Anonym (gubbjävel på soc) skrev 2014-07-10 12:46:05 följande:
Någonstans måste det finnas en misstolkning eller missförstånd i att använda den paragrafen som rättighet att bestämma över hur och på vilket vis barnet är på umgänge. Den reglerar mer övergripande hur din rätt är att ta beslut. Så som val av utbildning, val av skola.. Din rätt att ensidigt besluta om behandlingar på sjukhus osv osv.. Eller exempelvis rörande om utlandsresa. placering av dagis..
Mobiltelefon är inte ett sådant. Då kan man lika bra säga att barn som inte äger mobiltelefon far illa.. Att barn som inte har telefon också riskerar att få konsekvenser i dess utveckling... Då blir det lite som att det är din skyldighet som vårdnadshavare att tillse att barnet har mobil.. Var drar vi gränsen då.. Barnet ska ha ipad, cykel, moped, dator, eller rent av en helikopter??
Dina regler i ditt hem är dina regler. Umgängesförälderns regler i sitt hem är umgängesförälderns regler.. Med hjälp av enskildvårdnad och stöd av någon FB paragraf.. Så kan du aldrig få rätt att bestämma över någon annan än just barnet och aldrig att du har bestämmande rätt över umgängesförälderns regler.. överdrivet sett så skulle det då innebära att du hade rätt att bestämma över vilka tider de ska äta eller var bordslampan är placerad eller färgen på en soffa...
Så klart att du kan skicka med en mobil. Det kan inte UF neka dig att göra. Men så fort telefonen hamnar på UF tid har denna rätt att besluta om den.. därmed inte sagt att UF har rätt att sälja telefonen eller liknande...
Ursäkta om jag försöker vara övertydlig och kanske ger dig dåliga exempel.. Men det är för att visa skillnaden..
Av vilken anledning skulle jag döma dig för att du är mamma.. Brukar oftast få kritik för att jag anser att den viktigaste gestalten för barn rent generellt är just barnets mamma.. Givetvis finns det undantag.. men de är färre än generellt..
Det vanligaste är oftast att båda behöver backa från behov och prestige.. Då kan de vuxna sätta barnet först och i centrum. o det är just det som är meningen.. Det kan mycket väl vara så att du behöver backa lite men pappan mest...
Det kan mycketväl också vara så att barnet använder mobilen för att kunna ringa dig o därmed kunna trumfa igenom sin vilja mot pappan.. Barn är de ultimata experterna på att spela ut två stycken. Helst om de vuxna inte pratar med varandra.. Även vardagsmat i kärnfamiljer...
Men av den anledningen att ni fortfarande går på samarbetsamtal.. Så ska jag inte kommentera mera.. Det kan få fel effekter och sänka socialsekreteraren som försöker få till att ni ska kunna hyffsat prata med varandra.. Brukar vara bäst att mindre kockar, ju mindre dålig soppa...
Men min slutkommentar är... hoppas att det löser sig... Inte för dig och inte för pappans skull. er struntar jag i på ett sätt.. Det viktigaste är faktiskt barnet ALLTID.. sen kan man ha åsikter om vad eller hur detta är...
Försökte inte skälla på dig eller så. försökte belysa lite saker... Ber om ursäkt för att jag missade saker som du skrivit...
Lycka till
Det jag ville betona i paragrafen var sista meningen "ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål".... inte just meningen med bestämmanderätten.
Jag har inget behov av att bestämma om vad som händer där, men jag måste veta att min dotters behov uppfylls och att hon mår bra där! Vilket inte varit så i alla fall.
Så vad gör dig så säker på att jag vill bestämma för min egen del? Finns inte tanken att det är barnets önskemål, hon vill ha umgänge, men är osäker på sin pappa i vissa situationer och vill då ha med mobilen som trygghet. Är det bättre att hon inte vill åka alls och ska mer eller mindre "tvingas" än att hon åker med en betydligt tryggare känsla och mobilen med sig?
Varför inte låta henne ha mobilen? Om inget nytt händer, så behöver inte mobilen användas och en vacker dag kanske hon kan åka dit utan att ha med mobilen?:)
Precis som du skriver att det ALLTID är barnet som är viktigast, borde man då inte lyssna mer på barnets önskemål? Varför är allt så inriktat på att det är föräldrarna, mamman i det här fallet, som vill? Jag har barn sedan tidigare och har en väldigt nära relation med mina barn och lyssnar mycket på deras tanker och funderingar. Är det det som blivit så ovanligt idag, att man inte orkar/hinner lyssna på barnen, som gör att tas för givet att det är mina
Och det är lite lustigt att du tar upp just detta med dra gränser och "rättvisa" med att ha vissa saker. Pappans styvson, som är knappt året äldre, han får ha med både ipad och mobil, för att spela på, ta foton och även ringa. Om nu dottern inte får ha med sin mobil ens för att ta bilder, vilket hon kan och ofta gör hemma, borde då inte pappan skaffa något likvärdigt till henne, eftersom hon nu inte får använda sin mobil? Varför får han men inte hon? Det väcker en del tankar hos en liten tjej när inte samma regler gäller för båda... Här hemma försöker vi ge barnen likvärdiga saker, kanske inte samtidigt i och med att det finns åldersskillnad, men ändå.
Nej, dottern spelar inte ut oss mot varandra, det är en av de få sakerna vi är överens om under samarbetssamtalen! :) Men det kanske är så att det stör pappa att han inte har förmågan att lyssna på dottern och då inte heller kan få hennes förtroende? Då tror han att en genväg är att kapa kontakten till mig helt. Jag kan inte bygga upp deras relation, utan det måste han klara av helt själv! Även om jag hjälpt till med mycket, så är det en del som han måste klara av att göra själv.
Tro mig! Ingen skulle vara gladare än jag som mamma, om jag visste att dottern åkte dit utan en klump i magen och hade fullt förtroende för sin pappa! :) Jag har barn sen tidigare och vet vad en bra relation till båda sina föräldrar betyder! ;)
Så lägg ner tanken om att jag bara är ute för att bestämma för egen del. :)
Men jag är väldigt glad över att du tar dig tid att svara! Det är viktigt att man kan få bolla och höra olika synpunkter! Det ska du ha stort tack för! :)
