Blev du en nolla??

Tycker att du bör öva lite mer på den såkallat mentala stimulansen ett tag till, eller iallafall mogna till dig lite. Sedan kanske du kommer till insikt om att livskvalitet är subjektivt från person till person. Euforisk lycka för en person kan vara att få en Coca-Cola per dag, för en annan krävs det mycket mer. Ja du fattar nog, hoppas jag.

Du reflekterar inte som en nolla så du klarar dig ;) Skämtosido så får ni ta trådstarten med en nypa salt och en överabetad kvinnas melankoliska tankar en tidig morgon efter en hård natt på jobbet.

Jag är inte så dömande som ni tolkar mig men vad är meningen med FLs debatt trådar om inte att starta en debatt?

Utan ditt behov av att vara smått nedlåtande så håller jag med

Detta skrev jag för några år sedan när jag funderade över hur mitt liv blev  vs vad jag ville.

virrigavera.wordpress.com/2011/07/20/blev-livet-som-ni-ville/

Kul ska kika in

Att vara en nolla är verkligen en definitionsfråga.

Jag har aldrig varit mycket för resande (även om jag varit på lite reser då och då) och har istället lagt min tid på andra saker. Så vad känner jag att jag har åstadkommit?

Jag är 26 år, studerat på universitet i fem år (och är klar), jobbat i över ett år nu och  har precis fått barn. Nu spar vi sakta men säkert pengar för att kunna köpa hus i ett fint område som vi har hittat. Är det att vara en nolla? Jag tycker inte det.

Samtidigt säger du att du är 30+ och det du har gjort är att resa. Jag har själv några såna vänner och slutar med att dom sitter med sina minnen och historier som vad man än tycker blir tråkiga att höra efter ett tag.

Men som sagt handlar det om personliga åsikter om vad man tycker om. Du anser att gå hemma, jobba och kämpa för familjeliver är något dåligt, medans andra kanske anser att resa är slöseri med tid.

Nej jag är ingen nolla. Fast kanske i andras ögon, men det struntar jag i.  Jag är frånskild, lever ensam efter det och vill inte ha barn. Jag har ett jobb och eget hus. Lever rätt knapert på grund av lån men jag trivs och ser det stora i det lilla och det gör mitt liv riktigt bra. Jag är nöjd och lycklig över det jag åstadkommit och över att jag försörjer mig själv. Jag är tacksam för att jag får ha min hälsa, för att jag har ett fint hem och ett bra jobb. Vill jag ha utmaningar så hittar jag på något nytt, testar ett nytt intresse. Jag kräver inte så mycket för att vara nöjd. Och att fara till Ullared skulle jag gärna uppleva nån gång i livet.  

Ja jag förstod det. Poängen var att du inte behöver följa en mall du kan forma ditt liv som du vill. Om du vill bli kulturskribent på DN så kan du kombinera det med Sean Banan om du tycker att det passar dig.

Roar och roar, jag tyckte mest du verkade patetisk Man kan inte annat än skratta åt vissa trådstarter  

Fö skrev jag att JAG hade känt mig som en nolla om jag levt som du.  

Jag gjorde som du, reste och upplevde världen. Tyckte att Svenssonliv var det värsta tänkbara.

Jag landade i en tvåsamhet som sen blev en 4-samhet. Mina äventyr är idag tillsammans med min familj och i mindre cirklar. Men förgyller vardagen med äventyr, ibland tillsammans med likasinnade. Jag driver också ett innovativt företag som är en resa i sig.

Ullared har jag - och kommer aldrig besöka. Sätter mig hellre i en kanot och sticker ut i vildmarken med barnen.
 
I stort har vi det bra, men tyvärr är det ibland knepigt med omgivningen.
Där Svensson-grannarna vet inte hur de ska placera oss excentriska äldre föräldrar. Och barnen har fått lära sig att de inte ska räkna med att bli trodda om de berättar om våra äventyr.

Det är inte lätt att klicka med personer som fått barn tidigt (med flera olika män) och jobbar i kassan på ICA och lever i en liten cirkel. Men ibland hittar man beröringspunkter som gör att trevligt umgänge uppstår. 

En klok person sa en gång: Det svåraste med att resa är inte att vara borta länge, utan att komma hem. För livet har tuffat på som vanligt därhemma, och berättelser om äventyr är det få som vill lyssna på.

I början av mitt vuxna liv så levde jag på ett sätt som jag vet imponerade på många. Jag reste mycket och höll på med extremsporter, "coola" extrajobb och mängder med vänner över hela världen. Jag vet att många tyckte jag var supercool och jag dök upp i lite olika tidningar här och där. Nu lever jag ett svenssonliv med barn och villa och jag inser att det är nu jag är lycklig. Tidigare hade jag superkul, men jag var inte alls lika lycklig. Nu har jag inte alls lika roligt men jag skulle aldrig vilja gå tillbaka. Men jag strävar såklart fortfarande efter saker och har en bra karriär med hög lön och många möjligheter.

Man kan ju se på saker från olika perspektiv. Min största rädsla har alltid vart att jag ska fastna i det där 20årsträsket och liksom aldrig komma därifrån. Att år efter år leva rotlös, utan fast punkt i tillvaron och dessutom ensamstående. Resa på de mest konstiga, smutsiga och jobbiga platserna och liksom aldrig växa upp. Liksom fly från det vanliga livet. Att flacka hit och dit som nästan fyrtioåring utan hem, partner eller barn för att sen en dag 40plus inse att det är för sent. Då skulle jag känna mig som den största nollan! Men allt beror ju på vad man värdesätter i sitt liv och hur man trivs bäst att leva. Jag lever livet precis som jag önskar göra det just nu. Lever i en relation, har tre barn, lagom ålder på 35år, bor i stor villa. Har ett fast jobb som jag tycker är roligt. Har råd med mina intressen och någon bekväm semester i mellanåt typ charter. Inga smutsiga och krångliga äventyr i lockar. Bra vänner som lever som vi som vi umgås med. Vanligt svenssonliv helt enkelt

Precis. En del av mina gamla vänner lever fortfarande samma liv nu som då och jag kan inte låta bli att tycka att de är lite tragiska som har fastnat i det du kallar 20-årsträsket. Sedan finns det ju några som gjort något av det genom att tex ha skaffat sig ett "svenssonliv" i alperna där de jobbar med turister.

Var är alla de som förändrar världen? Bra fråga, de är inte på FL i alla fall, det är ett som är säkert.

Nollor är de som inte försörjer sig själva. Som inte tar tag i sina liv och förändrar det som de är missnöjda. Som är bittra och gnäller på allt och alla utom sig själva.

En nöjd person på ica är absolut ingen nolla utan har bara andra drömmar och behov än vad jag har.

Jag har aldrig kommenterat pa familjeliv och kommer troligtvis aldrig att gora det igen men jag maste saga nagot har da jag kanner igen mig sa otroligt i det du skriver TS.

Vad roligt det är vilka oerhört olika drömmar man har. A beautiful lie ovan har en typ av livsdrömmar och ser svenssonlivet som en mardröm. Jag älskar att leva svenssonlivet och jag känner en singelkille, 34 år, som uttalade just att svenssonlivet med fru och barn och ett jobb man trivs med, var hans dröm.