Hur hanterar ni tjat om glass, godis och annat?

Vi ger inte in för tjat (vi är dock inte perfekta så nån gång ibland ger vi med oss för vi orkar inte) utan de får gnälla på, det går över även om det är påfrestande då. Jag upplever att om man faktiskt är hård där så tjatas det inte lika mycket utan frågas på ett mer "normalt" sätt. Om vi är på stan och mina barn undrar om det inte skulle vara gott med en glass i det fina vädret kan jag säga ja ibland. Vi uppskattar en trevlig ton och kan kompromissa. Vi är inte så strikta och tycker det ska vara mycket glass i värmen men gnäll om det är något annat som vi inte uppskattar.

Sen tror jag att det blir värre om man är överdrivet strikt och barnen typ bara får smaka på nåt sött med veckors mellanrum samtidigt som kompisarna får glassar då och då i veckorna.
Här tjatas det sällan numer. De får men vi bestämmer när men lyssnar till barnets åsikt när det inte tjatas och tänker då ibland "varför inte"..

Precis. Jag tycker det är jobbigt med tjat, det gör mig stressad och jag är inte speciellt stresstålig. Det lönar sig dock att inte ge in vad det än gäller som man anser är onödigt och jag försöker typ andas och gå in i mig själv (haha vad flummigt det låter) och det är skönt när det faktiskt ger resultat. Gnället går över och nästa gång försöker de inte lika mycket. De gnäller mindre och mindre om man inte ger in. Sedan brukade jag också, när vi hade vår period av detta för ett par år sedan, säga till barnen innan som Numminen skriver. Det fungerade bra. Idag som 5-åringar och 7-åringar är de så vana så det tjatas mindre. 7-åingen tjatar inte alls, 5-åringen nån gång ibland.

Själv säger jag inget om hur arg eller hur glad jag blir. Jag säger nej, nej, nej..Att förklara varför eller utveckla vad jag tycker brukar snarare förhala det hela. Jag svarar på frågor om de kommer givetvis men är ganska tyst själv om du förstår vad jag menar.

Tjatet måste gå över först innan jag kan utveckla min egen ståndpunkt och den går fram. Så upplever jag det.

Ja, det är inte lönt att gå längre när ett barn är på det humöret. När utbrottet går över, då kan ni prata.

Jag har inte upplevt just det du beskriver men förstår verkligen att det måste vara frustrerande. Oavsett hur jobbigt det är tror jag ni ska fortsätta vara konsekventa och vara korta i era svar, prata inte för mycket med barnet. Även om det kännas som en evighet går utbrottet över och i de allra flesta fall blir det lättare nästa gång och nästa osv.

Det tror jag på och jag förstår din känsla, jag hade också blivit irriterad. Det gäller att öva på att själv vara lugn.

Ja, och det finns forskning som visar att barn som växer upp med föräldrar som pratar väldigt mycket om mat i negativa termer oftare utvecklar en ätstörning.

Sant men det finns. Jag tror personligen inte alls på att göra för stor grej kring mat men givetvis måste man sätta gränser som förälder men man behöver kanske inte dra in övervikt och sjukdomar osv. Det ger bara barnet dåligt samvete utan orsak.