Lillebror slår storebror

Det är ju en lite jobbig ålder. Båda mina äldsta var "våldsamma" i den åldern. Bara att vara konsekvent och ihärdig med att se till att inget syskon blir slaget. Jag hade siktat in mig på att hålla lillebror ifrån storebror de stunder jag inte hade kunnat vara tillsammans med dem. Din äldsta är ju för liten för att ta ansvar för att värja sina egna gränser mot en 2,5-åring. Du kan inte förvänta dig att 2,5-åringen ska göra som du säger heller. Det är han för liten för . Var med dem så mycket du kan och när du har annat att göra så har du lillebror med dig så att storebror inte behöver bli slagen eller dragen i håret. Det går över .

Ja, jag hoppa det går över ;) Vore illa annars!

Ett av problemen är att jag är ensam med dem båda hela dagarna och den stora vill bara vara där jag är, han vägrar att vara själv en stund och då blir det tyvärr sammandrabbningar hela tiden.

Okonventionell så tycker jag att du ska ge din äldsta tillåtelse att slå tillbaka och inte trösta 2-åringen när han kommer och vill ha tröst, utan säga, du slog storebror och då fick du tillbaka.
Jag har lite svårt att se det som impulser, utan lillebror gör det för att han kan.

Storebror ska få hjälp med gränssättning gentemot lillebror

Och nog sjutton kan de där små vara jäkliga, mitt eget barn kom storgråtande till mig och berättade att ett av syskonen hade sagt "håll käften" till honom (han var väl nästan tre då), jag hade då hört lite av det hela och visste mycket väl att lillebror hade retats och bråkat med sitt äldre syskon och äldre syskonet sagt i från flera gånger innan det blev ett "håll käften"
Vad jag sa till lillebror "och vad gjorde du innan?"

Har liknande problem med, tyvärr. Tror att det dels är individberoende, och dels är pga åldern - just 2,5åringar tenderar tyvärr till att slåss en del har jag hört. Jag tycker själv att det viktiga är att vara väldigt tydlig mot den lille och stötta den stora. Men hoppas oxå att fasen går över snart!

Sextiotalist: Jag vet att andra gör så och jag kan förstå att en 5-åring kan ge igen, men jag har hemskt svårt för att vuxna ska lära barn att det är rätt väg att gå. Tycker att man överlåter ett vuxenansvar på små barn som inte förmår/har erfarenheten att handla bättre. Jag tycket också att det är svårt men det du föreslår har jag noll förståelse för.

Jag förstår vad du menar, men jag tycker att man måste få säga ifrån även om man är en snäll 5-åring.
Men jag skrev att 5-åringen måste få hjälp av de vuxna att sätta sina gränser.
Själv var jag den som var hackkycklingen hemma, mina båda syskon ansåg sig ha rätt att göra exakt det som 2,5-årigen gjorde men som storasyster fick man snällt acceptera, jag önskade att mina föräldrar hade lärt mig att säga ifrån utan att skuldbelägga mig (ja sa ifrån men fick inget stöd)
Sedan skrev jag inte heller att 5-åringen skulle ta ansvar, utan få tillåtelse att skydda sig själv

Fast överlåter man försvaret till sin 5-åring så gör man just det - lägger det ansvar som är förälderns på sitt lilla barn (en 5-åring är ju fortfarande ett litet barn).

Självklart ska man få säga ifrån och reagera även om man är en snäll 5-åring. Jag tycker förresten inte att 5-åringen låter som en "snäll 5-åring" utan som en högst normal 5-åring. Han har fått med sig hemifrån att man inte gör illa någon annan och har kommit så långt utvecklingsmässigt att han just kan låta bli att slå tillbaka för att vet vad våld innebär och kan sätta sig in i en annan persons situation. Han är på ett annat empatiskt plan än sin lillebror. Detta ska man stärka inte stjälpa.

Däremot är det förälderns uppgift att se till att 5-åringen får hjälp med att värja sina gränser och inte blir slagen och dragen i håret. Det är inte 5-åringens ansvar. Lillebrors våld är inget som ska accepteras utan FÖRÄLDERN/DEN VUXNE ska ska hindra, markera tydligt för lillebror att det är ett oacceptabelt beteende, se till att 5-åringen inte blir slagen och hjälpa båda barnen hur de löser diverse situationer och konflikter på ett mer konstruktivt sätt. Och nej, det är inte lätt, men jag tycker att man smiter undan sitt ansvar och gör det enkelt för sig om man låter barnen ta ansvar för det hela. 

Det håller jag med om, men samtidigt så verkar det inte fungera, lillebror är ju på storebror så fort han får chansen.

Jag tror inte att det är en konflikt, inte som ts beskriver det, utan att lillebror har gjort det till en grej

Ja, lillebror gör det för att han märker att det ger honom makt. Han får något positivt ut av det. Därför jätteviktigt att tydligt visa att det är ett beteende som inte accepteras.

Självklart är det en konflikt eftersom lillebror inte är ensam i situationen utan storebror också är högst inblandad. En konflikt innebär inte att man först måste vara osams verbalt om något och sedan tar till våldsamheter. Det blir en konflikt eftersom lillebror kränker storebrors integritet. Jag tar för givet att storebror inte är särskilt nöjd med det hela och på något sätt reagerar (oavsett hur).

Konflikt är för mig när man är oense om något, inte att någon oprovocerat smäller till någon.
Eller anser du också att Pelle är i konflikt med Lasse när Lasse slår ner Pelle på stan utan att de ens pratat med varandra eller ens känner varandra?

Då får man byta strategi. Man får punktmarkera om det behövs. Jobbigt eftersom man som vuxen inte kan ägna sig åt sitt på samma sätt, men det finns sällan genvägar.

Självklart är det en konflikt. Pelle kommer av just denna anledningen med mycket stor säkerhet vidta åtgärder gentemot Lasse.

Nu är det ju heller inte så att dessa två barn inte känner varandra, utan tvärtom de känner varandra mycket väl och det som händer nu är inte utan historia. Lillebrors agerande hänger ihop med sådant som hänt tidigare - han har fått positiv feedback på sitt agerande tidigare vilket får honom att fortsätta etc. Självklart är det hela en fråga om intressekonflikt.

Det har hänt att jag faktiskt sagt åt 5-åringen att ge tillbaka. Då har han dragit i håret eller rivit tillbaka och lillebror har gråtit. Dock kan jag säga att den erfarenheten inte givit något. Lillebror har inte lärt sig av det och jag har mest känt att det inte känns rätt att lära honom att han inte får slå men att det är okej att slå tillbaka. Det känns som att en 2-åring kanske inte kan snappa upp när det skulle vara okej att slå/ge igen.

Så, det är nog som ni säger. Något man måste uthärda. Jag började igår med att säga till den lille att han får sitta i sin stol (antilop från ikea) om han inte ger sig. Då kan vi iaf vara i samma rum men konsekvensen vid slag/riv/bit blir att man får sitta stilla en stund, vilket i nuläget är det värsta han vet. Ska se om det ger något.

har exakt samma problem hos oss, vår 2-åring slår och river och drar i håret på storasyster 5,5 år. Jag försöker med säga ifrån och makera, men som du nämnde, en kort stund efteråt så gör han samma sak igen. Blir han riktigt arg så slår han även oss, mamma och pappa. Just nu sätter vi han i hans gamla spjälsäng som straff, då ropar han förlåt....men sen går det en stund o han gör likadant igen. Blir galen på detta.....

Vår e 2 år å 4 månader å slåss också. Blir helt jävla galen på honom ibland. Säger också förlåt men gör samma Sak igen eftrr 5 sekunder .

Jag tänker prova att skita i det. Slår han mig tänker jag inte kommentera det alls utan kanske säga något roligt eller avleda på annat vis. Känns som han blir mer triggad av uppmärksamheten...

Eller jo kommer såklart säga "sådär gör man inte det gör ont" men sen kanske " ska vi läsa en bok" försöka att inte skälla för det är bara jobbigt.

jag börjar med tro att det kan vara en bra ide att ignorera händelsen. Säger han dumma mamma eller dumma pappa så ignorerar vi, tycker det minskat ngt i och med det, men när det kommer till o slåss så vill man ju markera på ngt vis. Känns inte ok när han slår syrran. Men det är svårt och veta hur man skall göra i alla situationer.

Jag vet. Läste någonstans att man ska fråga barnet som blir slaget istället typ " gjorde det ont" eller liknande. Typ lägga uppmärksamheten på det slagna barnet istället.

Men det är ju jävligt svårt om det är andra barn än sina egna , typ barn i parken eller kompisar som barnet ger sig på. Den andra föräldern lär ju undra vad fan man håller på med om man ignorerar haha. Men är det en förälder man känner väl så kan man ju säga det innan. Att man kommer ignorera..