Min man drunknade

Jag brukar vara frän mot empati o känslokalla personer, men kommer inte att vara det i detta forum.
TS har råkat ut för det värsta tänkbara som kan hända en människa, förlorat sin livskamrat, barnen sin pappa
Vi vet inte hur hon har det när hon är ensam, kanske sitter i sovrummet o tittar på makens säng som tom..
Kanske är det så att en tillflykt att skingra tankarna är att vända sig till oss på FL.
TS vi som skriver,dom flesta här, vill på alla sätt försöka att lindra din sorg o smärta, vi håller om dej, kramar dej och vill ge dig så mycket styrka vi kan.
Sköt om dej!

Finns en jättebra bok om döden som heter "adjö mr muffin" tror jag.. En barnbok.!

Jag beklagar verkligen.
Önskar jag kunde skriva något mer hjälpsamt och tröstande men jag blev väldigt berörd och saknar ord just nu.

Jag vet att det är familjeliv och att vissa under anonyma nick (givetvis) visar sina verkliga jag bakom datorskärmen där man inte behöver skämmas eller bli personligt drabbad av sin brist på empati. Det är förbannat sorgligt att läsa vissa inlägg! Det hjälper inte TS att skriva "varför gjorde ni inte så istället?" eller "ni hade kunnat undvika det om.." Ni tror inte TS önskar att de hade gjort på annat sätt?! Att hon hade gjort allt för att förebygga detta om hon visste innan?! Det har hänt och vi tar alla risker på olika sätt. Ni kan verka perfekta men det är ni inte. När det är ett faktum hjälper det knappast att höra men om..Tänk till lite eller jobba på er själva eller både och.

Hemsk händelse, saknar ord! Styrkekramar till dig och dina barn!