Orolig för grannbarnen

Det dummaste ts kan göra är att berätta för föräldrarna att deras dotter berättat. Vem vet hur farsan tar det. Tänk om han bestraffar flickan för det? Då kommer hon aldrig mer våga berätta. Dessutom lär de inte få komma och leka hemma hos ts längre. Barnen har då förlorat två goda vänner och en trygg vuxen att vända sig till.

Jag tycker att det absolut viktigaste är att göra en orosanmälan istället för att själv börja utreda och åtgärda.

MEN jag tycker att man gott kan bekräfta ett barn som berättar om misshandel i hemmet. Barn är inte dumma och berättar av en anledning (ibland kanske halvt omedvetet). Som i det här fallet exempelvis tror jag att barnen känt tillräckligt med förtroende för ts för att anförtro sig. Det ska man ta som en hedersbetygelse för det innebär att främmande barn skattar en högt. Att bekräfta är viktigt för att visa för barnet att man hör och tar det på allvar. "Usch, det låter hemskt. Så får man absolut inte göra." För barnet blir det en bekräftelse på att någon ser dem och bekräftar även att det som händer hemma är inte acceptabelt. Det flyttar också en del av skuldbördan från barnet till föräldrarna. Det är hemskt men barn brukar ju oftast ta på sig skulden för allt hemskt som försiggår i hemmet. Dessutom saknar referenspunkter på normalt familjeliv. Det egna hemmet fungerar därför som referenspunkt för normalitet. Genom att bekräfta så ruckar man även på barnets tro om att misshandel tillhör det normala.