Vuxna barn och gravid, snart 44 år

Hej Mtrollet och ni andra. Ledsen över ditt missfall. Du är inte ensam, jag vet precis vad du gått igenom.
Jag är 44 har 2 vuxna barn och nu ett litet troll på 10 månader. Vi försökte bli gravida och det verkade så lätt.
Första försöket funkade på en gång, fick i stort sett samma behandling som du fick på sjukhuset , men jag kom in pga att jag började blöda lite. Inga livstecken, fick vänta i en vecka för nytt ultraljud så att de skulle vara säker och fick sedan Cytotec för att stöta ut fostret vilket misslyckades, fick skrapas istället. Stor ångest över detta, trodde aldrig det skulle hända mig.
Tre månader senare var jag gravid igen. Även denna gång missfall, inga blödningar utan det upptäcktes vid UL v.12. Fick tid för skrapning en vecka senare då Cytotec inte funkar på mig. Dagen innan började jag störtblöda. Blödde MASSOR under hela dagen för att till slut svimma när jag satt på toaletten. Blodvärdet var nere på 92 (från 122), så jag hade blött en hel del. 
Sedan tog det tid. Jag hade nästan gett upp hoppet. Jag var så ledsen över missfallen och det kändes som om det inte var meningen att vi skulle få vårt efterlängtade barn tillsammans. När jag tvekat i 10 år innan jag bestämde att vi gör ett försök.... då kanske det var för sent.
Det tog ca 7 månader. Jag inbillar mig att det berodde på en mycket stark antiinflammatorisk medicin jag fick pga av massiv muskelinflammation. Tror att min kropp såg graviditeten som något "fel" på kroppen också och inte förrän inflammationen var helt borta så klarade kroppen av graviditeten också.

Graviditeten var jobbig, mådde så fruktansvärt illa, trött, halsbränna...allt. Gick nästan inte upp i vikt de första 5 månaderna. Kände att något var "fel".
Spår av äggvita...testade varannan vecka och samma sak. Plötsligt gick jag upp massor, lyckades tjata mig till att få tid till ett tillväxt UL som jag aldrig hann gå på. Hon föddes 4 veckor för tidigt. Låg i tvärläge med ryggen först så det blev akut snitt.
Ändå vägde hon 3500g, 49 lång och fullt normal. Läkaren trodde inte på att hon var 4 veckor för tidigt född, kanske 2, men då hade jag redan varit på 2 ultraljud för att datera, eftersom vi inte hade riktigt koll. Enl båda dom så är hon 4 veckor för tidig.
Föd inte för tidigt, det spelar ingen roll om barnet är fullt ok, alla läkare och sköterskor skall lägga sig i allt... amningen, viktuppgång mm. Hur jag mådde sket de fullständigt i, det var inte deras jobb.

Men ÄNTLIGEN så var hon där. 
Har inte ångrat henne för en sekund. Jag blir alldeles tårögd av lycka när jag tänker på henne. Alla runt omkring har varit så hyggliga, ingen har sagt något om att vi var för gamla eller att vi skulle tänka på barnet som får växa upp ensam med "gamla" föräldrar. 

Håll ut och kämpa, det är så värt allt elände när man står där till slut. 
Sköterskorna som "peppade" har i alla fall rätt i en sak. Kan man åtminstone bli gravid så är det största hindret överstiget, sedan gäller det att rätt ägg poppar fram då man behöver det.