• Utlandssvensk

    18 månader mellan barnen för lite?

    Hej,

    Är det någon som har något positivt och uppmuntrande att dela med sig av vad det gäller syskon födda med ca 18 månaders mellanrum? Eller en liknande âldersskillnad.

    Jag har en sådan fin och nära relation till min förstfödda son och jag hoppas att den inte kommer bli lidande av att en till bebis kommer till världen (och jag vill ha en lika fin relation till bebis nummer tvâ sâklart). Jag kan inte tro att all fantastisk tid vi tillbringar tillsammans helt plötsligt skulle kastas ut genom fönstret och mitt barn skulle fâ en dålig anknytning när nästa bebis kommer. Viss information man kan läsa pâ Internet verkar insinuera det. Att bâda barnen inte skulle fâ tillräckligt mycket uppmärksamhet för att fâ en god anknytning. Vad händer dâ med tvillingar i sâ fall, dâ skulle de alltid ha en dålig anknytning alltså?

  • Svar på tråden 18 månader mellan barnen för lite?
  • Penida
    mammalovis skrev 2014-06-24 21:02:05 följande:

    Penida. I sista inlägget är vi nog överens. Jag tror inte en anknytning förstörs bara för att ett syskon kommer, däremot förändras delar av situationen. Jag ser syskon som en gåva att växa och lära sig både leka och kompromissa med. Att ett barn får sina föräldrars fulla uppmärksamhet jämt tror jag inte heller är av godo.

    Det jag försökte påtala är att egentid med föräldrarna är inte allt som är värdefullt.

    Delar av anknytningsteorin är nog inte heller helt korrekt även om den är svår att motbevisa där den brister.


    Vad i mitt andra inlägg säger du emot? Blev lite nyfiken..

     Jag tror att anknytningen kan påverkas negativt om man får barn tätt om det äldsta barnet tvingas bli äldre än det är efter påtryckningar från föräldrarna eller på grund av omständigheter inom familjen som att den ena föräldern inte är villig  eller intresserad och den andra har svårt att klara allt på egen hand t.ex och det äldsta barnet hamnar i skymundan. Är föräldrarna medvetna om att barnet fortfarande är väldigt litet och är lyhörda för det och varandra ser jag inte vad problemet skulle vara. Dessutom är anknytning en väldigt komplex process och man kan fela som förälder utan att anknytningen påverkas.

    Jag säger inte emot det du skriver ovan.


    Avskyr CIO-metoder
  • Penida
    mammalovis skrev 2014-06-24 21:04:02 följande:
    Som ts skrev skulle ju alla tvillingar och trillingar få en otillräcklig och otrygg anknytning om teorin stämmer son hon skrev innan. Frågan är hur den trygga-otrygga anknytningen utvärderas.
    Så är det inte. Det är givetvis mer komplext om det är tvillingar eller trillingar eftersom de alla är behovsstyrda. Det står dock inte och faller med att en tvilling får vänta något nån gång.
    Avskyr CIO-metoder
  • Utlandssvensk
    Penida skrev 2014-06-24 00:26:21 följande:

    Har 18 månader mellan våra barn och inga negativa erfarenheter men då har också pappan varit väldigt närvarande från början med andra barnet. Är du ensamstående eller finns där en annan förälder?


    En annan förälder finns lyckligtvis!
  • Penida
    Utlandssvensk skrev 2014-06-24 21:48:19 följande:
    En annan förälder finns lyckligtvis!
    Då går det nog finfint om ni delar ansvaret!Glad
    Avskyr CIO-metoder
  • Utlandssvensk
    Flickan och kråkan skrev 2014-06-24 00:48:10 följande:

    Jag har tre barn. Det är 16 månader mellan de första två och sedan 4 respektive 5,5 år till trean. Rent anknytningsmässigt upplever jag inte minsta skillnad. Däremot tycker jag personligen utifrån de barn vi har i alla fall att det för mig som förälder har varit lättare med ett par år emellan. Men det är ju inte riktigt samma sak

    Jag kan garantera dig att den fina relation du har med ditt barn nu INTE kommer att kastas ut genom fönstret för att han får en bror eller syster . Det viktigaste är väl att man låter den äldsta vara just så liten som han/hon är och inte börjar kräva en massa märkligheter bara för att han/hon blivit storasyskon. En 1,5-åring är väldigt liten .


    Tack! Jag kom faktiskt ihåg att du sagt vid ett annat tillfälle att du väntat ett nytt barn när bebisen var 8 månader :) 

    Ja, jag hâller med om att 1,5 är väldigt litet, han måste helt enkelt fâ fortsätta vara mammas lilla bebis han också... Tvâ bebisar.
  • Penida

    Ditt nick tyder på att du inte bor här, var bor du? Det är givetvis svårare i andra länder där män (pappor) inte har så stor rätt.


    Avskyr CIO-metoder
  • Utlandssvensk
    HereAndNow skrev 2014-06-24 10:03:01 följande:

    Min personliga åsikt är att man bör ha minst tre år mellan barnen - _minst_.

    Helst dock fem år, eller mer.

    Mellan fem och tio år emellan är, enligt mig, det mest optimala. Det är bra för barn att få vara ensambarn och att ha båda sina föräldrar för sig själv och slippa konkurrera om uppmärksamheten.

    En del säger att ensambarn aldrig lär sig att dela med sig - det är så långt ifrån sanningen man bara kan komma. Ensambarn vistas, liksom syskon (och "alla" andra också för den delen) mesta av sin vakna tid utanför hemmet.

    Vad ensambarn däremot får, son syskon inte får, är en konkurransfri hemmaplan - att slippa konkurrerar om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek.

    Mellan mig och min bror skiljer det tio år. Det har varit positivt på SÅ många punkter, exempelvis:

    * Mina föräldrar hade all tid och alla pengar för mig.

    * Mina föräldrar slet aldrig ut sig (att ha ett barn ÄR enklare).

    * Jag hann bli så pass gammal att jag helt och fullt förstod vad ett syskon var, hela innebörden och allting.

    * Jag var så pass gammal att jag fick vara med och hjälpa till med allt. Jag fick även ta min bror på kortare promenader i vagnen, själv. - Jag var så väldigt mycket mer delaktig än vad jag nånsin hade kunnat vara om jag varit yngre.

    * När jag var tonåring så började jag, liksom de flesta tonåringar, prioritera kompisar istället. Detta gav ju mina föräldrar ett ypperligt tillfälle att ge mer av sin tid till min bror (som under mina tonår var mellan 3-9 år).

    Jag och min bror hade en väldigt bra relation som barn och nu, som vuxna, umgås vi minst en gång i veckan med våra respektive familjer.

    Givetvis kan det bli en lika bra utgång för syskon där det skiljer förre år emellan också. Dock tycker jag att man oftare hör om gammalt groll, rivaliteter och osämja hos jämnåriga syskon.

    Många vittnar om att de avskytt varann från första stund och att relationen dem emellan bara blivit värre ju äldre de har blivit - och i vuxen ålder umgås de inte alls (utom på högtider och annat). - Nu blir det ju absolut inte så för alla, men uppenbarligen för väldigt, väldigt många.


    Jag respekterar din åsikt men det där skiljer nog ât väldigt familjer emellan. Med ett syskon har jag 6 ârs mellanrum och vi har aldrig stâtt varandra nära. Hon verkar alltid ha känt agg mot mig för att jag kom och tog bort hennes ensambarnsstatus. Med min yngre syster som är väldigt nära i ålder har vi alltid haft en närmare relation även om vi naturligtvis kivades mer också när vi var små.
  • Utlandssvensk
    Scruffy skrev 2014-06-24 11:22:03 följande:

    Har skrivit i massor av liknande trådar under åren.
    Jag har 16 månader mellan mina och både jag och min man tycker att det är perfekt.
    Självklart har min älsta dotter inte fått lika mycket egentid med oss föräldrar som hon skulle ha fått om lillebror hade kommit 1 eller 2 år senare. 
    Jag tror inte att hon har lidit av det. 

    När jag ammade sonen kröp hon upp i soffan bredvid mig och vi kunde titta i en bok samtidigt. När han låg i babygymmet så var vi båda bredvid på golvet och spelade och lekte, så vi har hela tiden sett till att dem har varit nära varandra från  början.
    Hon fyller 9 i sommar och sonen är nu 7.5 år. 
    Dem har under alla år haft jätte roligt ihop och står varandra riktigt nära. 

    Det fanns en period när sonen var drygt 2 och hon lite mer än 3 då både sprang iväg och skulle klättra överallt, som var jobbig. Jag vakade lite mer över sonen då han var minst. 

    Idag gör vi så mycket roliogt tillsammans. Vi kan göra cykelutflykter och andra utflykter lätt. Vi åker och simmar tillsammans. 

    Skulle jag göra om det så skulle jag satsa på ca 15-16 månader igen.


    Lâter bra! När jag var liten värdesatte jag väldigt mycket att ha ett syskon i nära ålder att leka med, det minns jag tydligt. Relationen till min stora storasyster var däremot i stort sett: du fâr inte vara med för du är för liten.
  • Utlandssvensk
    Penida skrev 2014-06-24 21:54:05 följande:

    Ditt nick tyder på att du inte bor här, var bor du? Det är givetvis svårare i andra länder där män (pappor) inte har så stor rätt.


    I Frankrike
  • Penida
    Utlandssvensk skrev 2014-06-24 22:17:53 följande:
    I Frankrike
    Alright, då står du ganska ensam gissar jag? Fransmän uppmuntrar väl inte pappor att vara hemma eller är jag ute och cyklar? När pappan är hemma ska han ta lika stort ansvar som dig så du får tid för dig själv och barnet får en chans att knyta an till honom. Om du inte redan har skaffat ett bärverktyg  till bebisen är det ett tips. Bebisen är nära, du har händerna fria för att göra allt annat, laga mat eller leka med syskonet t.ex. Vi hade syskonvagn vilket jag kan rekommendera om ditt äldsta barn gillar vagn och bebisen inte har något emot det. Trevligt på långa promenader tyckte vi. Andra bär båda barnen istället. Alla är vi olika.


    Avskyr CIO-metoder
  • Utlandssvensk
    Penida skrev 2014-06-24 22:42:37 följande:
    Alright, då står du ganska ensam gissar jag? Fransmän uppmuntrar väl inte pappor att vara hemma eller är jag ute och cyklar? När pappan är hemma ska han ta lika stort ansvar som dig så du får tid för dig själv och barnet får en chans att knyta an till honom. Om du inte redan har skaffat ett bärverktyg  till bebisen är det ett tips. Bebisen är nära, du har händerna fria för att göra allt annat, laga mat eller leka med syskonet t.ex. Vi hade syskonvagn vilket jag kan rekommendera om ditt äldsta barn gillar vagn och bebisen inte har något emot det. Trevligt på långa promenader tyckte vi. Andra bär båda barnen istället. Alla är vi olika.
    I Frankrike finns bara möjligheten att ta ut 11 dagar i "pappaledighet" vid barnets födsel för pappor som är anställda. Fast nyss har regeringen genomfört en reform som uppmuntrar pappor att ta ut en annan slags ledighet längre fram som heter "utbildning av barn-ledighet". Men denna är tyvärr väldigt dåligt betald - 570 euros i månaden i upp till 6 mânader. Det är nästan alltid mammor som tar ut denna slags ledighet precis efter "mammaledigheten" (som den bara är ett par månader, de flesta bebisar börjar pâ dagis vid 4 månaders ålder). Pappor ska alltså nu uppmuntras till att ta ut "utbildning av barn-ledighet" och det genom att familjer bara ges rätt till en kortare ledighet i de fall som det är kvinnan och inte mannen som stannar hemma. Inte jätterättvist det heller kanske. Och ofta tjänar ju som bekant mannen mer sâ att han stannar hemma och fâr betalt bara 570 euros i månaden är nog svârt för mânga familjer. 

    I vârt fall är det annorlunda, min man är inte anställd utan arbetar frilansande skulle man kunna säga sâ vi kan styra vâr tid pâ ett annat sätt. Under de senaste tvâ månaderna har han tillbringat rätt mycket tid ensam med vâr son dâ jag varit tvungen gâ hemifrån pâ en del saker.

    Det där med att bära har jag börjat fundera över. Vi har en Manduca som vi använder jättemycket, min son älskar den. Vagnen är kul en liten stund, sedan tröttnar han. Nu är det ju ett tag kvar tills nästa bebis kommer sâ allt detta kan ju ändras till dess, vem vet. Men att bära bâda verkar lite jobbigt. Just nu tänker jag att det fâr väl bli antingen bärsjal till nya bebisen och vagn till den större eller sâ en syskonvagn. Har du något tips pâ märke av syskonvagn?
  • darling87
    Utlandssvensk skrev 2014-06-23 19:46:14 följande:

    Hej,

    Är det någon som har något positivt och uppmuntrande att dela med sig av vad det gäller syskon födda med ca 18 månaders mellanrum? Eller en liknande âldersskillnad.

    Jag har en sådan fin och nära relation till min förstfödda son och jag hoppas att den inte kommer bli lidande av att en till bebis kommer till världen (och jag vill ha en lika fin relation till bebis nummer tvâ sâklart). Jag kan inte tro att all fantastisk tid vi tillbringar tillsammans helt plötsligt skulle kastas ut genom fönstret och mitt barn skulle fâ en dålig anknytning när nästa bebis kommer. Viss information man kan läsa pâ Internet verkar insinuera det. Att bâda barnen inte skulle fâ tillräckligt mycket uppmärksamhet för att fâ en god anknytning. Vad händer dâ med tvillingar i sâ fall, dâ skulle de alltid ha en dålig anknytning alltså?


    fick min tös 07 å när hon va 16 mån fick ja pojken.. hmm jag var själv så tyckte de va jobbigt jag lämnade min dåvarande kille när ja va i v 12.. jag hade jätte fin relation med min lilla pojk sedan när han var 2 år å 4 månader fick ja tvillingar så detta funkade med jätte bra.. de fina i detta är att de blir så noga med varran de håller ihop leker bra med varran så jag tycker de mesta var bra å få dem tätt.. men klart de kan va kämpigt ibland när man har små barn
  • Anonym (bra!)

    Det är 18 månader mellan mig och min storasyster. Vi är uppvuxna med en ensamstående mamma (ingen alls kontakt med vår pappa). Min syster är den viktigaste personen i mitt liv och vice versa. Jag vet inte vem jag hade varit idag utan henne. Vi har alltid gjort allt ihop och jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne, vi har haft så roligt! 

    Du behöver nog inte oroa dig! Jobba med att barnen ska känna samhörighet med varandra och (som ngn annan sa) var medveten om att det äldre barnet fortfarande är väldigt litet även om det kommer att finnas en ännu mindre. 

  • Utvandraren

    Varför skulle ditt barn få dålig anknytning för att den får ett lillasyskon? Det finns en stor missuppfattning andående hur barn får anknytningsproblem. Det handlar bara om att komma när de behöver hjälp/stöd och att få dem att veta att barnet/barnen är viktiga för dig och sambon. Man får intrycket av att vissa tror att man praktiskt taget ska sova på golvet framför spjälsängen och aldrig äns lämna till morföräldrar eller något för då kan allt vara förstört. Så länge du tar dig tid för båda barnen är det inget problem. Vi har 15 månader mellan våra äldsta och skulle haft 11 månader mellan andra och tredje. Tryggare barn än våra får man leta efter.

  • Anonym (Tätismamma)

    Jag har inte läst alla inlägg men om jag utgår från trådstarten; Jag tror att man visst kan få lika fin anknytning till ett syskon som kommer vid 18 mån ålder, sett i det långa loppet. Men du kan inte komma ifrån att du INTE kommer att kunna spendera samma tid i timmar räknat och vara lika engagerad i syskonet som du varit med det första barnet. Det kan man väl aldrig, oavsett man har ett eller tio år mellan syskonen, tiden och engagemanget måste delas ändå. Men särskilt om du har ett ganska litet barn redan innan så tror jag det blir än mindre till respektive barn om ni förstår hur jag menar.

    Du har ammat tvåan halva natten, det blir morgon, ettan vaknar och ska ha blöjbyte, kläder och frukost innan ni ska iväg till förskolan. Partnern har redan åkt hemifrån för att kunna komma loss från jobbet redan vid 16. Tvåan gnyr. Tvåan vill egentligen ha en slurk mat men det hinns inte riktigt med. Eller så får tvåans behov styra en stund, ettan får roa sig själv/sitta bredvid i din famn eller något medan tvåan ammas. Påklädning. Vagnspromenad till förskolan. Lämning. Tvåan gnyr i vagnen. Ettan vill inte samarbeta alls. En halvtimme senare är du hemma igen och har nu ett antal timmar då du kan fokusera fullt på syskonet. Sen är det promenad tillbaka till förskola för hämtning, och sen ska man försöka roa båda två tills den andra föräldern kommer hem. Gärna hinna laga mat och plocka upp lite hemmavid också. Och sen vara glad och trevlig sambo/fru. Tvåan vill amma hela kvällen. Ettan vill INTE bli nattad av pappa, bara mamma som gäller. Du funderar på om du ska orka lägga tvåan i vagnen efter nattningen och ta en promenad för att skingra tankarna och få komma ut en sväng, eftersom du valde att vila med bebisen större delen av förmiddagen.

    Så såg min vardag ut när syskonet kom. Nu valde vi att ha förskola på deltid för jag hade ingen chans i världsrymden att tillgodose det äldre barnets behov när bebisen kom. Jag hade såååå önskat att jag var den där supermamman som orkade ha båda hemma men det gick inte. Så det blev förskola 5h per dag 3 dagar per vecka. De andra dagarna var det ännu svårare att räcka till.

    Nu några år senare tycker jag att jag har samma band till båda. Det löser sig. Det är inte raketforskning direkt. Men känslan av att inte kunna ge tvåan samma sak som ettan fått var inte jätterolig.

  • nokla
    Flickan och kråkan skrev 2014-06-24 10:55:50 följande:

    Ja, en 13-åring klarar sig ju så bra på egen hand .

    Håller med dig helt och hållet. Nu är mina "stora" inte riktigt så gamla, men även om de rent vardagsmässigt är mer självgående - torkar sig själv på toa och kan hämta vatten själv - så finns det så mycket annat (mer subtilt) de behöver.


    Nu är min äldsta 12, men han är inte tidskrävande på samma sätt som ett småbarn direkt. Jag hjälper honom lite med att planera och lägga upp läxläsningen, ibland kollar vi nån film ihop, vi pratar en stund. Utöver det har han annat som han vill pyssla med och uppskattar om jag respekterar det och håller mig undan Det är inga problem att hinna med ett barn till sas. Det är inte riktigt på den nivån att man måste vara närvarande och se och bekräfta hela tiden som med ett litet barn.
Svar på tråden 18 månader mellan barnen för lite?