du stor skillnad i graviditeten jämfört med dina tidigare barn?
    Jag tycker det är extremt mycket tuffare nu.


    Vad tråkigt att det har blivit som det blivit för dig. Det är märkligt det där att vissa män tror att kvinnor ska snärja dem på det viset. Det ska mycket till att skaffa ett barn på de premisserna. Tror nästan aldrig det händer, utan det är mer eller mindre en myt. Vi vill ju så gärna hitta på myter om varandra, vi kvinnor och män. Så himla onödigt. 

    Jag kommer inte ihåg att jag vara så här trött som jag är nu. Jag går in i tolfte veckan, så jag är inte så långt gången i och för sig. MEN, jag sover som en tok. Kan knappt sätta mig ned innan jag somnar. Jag tycker ändå att det är mysigt på något sätt. Vill att det ska börja kännas lite mer, så att det blir mer verklighet. Sparkar hon mycket?
  • Äldre 4 Jul 15:04
    #9
    MTrollet skrev 2014-07-01 15:50:55 följande:
    Vad tråkigt att det har blivit som det blivit för dig. Det är märkligt det där att vissa män tror att kvinnor ska snärja dem på det viset. Det ska mycket till att skaffa ett barn på de premisserna. Tror nästan aldrig det händer, utan det är mer eller mindre en myt. Vi vill ju så gärna hitta på myter om varandra, vi kvinnor och män. Så himla onödigt. 

    Jag kommer inte ihåg att jag vara så här trött som jag är nu. Jag går in i tolfte veckan, så jag är inte så långt gången i och för sig. MEN, jag sover som en tok. Kan knappt sätta mig ned innan jag somnar. Jag tycker ändå att det är mysigt på något sätt. Vill att det ska börja kännas lite mer, så att det blir mer verklighet. Sparkar hon mycket?
    Vad skönt att du sover! :) Vi vet ju båda att det blir en bristvara sedan!
    Hoppas verkligen, verkligen att det blir bra för er! 

    Jag har ju trott att jag haft tarmrörelser, men först den 7e maj kände jag knuffar som var lite väl..
    Så dagen efter tog jag test som var positivt. Nu är det ju jättemycket, är i v33! 

    Ja, det är tråkigt. Mycket. Det blir en förfärlig sorg och ett rungande svek. Man gör liksom inte så när man är 43 som jag. Börjar om på såna grunder... Unga flickor kanske, men inte vuxna. Han är 33, så han tänker väl som en väldigt ung och erfaren person.

    Gör ni fostervattensprov? Jag "missade" mitt för man gör ju det ganska tidigt. Nu kan jag inte göra så mycket ändå ifall det skulle vara några kromosompreblem. 
  • Äldre 6 Jul 20:20
    #10
    Vilisa71 skrev 2014-07-04 15:04:32 följande:
    Vad skönt att du sover! :) Vi vet ju båda att det blir en bristvara sedan!
    Hoppas verkligen, verkligen att det blir bra för er! 

    Jag har ju trott att jag haft tarmrörelser, men först den 7e maj kände jag knuffar som var lite väl..
    Så dagen efter tog jag test som var positivt. Nu är det ju jättemycket, är i v33! 

    Ja, det är tråkigt. Mycket. Det blir en förfärlig sorg och ett rungande svek. Man gör liksom inte så när man är 43 som jag. Börjar om på såna grunder... Unga flickor kanske, men inte vuxna. Han är 33, så han tänker väl som en väldigt ung och erfaren person.

    Gör ni fostervattensprov? Jag "missade" mitt för man gör ju det ganska tidigt. Nu kan jag inte göra så mycket ändå ifall det skulle vara några kromosompreblem. 
    Härligt att hon sparkar! Jag tyckte det var härligt med mina två tidigare barn. 

    För några dagar sedan gick vi på genetisk rådgivning. Vi gjorde då ett ultraljud. Till min stora sorg visade vårt barn inga livstecken. Det verkar som att hjärtat slutat slå i vecka 10 (nu tolv). Jag är så ledsen över detta. 

    Vi blev förskäckligt illa behandlade på sjukhuset. Vi blev direkt utskickade i väntrummet för att vänta på en tid för avslutande. Där stod vi och väntade jättelänge tills jag inte stod ut att se alla gravida kvinnor utan att gråta högt. Jag fick reda på att jag skulle bära barnet en vecka tills kroppen "tar hand om det". Jag tyckte det var hemskt och grät. En annan vårdpersonal ledde mig till ytterligare ett väntrum med människor i och bad oss vänta. När hon kom började hon förklara hur jag skulle göra om jag började blöda mycket - kom till slut på att vi satt så att alla hörde och sa: Vi kan gå runt hörnet och pratar. Vi gick runt hörnet en korridor där jag stod och grät medan hon satte en broschyr i handen på mig som hette missfall. Hon sa att jag kunde ringa om jag började blöda till det angivna numret, eller om jag hade andra frågor, men de har bara telefontid mellan 9-12. Jag måste blöda vid rätt tid. Jag ville stanna kvar där och få hjälp med en gång. Jag hade mitt döda barn i magen och jag vill inte gå så i en vecka. De avvisade mig helt. Nu har det gått några dagar. Jag går omkring som i en dimma, med ett barn i magen som inte lever.

    Jag är ledsen för att jag berättar det här eländet, men det bara rann ur fingrarna när jag satte mig och skulle svara. 

    Jag är glad för din skull dock! Fortsätt gärna berätta om hur det går. Jag vill verkligen veta! Kram
  • Äldre 7 Jul 15:03
    #11

    Åh Mtrollet stor kram till dig...så otroligt dåligt skött av sjukhuset att inte prata med er i lugn och ro ...hoppas allt går bra...

  • Nixon3
    Äldre 7 Jul 15:09
    #12

    Håller du på med sex, vid din ålder !
    Omoraliskt och se som det blir, ett barn.
    Kan du inte använda skydd, det tjatar alla föräldrar om för sina barn.

    Det finns nog många som har synpunkter på ditt "leverne ".

    Kul för pappan, att veta att det blir utgifter och ansvar i en ny 18 års period.

  • Äldre 8 Jul 00:19
    #13

    Beklagar, MTrollet! Jag förstår att du inte vill fortsätta vara gravid, när du vet att det inte leder nån vart. Men om samma sak händer mig igen skulle jag nog hellre pröva att vänta några dagar för att se om kroppen kan stöta ut det själv. Medicinen de använder för att få igång utdrivningen vid ett MA heter cytotec, och den misslyckas ganska ofta... Googla cytotec så får du se.

  • Äldre 13 Jul 22:28
    #14

    Hej Mtrollet och ni andra. Ledsen över ditt missfall. Du är inte ensam, jag vet precis vad du gått igenom.
    Jag är 44 har 2 vuxna barn och nu ett litet troll på 10 månader. Vi försökte bli gravida och det verkade så lätt.
    Första försöket funkade på en gång, fick i stort sett samma behandling som du fick på sjukhuset , men jag kom in pga att jag började blöda lite. Inga livstecken, fick vänta i en vecka för nytt ultraljud så att de skulle vara säker och fick sedan Cytotec för att stöta ut fostret vilket misslyckades, fick skrapas istället. Stor ångest över detta, trodde aldrig det skulle hända mig.
    Tre månader senare var jag gravid igen. Även denna gång missfall, inga blödningar utan det upptäcktes vid UL v.12. Fick tid för skrapning en vecka senare då Cytotec inte funkar på mig. Dagen innan började jag störtblöda. Blödde MASSOR under hela dagen för att till slut svimma när jag satt på toaletten. Blodvärdet var nere på 92 (från 122), så jag hade blött en hel del. 
    Sedan tog det tid. Jag hade nästan gett upp hoppet. Jag var så ledsen över missfallen och det kändes som om det inte var meningen att vi skulle få vårt efterlängtade barn tillsammans. När jag tvekat i 10 år innan jag bestämde att vi gör ett försök.... då kanske det var för sent.
    Det tog ca 7 månader. Jag inbillar mig att det berodde på en mycket stark antiinflammatorisk medicin jag fick pga av massiv muskelinflammation. Tror att min kropp såg graviditeten som något "fel" på kroppen också och inte förrän inflammationen var helt borta så klarade kroppen av graviditeten också.

    Graviditeten var jobbig, mådde så fruktansvärt illa, trött, halsbränna...allt. Gick nästan inte upp i vikt de första 5 månaderna. Kände att något var "fel".
    Spår av äggvita...testade varannan vecka och samma sak. Plötsligt gick jag upp massor, lyckades tjata mig till att få tid till ett tillväxt UL som jag aldrig hann gå på. Hon föddes 4 veckor för tidigt. Låg i tvärläge med ryggen först så det blev akut snitt.
    Ändå vägde hon 3500g, 49 lång och fullt normal. Läkaren trodde inte på att hon var 4 veckor för tidigt född, kanske 2, men då hade jag redan varit på 2 ultraljud för att datera, eftersom vi inte hade riktigt koll. Enl båda dom så är hon 4 veckor för tidig.
    Föd inte för tidigt, det spelar ingen roll om barnet är fullt ok, alla läkare och sköterskor skall lägga sig i allt... amningen, viktuppgång mm. Hur jag mådde sket de fullständigt i, det var inte deras jobb.

    Men ÄNTLIGEN så var hon där. 
    Har inte ångrat henne för en sekund. Jag blir alldeles tårögd av lycka när jag tänker på henne. Alla runt omkring har varit så hyggliga, ingen har sagt något om att vi var för gamla eller att vi skulle tänka på barnet som får växa upp ensam med "gamla" föräldrar. 

    Håll ut och kämpa, det är så värt allt elände när man står där till slut. 
    Sköterskorna som "peppade" har i alla fall rätt i en sak. Kan man åtminstone bli gravid så är det största hindret överstiget, sedan gäller det att rätt ägg poppar fram då man behöver det.

  • Äldre 18 Jul 06:48
    #15

    Tack till er alla! Jag åkte in igen veckan efter fick det där pillret, åkte hem och började blöda efter en dag. När vi kom in var hb på 99 och jag fick resten av medicinerna. Jag fick jätteont ich värkar men det var segdraget, tog hela dagen innan fostret kom ut. Blööde draftigt och hb nere på 80. De bestämde att jag behövde skrapas och fick sedan två påsar blod.

    Fick åka hem i fredags, men i onsdags fick jag kraftiga smärtor i magen och fick åka akut in med helikopter. De hittar inte vaf som är fel och fick därmed öppna hela buken. Allt är oklart och och trots morfin i ryggmärgen har jag ont. Jag är vekligen orolig.

    Cattus- tack för att du berättade för oss. Jag är så glad att det slutligen blev så bra! Kram till empatiska människor!

  • Äldre 18 Jul 22:11
    #16

    Oj, MTrollet, vad jobbigt du har haft det! Är du kvar på sjukhuset nu? Jag blev oxå inlagd efter två omgångar med cytotec och skrapning. Hade inte så ont i magen, men feber och extremt trött, så de misstänkte blodförgiftning. Men det var inte blodförgiftning och efter några dagar piggade jag på mig och fick åka hem igen.

    Håller tummarna för att du snabbt ska bli bra igen!

  • Äldre 22 Sep 01:30
    #17

    Hej:) Är 46 år och Gravid i 6e v . Har 2 vuxna barn, 18 och 20 år. Har träffat en ny man som är yngre än mig och inte har barn. Vi har känt varann i 9 mån och vet att det ska vara vi två nu. Denna Graviditet är planerad men vågade ej hoppas för mycket.Blev gravid på en gång och det är en underbar känsla samtidigt som man inte vågar hopppas för mycket, det är många risker i denna ålder:( Hoppas allt nu går bra:) BF är i slutet av Maj.

  • Äldre 22 Sep 23:22
    #18

    Håller alla tummar och tår för dig, RockyKiwa!

    Stort grattis!

  • Äldre 23 Sep 13:48
    #19

    Tack så mycket Dimisi????????

  • Äldre 23 Sep 13:49
    #20

    Oj gjorde en glad gubbe och tummen upp som blev massa frågetecken!!!Sorry

Svar på tråden Vuxna barn och gravid, snart 44 år