Vuxna barn och gravid, snart 44 år

Tack för gratulatationerna! Bara det gjorde mig mindre orolig och  mer glad! Härligt att höra att det gick så bra för din bekant!

Då är vi i samma läge ungefär, men du är lite före Sara. Har det varit självklart för dig att skaffa barn igen? Jag har varit osäker. Är skild för två år sedan och har ny partner.

Hej Vilisa! Grattis till din graviditet och välkommen till tråden. Min sambo har också ett barnbarn, så våra situationer är väldigt lika. Det känns märkligt för mig, men jag förstår att det kanske känns än mer märkligt för dig som fick reda på din graviditet så sent och dessutom gör resan utan att ha kvar din relation. Hur har det gått att förstå att du är gravid när du fick beskedet så sent?

Vad tråkigt att det har blivit som det blivit för dig. Det är märkligt det där att vissa män tror att kvinnor ska snärja dem på det viset. Det ska mycket till att skaffa ett barn på de premisserna. Tror nästan aldrig det händer, utan det är mer eller mindre en myt. Vi vill ju så gärna hitta på myter om varandra, vi kvinnor och män. Så himla onödigt. 

Jag kommer inte ihåg att jag vara så här trött som jag är nu. Jag går in i tolfte veckan, så jag är inte så långt gången i och för sig. MEN, jag sover som en tok. Kan knappt sätta mig ned innan jag somnar. Jag tycker ändå att det är mysigt på något sätt. Vill att det ska börja kännas lite mer, så att det blir mer verklighet. Sparkar hon mycket?

Härligt att hon sparkar! Jag tyckte det var härligt med mina två tidigare barn. 

För några dagar sedan gick vi på genetisk rådgivning. Vi gjorde då ett ultraljud. Till min stora sorg visade vårt barn inga livstecken. Det verkar som att hjärtat slutat slå i vecka 10 (nu tolv). Jag är så ledsen över detta. 

Vi blev förskäckligt illa behandlade på sjukhuset. Vi blev direkt utskickade i väntrummet för att vänta på en tid för avslutande. Där stod vi och väntade jättelänge tills jag inte stod ut att se alla gravida kvinnor utan att gråta högt. Jag fick reda på att jag skulle bära barnet en vecka tills kroppen "tar hand om det". Jag tyckte det var hemskt och grät. En annan vårdpersonal ledde mig till ytterligare ett väntrum med människor i och bad oss vänta. När hon kom började hon förklara hur jag skulle göra om jag började blöda mycket - kom till slut på att vi satt så att alla hörde och sa: Vi kan gå runt hörnet och pratar. Vi gick runt hörnet en korridor där jag stod och grät medan hon satte en broschyr i handen på mig som hette missfall. Hon sa att jag kunde ringa om jag började blöda till det angivna numret, eller om jag hade andra frågor, men de har bara telefontid mellan 9-12. Jag måste blöda vid rätt tid. Jag ville stanna kvar där och få hjälp med en gång. Jag hade mitt döda barn i magen och jag vill inte gå så i en vecka. De avvisade mig helt. Nu har det gått några dagar. Jag går omkring som i en dimma, med ett barn i magen som inte lever.

Jag är ledsen för att jag berättar det här eländet, men det bara rann ur fingrarna när jag satte mig och skulle svara. 

Jag är glad för din skull dock! Fortsätt gärna berätta om hur det går. Jag vill verkligen veta! Kram

Tack till er alla! Jag åkte in igen veckan efter fick det där pillret, åkte hem och började blöda efter en dag. När vi kom in var hb på 99 och jag fick resten av medicinerna. Jag fick jätteont ich värkar men det var segdraget, tog hela dagen innan fostret kom ut. Blööde draftigt och hb nere på 80. De bestämde att jag behövde skrapas och fick sedan två påsar blod.

Fick åka hem i fredags, men i onsdags fick jag kraftiga smärtor i magen och fick åka akut in med helikopter. De hittar inte vaf som är fel och fick därmed öppna hela buken. Allt är oklart och och trots morfin i ryggmärgen har jag ont. Jag är vekligen orolig.

Cattus- tack för att du berättade för oss. Jag är så glad att det slutligen blev så bra! Kram till empatiska människor!