18 månader mellan barnen för lite?

Ja, en 13-åring klarar sig ju så bra på egen hand .

Håller med dig helt och hållet. Nu är mina "stora" inte riktigt så gamla, men även om de rent vardagsmässigt är mer självgående - torkar sig själv på toa och kan hämta vatten själv - så finns det så mycket annat (mer subtilt) de behöver.

Fast det intressanta i det du skriver är ju att det du hela tiden betonar är din egen ensamtid med dina föräldrar. Ni åt inte frukost tillsammans. Alla var i förskola, skola eller på jobb under dagen. På eftermiddagen var du med en kompis. Middag tillsammans. Kväll själv med dina föräldrar.

Det jag ser hos mina täta är sådant du inte nämner och som du missat. Som att somna tillsammans tätt hopslingrade. Som att vid nya aktiviteter hålla sin bror tryggt i handen och prova på det nya och lite läskiga tillsammans. Att få vara hemma länge innan man skolas in i förskola. Att gå i förskola med tryggheten med att även ha brorsan där. Att äta frukost tillsammans och dela samma humor då man befinner sig på samma nivå.

Inte ens om jag hade haft enbart två barn med längre emellan hade jag valt det upplägg dina föräldrar valde. Optimalt för er kanske, men inte i min värld . "Absolut bästa upplägget nånsin"? Nej, det tycker faktiskt inte jag.

Har skrivit i massor av liknande trådar under åren.
Jag har 16 månader mellan mina och både jag och min man tycker att det är perfekt.
Självklart har min älsta dotter inte fått lika mycket egentid med oss föräldrar som hon skulle ha fått om lillebror hade kommit 1 eller 2 år senare. 
Jag tror inte att hon har lidit av det. 

När jag ammade sonen kröp hon upp i soffan bredvid mig och vi kunde titta i en bok samtidigt. När han låg i babygymmet så var vi båda bredvid på golvet och spelade och lekte, så vi har hela tiden sett till att dem har varit nära varandra från  början.
Hon fyller 9 i sommar och sonen är nu 7.5 år. 
Dem har under alla år haft jätte roligt ihop och står varandra riktigt nära. 

Det fanns en period när sonen var drygt 2 och hon lite mer än 3 då både sprang iväg och skulle klättra överallt, som var jobbig. Jag vakade lite mer över sonen då han var minst. 

Idag gör vi så mycket roliogt tillsammans. Vi kan göra cykelutflykter och andra utflykter lätt. Vi åker och simmar tillsammans. 

Skulle jag göra om det så skulle jag satsa på ca 15-16 månader igen.

Jag avskydde att ha en pseudotvilling och tycker fortfarande det är jobbigt i många lägen. Själv har jag fem år mellan mina barn och i efterhand tänker jag att jag hade kunnat vänta ännu något år. Det är oerhört skönt att det stora barnet har egna kompisar, egna intressen och har frigjort sig en del innan det kommer en bebis.

Jag tror som du att det har andra orsaker än åldersskillnad. Själv kände jag mig lite som ett ensambarn när jag växte upp trots att jag har två systrar, 10 och 14 år äldre än mig. De flyttade hemifrån tidigt för att gå på gymnasiet. Jag minns inte mycket av den tid då de bodde hemma. För min del var det dock inte en positiv känsla, jag var avundsjuk på kompisar som hade syskon i närmare ålder. Jag saknade (eller trodde att jag gjorde det i alla fall, jag kan ju omöjligt veta hur det hade varit) någon att leka med på samma nivå, prata hemligheter med, busa med och stå enade mot mamma och pappaJag saknade någon när kompisarna hade gått hem kan man säga.
Jag har inget ont att säga om mina föräldrar, de är och var toppen. Jag kände däremot inte att de på något sätt kunde ersätta det jag saknade.
Hursomhelst har jag och syrrorna en jättebra relation idag. Jag och mellansyrran har barn i nästan exakt samma ålder vilket är roligt.
Vi har alla olika erfarenheter, bra och dåliga, och jag kan tänka mig att det många gånger spelar in när vi själva planerar för syskon eller inte planerar något syskon. Att med det säga att det finns ett rätt förstår jag däremot inte. Min erfarenhet är en annan än HereAndNow t.ex. De flesta jag känner med täta syskon ser enbart positivt på detta i vuxen ålder. Det betyder inte att jag tror att det är bäst eller det enda rätta.

Håller med. Tror just att det är det viktigaste, inte åldersskillnaden. Vi hade nog väntat något om det hade sett annorlunda ut för oss, vad vi tror på.

Jag håller inte med HereAndNow. Jag har en 7,5 år yngre bror. Då jag läste gymnasiet på annan ort och bara var hemma på helgerna, så slutade min relation med min bror när han var 12 år, så det är så min grundminnesbild ser ut, även om det gått över 15 år. Idag har vi nästan ingen kontakt mer än de flesta jular en halv dag samt mina barns dop och ibland deras födelsedagar. Vi ses kanske med 3/4 år emellan. Detta tror jag dels grundas i vår åldersskillnad att vi inte växte upp ihop och fick en riktig relation mer än några få år, innan jag blev vuxen och började på högskolan och skaffade ett eget liv.

Jag tror mina barn med 2,5 år emellan kommer ha en bättre syskonrelation även om de i dagsläget gillar varandra, men storasyster mest tar saker ur ettåriga lillasysters händer. Så småningom kommer de nog kunna leka och ha kul ihop som grundlägger en framtida relation om de utvecklas med någorlunda lika värderingar. Min bror och jag har ju bara samma föräldrar ihop, vilket väl kommer ena oss om någon av dem går bort, men kanske inte annars.

I HereAndNows fall verkar ju ensamtiden med föräldrarna vara det enda viktiga, men jag ser ju familjegemenskapen som mer värd och för andra barnet blir ju inte uppmärksamheten likvärdig om man inte väljer att skaffa barn med 17-18 års skillnad, men då faller ju syskongemenskapen fullständigt.

Hade jag inte värdesatt mitt sociala behov av att arbeta mellan barnen kunde jag kanske haft 1,5-2 år emellan. Nu föredrar jag lite längre så första barnet blir mer självständigt och t ex klarar trapporna själv, då vi bor på andra våningen. Att bära två barn känns inte så lockande.

Jag ser inte hur det ena skulle utesluta det andra när det gäller familjegemenskap och ensamtid med ett enskilt barn om man lever i en parrelation där båda föräldrarna är närvarande oavsett om barnen kom tätt. Vi delar upp oss med barnen då och då men har också mycket familjetid, det har väl ändå inte med ålder mellan barnen att göra utan snarare hur föräldrarna ser på det hela?

Penida. I sista inlägget är vi nog överens. Jag tror inte en anknytning förstörs bara för att ett syskon kommer, däremot förändras delar av situationen. Jag ser syskon som en gåva att växa och lära sig både leka och kompromissa med. Att ett barn får sina föräldrars fulla uppmärksamhet jämt tror jag inte heller är av godo.

Det jag försökte påtala är att egentid med föräldrarna är inte allt som är värdefullt.

Delar av anknytningsteorin är nog inte heller helt korrekt även om den är svår att motbevisa där den brister.

Som ts skrev skulle ju alla tvillingar och trillingar få en otillräcklig och otrygg anknytning om teorin stämmer son hon skrev innan. Frågan är hur den trygga-otrygga anknytningen utvärderas.