UF tar barnets mobil!

Om barnet nu gynnas av umgänget med sin far trots vissa "incidenter" som orsakat att barnet känner en otrygghet hos pappan skulle jag trycka på att jag som vårdnadshavare har det övergripande ansvaret för barnet och nu fattat beslutet att barnets behov av att kunna kontakta mig vara så pass viktigt att det inte får ignoreras. Jag skulle skickat med barnet en mobil och förbjudit pappan att ta den ifrån barnet. Punkt. Ingen diskussion. Och även förklarat för pappan att min tillit till honom vara lika med noll med tanke på att han tidigare konfiskerat barnets mobil att jag därför skulle vilja att barnet ringer till mig varje kväll/söndag/vad som helst bara för att veta att hen fortfarande har kvar mobilen och mår bra.

Om pappan ändå skulle vägra skulle jag helt sonika vägra skicka barnet på umgänge med hänvisning till barnets bästa alternativt stämt honom igen.

Jag förstår inte riktigt.   Du skriver att det finns dom på att du och barnet har rätt att ha telefonkontakt en gång i veckan under pappans umgängestid.

Struntar pappan alltså i det??

Andra verktyg kan ju vara att lära sig att hantera situationer på andra sätt. Vad det kan vara beror lite på vad det är som händer. Vad består dessa incidenter av? Men en sak är att stärka barnet i sig själv och tala om hur man kan tänka om det blir jobbigt, vad man kan göra om det blir väldigt jobbigt. Exempelvis kan barnet ju tänka att "imorgon åker jag hem till mamma igen" om det inte är så allvarligt. Det är också viktigt att barnet har ett utrymme att prata om hur det känner, öppet och ärligt, utan att vi vuxna är där och lägger värderingar eller fyller på med formuleringar. Det kan många gånger räcka långt.

Varför tror eller vet du att pappan agerar så här med mobiltelefonen? Vad säger han om du frågar?

Eftersom pappan inte ville tillåta någon kontakt för barnet med mig under hans umgänge, (och domaren trodde att vi kunde lösa det som två "förnuftiga vuxna)       så drev jag igenom i rätten att barnet skulle få ta minst ett (bestämt!) samtal med mig under en vecka.  Detta är bestämt till en speciell dag och tid.Jag ÄR INTE mamman som ringer i tid och otid, utan detta är för barnets skull!  Och det här samtalet har h'n fått, dock ej från sin egen mobil. MEN ibland uppkommer det saker som pappan sagt till barnet, som gör barnet ledsen, orolig, som t.ex. att h*n ska iväg utan pappan under hans umgänge och även sova borta. Då vill h*n kunna veta att h*n kan få tag på mig när som helst, om det så är mitt i natten! Så ibland behövs det ett samtal till, eller ett sms om att allt är bra! :) Ibland har det varit bråk där och h*n behöver få lite tröst eller bara höra att mamma finns.
Ett tag ville barnet inte åka dit alls utan att ha mobilen som "back up" ifall det blev något där, vilket har varit helt ok under dryga halvåret, men nu har pappan, helt plötsligt sagt att mobilen inte får användas.  

En gång hade h*n så ont i magen så h*n inte kunde sova, då svarade pappan "Du kan inte ha ont i magen eftersom du lekt hela dagen!" Vid 1.30 på natten ringde h*n mig med tårarna forsande för att h*n fortfarande hade ont i magen! Vi hade dagen innan varit hos läkaren och skulle hålla koll på magonda. Så jag fick åka och hämta barnet på natten, eftersom pappan inte trodde på att h*n hade ont i magen..

Det var ungefär det här beskedet jag fick från en som jobbat med liknande frågar igår! Och det är detta jag tänker propsa på vid nästa umgänge! 
Pappa är en viktig del av barnets liv och ska så (förhoppningsvis) fortsätta vara, men inte till vilket pris som helst och ABSOLUT INTE på bekostnad av barnets välmående. Men det är svårt när det inte finns någon vilja hos honom att lyssna på barnet och man som mamma ständigt ställs inför nya "utmaningar" som det inte finns några direkt svar på! Det finns inga "gråzoner", utan bara svart eller vitt inom lagen, vilket kan vara väldigt jobbigt i vissa lägen! 

Incidenterna består t.ex. av att barnet varit sjuk och det inte tagits så stor hänsyn till det. Pappan har vid ett par tillfällen blivit så arg att han varit ganska omild i behandlingen av barnen, både mitt och "styvbarnet" till honom.  Det har periodvis varit ganska mycket bråk hos pappan, mellan olika personer, viket varit jobbigt för mitt barn. Lyssna när vuxna eller vuxna och andra barn bråkar kan vara väldigt jobbigt för ett barn som inte är van vid det! 

Det största problemet är just att pappan INTE lyssnar på vad barnet försöker säga! Jag har försökt medla, men det leder bara till att allt barnet försöker säga "kommer från mamma!" Så nu försöker jag "lägga mig i" så lite som möjligt, men uppmuntra barnet till att prata själv med sin pappa, men även barn lär sig ganska snabbt när det är hopplöst! När h*n bara blir nertystad varje gång och aldrig får fram sina tankar, då är det inte lätt... 

Vad gäller mobilen så säger pappan att jag "inte ska lägga mig i." Det är nog enbart personlig prestige som står i vägen för honom. Han vet om att han gör saker som inte är rätt alla ggr, och han vet att jag är beredd att göra vad som helst för barnet. Varje gång barnet ringt mig för att h*n är ledsen, sjuk eller vad det nu kan bero på, så ser han det som ett personligt nederlag (mot mig!), som han sen ska visa mig att han minsann klarar av att sköta själv! ...men tyvärr har han inte lyckats visa det!

Återigen! ;)
Jag kräver inte att barnet SKA ringa mig i tid och otid, utan det är barnet som vill ha mobilen med sig som en trygghet! Om mobilen inte behöver användas, då är det bra! :) Även om pappa kan vara bra och rolig att åka till ibland, så är det jag som är barnets fasta punkt. H*n vet att h*n kan prata med mig och att jag lyssnar! 

Ja du,  antingen samarbetar man med den person man valt att skaffa barn med efter separationen -  eller också vänder man sig  till/hamnar i domstol.   Då har man förlorat bestämmanderätten och överlämnat den till de som är satta att fatta beslut.

"Bara svart eller vitt" ?  För 25 år sedan kände jag inte till att man i dom om umgänge kunde få in något rätt till kontakt under den andra förälderns tid.  Nu verkar det väldigt vanligt med en sådan passus. Tvivlar på att Föräldrabalken har ändrats på den punkten.

Var och en har rätt att dra fram de önskemål denne har;  domar om umgänge går verkligen inte efter någon fastställd mall!

Tror du att barnets pappa upplever att varje kontakt med dig river upp barnets längtan efter dig?  Ungefär som att föräldrar förr i tiden inte fick besöka inlagda barn på sjukhus;  man ansåg att barnen blev för upprörda av det,  och ledsna när föräldern försvann ingen....

Det som ingår i vanligt umgänge och beslut runt dem, där har du delegerat vårdnadsansvaret till pappan. Så för att du har ensamvårdnad är inte detsamma som att du äger barnet och ska vara delaktig i ALLA beslut.

Så vilka regler pappan sätter upp under umgänget är inte din sak.. Självfallet så ska du agera om barnet far illa. Samt att det är ditt ansvar och dina beslut som gäller när det handlar om barnets hälsa och framtid.. Så som sjukvård och utbildning mm..

Ja han kan ta telefonen. Om du överdriver din kontakt med barnet på umgänge så finns det en risk att det ses som umgängessabotage. I speciella omständigheter så kan det innebära att din ensamvårdnad försvinner och pappan kan få denna..

Helt ärligt så tror jag att mobilen är mest till för dina behov och inte barnets behov..  Det brukar vara så i de flesta fall.

Att ni vuxna inte kan prata med varandra för några dumma vuxenkänslor kan aldrig bli att barnet ska ta ansvar för detta..

I de flesta fall, brukar vuxenkänslor lägga sig inom två år, fyra till fem år så brukar det faktiskt funka riktigt bra. Men komma över en skilsmässa eller liknade kan ta upp mot 8 år... Så det är säkert därför domaren antog att ni löser detta..

Så se upp med vad du gör och inte gör...

Vad ska du processa om.. Du har ensam vårdnad och är boendeförälder.. Ska du processa om att umgänget ska bort.. Då riskerar du väldigt mycket.. Du kommer att ses som konfliktdrivande och den del som saknar förmåga att samarbeta..

Du kan ringa pappan och be att få prata med barnet. Sen att du inte kan med pappan är din sak att hantera som vuxen..  Sen får du helt enkelt släppa ditt egna behov om barnet eller kontrollbehovet...

Är det så att barnet far illa på umgänget. dit räknas inte telefonens vara eller icke vara.. då har du skyldighet att ta ditt föräldraansvar...

Du är boendeförälder och har störst ansvar, du kan åka dit för umgängessabotage, det kan dock inte en umgängesförälder..

Är det otroligt svårt med pappan, ring socialtjänsten o berätta att ni har väldigt svårt att tala med varandra. De har olika program i sin regi där ni två kan genomgå övningar för att lära er prata med varandra som vuxna.. Vilket i slutändan faktiskt gynnar barnet.. För det är barnets bästa det handlar om..

Som ensamvårdnadshavare har du mer skyldigheter än rättigheter.. Samt ett väldigt stort ansvar för både barnet och ditt egna agerande..

Givetvis har umgängesföräldern också stort ansvar och en del rättigheter..

Men tramsa inte med dina rättigheter, bara för att du kan eller för dina vuxenkänslor ska må bra, samt för att du ska visa vem som bestämmer..

Lite som, En bra ledare tar in vad andra säger och tar beslut från det, En härskare tar beslut utifrån vem bestämmer principen....

Vi har redan varit i domstol, så den biten är över. Det var han som skulle visa mig "vem som bestämde"! Inte en enda av hans krav gick igenom, utan vi står kvar på samma läge vad gäller umgänge m.m. som före domstol. 
Vi har gått på samarbetssamtal, där han sitter och säger en sak, men gör ngt helt annat i verkligheten, vad är då meningen med det? Vi bor dessutom i en Kommun som hela tiden byter personal, så det är inte lätt att få bra hjälp!

Nu menade jag inte svart eller vitt i domstolen, att domar skulle gå efter en fastställd mall, utan efter domen, när "vardagen" ska klaras. En del är experter på att hitta "gråzoner"!  Precis som du säger, man kan komma med önskemål i rätten! Sen är det upp till rätten att avgöra om det är nödvändigt för barnet eller inte... 

Jag vet inte om du har läst tidigare inlägg, verkar inte riktigt som det! :) 
För det första, det är inte jag som ringer! Jag kräver inte heller att barnet ska ringa!

Jag är inte delaktig i alla beslut, men som du kanske har läst (?) här ovan, så har det hänt vissa saker som gör att barnet har känt oro över att vara hos sin pappa och känner en trygghet i att kunna nå mig. Det är där jag tar mitt ansvar och säger att barnet vill ha sin mobil med sig!

Vi har varit separerad i 4 år och det har bara blivit värre. Jag har flera gånger trott att det ska lugna sig, men varje gång hittar han på något nytt...

Jag har inga som helst planer på att sabotera deras umgänge, om det hade varit min plan, så hade jag haft möjlighet att göra det för länge sen! Tvärtom, så är det jag som har fått hitta på olika lösningar när barnet inte vill åka dit! Varav att ta med mobilen var en lösning...

Som jag skrivit här ovan, vi har gått på samarbetssamtal och gör det fortfarande...

Och vad gäller processa, så var det han som drog igång det och jag fick bara svara upp. Så vi har redan varit i rätten. Så frågan är vem som vill "visa att han bestämmer?"
Jag har inga som helst behov av att visa vem som bestämmer, jag vill bara att barnet ska må bra och inte behöva ha ont i magen två dagar innan h*n ska åka till sin pappa, det ska inte vara nya bud hos pappan varje gång! I så fall får han meddela mig det före, så jag slipper få hem ett ledset barn så ofta som jag får nu! 
Vad är pappan rädd för, eftersom barnet inte få ha med sig mobilen? Barnet har rätt att ringa sin pappa precis när h*n vill hemifrån!

Jag har pratat med "dina arbetskollegor", om du nu jobbar på soc, och det är just dom som har hänvisat till Fb. kap 6 11 §, vad gäller att barnet ska kunna ha med sig mobilen. Den personen där som jag haft längst kontakt med, och som även har träffat dottern flera gånger, har gett mig detta råd. 

Mycket av det du skriver håller jag med om! Som boendeförälder har du allt ansvar för att det ska fungera med umgänge, vilket jag aldrig motsatt mig, jag har även en massa andra skyldigheter... Men vad har du som umgängesförälder för skyldigheter om det inte ens inkluderar att lyssna på barnet?

Det är inte så att Du har dömt mig på förhand, bara för att jag är mamman? ;) 

Det är lite konstigt hur många olika besked man kan få från soc... beroende på vem man pratar med. Har ni andra upplevt det? Det är väldigt svårt som förälder att veta vem man ska vända sig till när man kan få så olika svar... Speciellt svårt är det i vår Kommun där det byts ut folk hela tiden. 

Överallt står det att man ska lyssna på barnet och vad barnet vill, men ändå verkar det som om dotterns röst försvinner helt. Nu menar jag inte att hon ska bestämma saker som är upp till vuxna att bestämma, men man måste väl ändå lyssna på barnets önskemål? Det står t o m i Föräldrabalken. Även om dottern inte är så gammal, så är hon mogen för sin ålder och har huvudet på skaft!