"Bara" söner

Jag har ju helt klart hellre en drös grabbar än en drös tjejer.
Jag är tjej själv och jag skulle förmodligen vilja krypa ur mitt eget skinn om jag fick en massa döttrar. Jag tycker att småtjejer är jobbiga, gnälliga, griniga - och tonårstjejer ska vi inte ens tala om.
Nädu, jag tror att du haft tur som fått söner istället för döttrar.

En bekant till mig har bara döttrar och hon ber på sina bara knän att hennes nästa barn ska bli en pojke - för att neutralisera upp familjen lite.
Pappan i den familjen är besviken på att han aldrig lyckas göra en son.
Jag tror för övrigt att män överlag hellre får en son än en dotter.

Hej TS!

Jag har också två pojkar. Underbara små människor som jag älskar till universums slut och tillbaka. I likhet med dig hade jag ingen önskan om ett visst kön. Jag ville ha barn, helst friska och det har jag fått. Men ändå tvingas jag, precis som du utstå kommentarer om att det är "såååå synd" om mig som "inte får uppleva hur det är att ha en dotter". I början blev jag ledsen och stött ( som om mina fina killar vore något slags misslyckande), men numera så ställer jag motfrågor. Varför säger du så? Vad får dig att tro att jag saknar något jag aldrig haft? Och så får de dumma nötterna förklara sig och allt de får fram är stammande ursäkter. Jag har skrivit mycket om detta på min blogg johannaskronikor.spotlife.se under kategorin genus. Jag har fått ett enormt gensvar via läsarmail såvi är absolut inte ensam om våra upplevelser TS.

Jag upplever för övrigt att min bror står mycket närmare vår mor än vad jag gör. Jag bråkade mig fri i tonåren medan min äldre bror fortfarande är mammas lilla guldklimp.

Jag har tre söner och får jätteofta höra att jag borde "skaffa" en flicka också.
En del går så långt som att säga att en flicka är en heeeelt annan sak, att det verkligen är något jag missat, det är rent elakt. Inte bara elakt mot mig utan mot deras söner, som om deras döttrar vore mer värda.

Jag ser det som att jag har tre helt olika barn, för även om de alla är pojkar så är de individer med olika personlighetsdrag och charm. Var och en är unik, jag har inte tre kopior.

Klockrent!

Jag är själv uppvuxen i en familj med bara systrar och nu har vi tillsammans fått en drös söner och det är ju jättehäftigt. För mig var det väldigt exotiskt att få en son!

Finns det något man inte kan påverka (vanligtvis i alla fall) så är det könet på ens barn. Det blir som det blir.

jag har också två söner (tonåringar nu) och visst, jag hoppades nog på "en av varje" innan jag fick barn men det blir det det blir. Vi har haft mycket kul ihop, jag och mina grabbar. Har en systerdotter som jag brukar tänka att hon är det närmaste en egen dotter jag fick och det får vara så 

Jag är skild och för gammal för att skaffa fler barn och min nya partner har både söner och en dotter så jag får "låna" henne lite. Och visst, det blir lite annat snack med henne än med killarna, det blir kläder, frisyrer, my little ponny, blommor och annat väldigt "tjejigt" och jag får ju erkänna att jag tycker det är ganska så kul, men jag skulle aldrig byta bort det mot mina två egna söner. Mina barn och jag har mycket annat gemensamt, vi snackar musik och film mest just nu, men det råkar vara två av mina stora intressen 

Efter att jag fick min son tänkte jag att söner är det bästa som finns, efter att ha ändrat oss från att vilja ha ett till två barn så hoppades jag nog mest på en pojke till, och svärmor som bara har söner och ett pojkbarnbarn var väldigt tydlig med att hon nu önskade en flicka. För mig blir det så fel, då vet man ju att det blir en besvikelse om det blir ännu en pojk, folk kan gärna hålla vissa åsikter för sig själva. För mig handlade det mycket om att om jag får en dotter så ska vi enligt normen göra tjejgrejer och pappa och sonen killgrejer, jag vill inte missa saker med min son till förmån för ett annat barn enbart på grund av kön. Nu blir det en flicka och jag är lika glad som om det skulle bli en pojke men jag vill ha lika mycket tid med båda mina barn. En sak jag tänker på dock är att jag hoppas på en sådan där fin mor och dotter relation längre fram i livet, och självklart en fin relation med min son men jag förstår ju att det oftast finns mer gemensamma intressen med dottern i vuxen ålder kanske.

Kan tänka mig att speciellt  kvinnor känner så, ännu mer om dom har ett bra förhållande till sin egen mamma.
Men det är såå individuellt, först och främst är nog all glada över att ha friska barn, sen tror jag dom flesta gissar och kanske önskar ett visst kön, speciellt för barn nr 2 eller 3.
Kommer ihåg när jag var gravid med första, nar helt hundra på att det är en liten kille, blev jätteförvånad när en liten tjej föddes :) men så glad....
Och redan i början av nästa graviditet så kände jag så mycket att det ligger en liten tjej där i magen, det var min högsta önska att min dotter skulle få en syster, inget jag nånsin gömde för omgivningen, alla visste att jag ville ha en tjej till.
Kommer ihåg när barnmorskan på ultraljudet sa att, ja som ni ser här är det en tjej :)
Sa bara att, ja det visste jag redan :)
Nu när minsta fröken är 2 så blir jag sugen på en 3:e tjej....
Så jag känner inte att jag gått miste om nåt utan en son, vill bara ha tjejer, men säkert känner många så om killar, det är som sagt så olika,i alla har vi våran känslor.
Jag har alltid varit öppen om att bara önska döttrar och har faktiskt inte märkt något negativt från omgivningen, tycker det är underbart att vara med vänners söner :)

Det tror jag inte att den gör min sambo har två systrar på sin mammas sida och han är lätt den som står deras mamma närmast. Så bara för att man får söner behöver ju inte det betyda att man inte står dom nära som vuxen

Bra skrivet!

Tack för svar! Jag har lugnat mig lite nu. Hade bara fått en sån kommentar igår igen och blev så ledsen och stött.

Mina söner är väldigt olika som individer och helt underbara. Jag ska ta vara på dem, och vara glad att jag får ha dem i mitt liv.

Kram, allihop!