Min man är så himla tråkig!!

Nu har det gått nästan 1,5 år sedan jag skrev här sist.

Jag hade ett meltdown på vår relation i julas på grund av hans passivitet och luta sig tillbakaattityd. Jag förklarade återigen hur jag kände och sa även för första gången att om han inte klarar av att uppbåda det engagemang som behövs så tror jag att det finns andra som kan det.

Efter det så har han steppat upp litegrann. Han har köpt blommor ett par gånger, överraskat med presenter, planerat nån dejt osv. Men intimiteten och att ge känslan av att han vill ha mig som sexuellt attraktiv person saknas fortfarande.

I somras var jag på semester utan honom. På krogen träffade jag en man som är helt annorlunda jämfört med min man. Han är singel, har ett kreativt arbete, kommer från orten, verkar rolig/galen, söka äventyr och har dessutom ett utseende som attraherade mig på ett helt galet vis. Vilket han även fick veta. Han nappade och hade jag velat hade vi definitivt kunnat få ihop det. Men ingenting hände pga att jag stoppade.

När jag kom hem var jag i princip redo att lämna min man. Jag började planera för att föreslå en första separationsperiod för att känna av läget och tog även kontakt med en terapeut. Hon tycker det låter som att jag bestämt mig för att gå.

Men jag vet fortfarande inte. Nu har jobbet börjat och jag har landat i rutinerna igen. Och min man är verkligen en fin person som jag absolut inte vill göra ledsen. Han har dessutom inga vänner kvar, så utan mig försvinner i princip hela hans sociala liv. Jag är så otroligt kluven i hur jag ska göra, samtidigt som den här galna attraktionen jag kände för en annan person kanske visar åt vilket håll jag borde gå?

Det är min största broms i separationen. Hur barnen skall må. Har sett min syster skilja sig och nu är barnen ok men man märker att den yngsta fortfarande har en del känslomässiga problem.

Den senaste veckan har min man ryckt upp sig en del och planerat dejter och engagerat sig som en "pojkvän" på ett helt annat sätt än han brukar. Så märkligt nog känns det ovanligt bra just nu. Vi var ute på lokal igår och pratade om gemensamma drömmar i framtiden, vi skrattade ihop osv.

Det är konstigt hur ens känslor kan svänga så otroligt mycket från ena veckan till den andra.

Nej, vi har inte provat äktenskapsrådgivning, men jag går i samtal för egen del.

Jag håller med om att det finns olika personlighetstyper och den stora frågan är ju alltid om man kompletterar varandra genom att vara olika eller att det förstör i relationen till slut.

Jag har ingen kontakt med ragget. Han har inte mitt nr eller vet vad jag heter i efternamn så han kan inte ta kontakt med mig så enkelt. Men jag har vissa dagar som jag är så jävla sugen på att bara slänga iväg ett sms och fråga om han vill ta en öl. Han verkar så himla härlig och jag skulle kunna tänka mig att ha honom som vän också.

Samtidigt så vet jag att han attraherar mig extremt mycket. Vet inte heller vad han tycker. Han kanske inte alls bara vill vara kompis eftersom han sagt att han vill ha barn och familj osv. Inte nödvändigtvis med mig då men jag tänker att man kanske inte ska leka med en persons känslor om det nu är så att han är ute efter något seriöst och är intresserad av mig "på riktigt".

Nu har mera saker hänt.

Jag var på en kickoff med jobbet för några daga sedan och hade sen innan bestämt mig för att jag skulle kontakta den här andra mannen då. Dels för att vi skulle kunna ses om han föreslog det. Så jag skickade ett sms till honom med en allmän fråga kring något musikrelaterat och han svarade direkt. Vi hade lite sms konversation som dog ut under kvällen.

Sedan messade vi lite på morgonen dagen efter, lite allmänt om att det hade varit kul att ses osv. Så nu är hela känslokarusellen igång igen. Jag känner att jag bara så himla gärna vill träffa honom igen och tankarna snurrar på om att jag borde separera från min man för att kunna bli "fri" att göra det.

Nej, min terapeut vet ingenting, har nästa samtal med henne i oktober.
Klart jag målat upp en drömbild, jag känner ju inte den här personen alls.

Jag gick faktiskt vidare igår och messade honom och frågade om vi skulle ta en öl ikväll.Han svarade och nu ska vi alltså ses. Jag har fixat barnvakt och min man är bortrest. Känner att jag bara måste få veta om den här personen är så fantastisk som jag föreställer mig. Det finns ju en chans att han INTE är det och i så fall får jag honom ur huvudet.

Å andra sidan så kan det ju vara så att känslan förstärks och då måste jag såklart separera från min man.

Min hjärna och mina käsnlor är i fullständigt uppror just nu. Gud vet vad som händer ikväll, men just nu så bara flyter jag med. Ser verkligen fram emot tt träffa honom igen oavsett. Kanske får jag en ny vän för livet, kanske blir det språnget ur mitt äktenskap, kanske blir det vi, eller kanske blir det ingenting.

Jag har berättat för en enda vän, som själv har problem i sitt äktenskap då hon har fetisher som hennes man inte ställer upp på. Hon är den enda som vet något och hon stöttar mig i det jag gör.

Vågar inte berätta för någon annan eftersom jag vet att de skulle försöka prata mig ur det här.

Den nya mannen vet inte om min situation. Han vet att jag har barn och att jag är i en komplicerad relation typ. Så lite rädd är jag att han kanske blir förälskad i mig och jag inte kan ge honom det han vill ha sedan.

Rent krasst så tror jag att den "nya" snubben kan ge mig en härligt upplevelse för en kortare period, men jag tror inte han är någon man lever resten av livet med. Oavsett så kommer nog min kontakt med honom visa mig vägen mot om jag ska skilja mig eller inte.

Precis, din definition av roligt kanske är något helt annat: Åka till Dubai, klättra i Himalaya eller liknande. Då skulle du och jag inte heller passa ihop.

Jaha, då har jag träffat den andre mannen. Och han gjorde mig inte besviken men bekräftade ändå några varningstecken som jag redan anat. Han har tillitsproblem och förstör för sig själv i relationer, vilket han var helt öppen med själv. Han har även en tendens att flumma ut lite väl mycket i astrologiska dimensioner som jag ser som kvasivetenskap. 

Men i övrigt. Så jävla roligt att träffa honom igen.

Han var rak med att han fattade att jag smusslar och manipulerar för att komma undan med det jag gör. Han konfronterade mig i princip direkt med: Vet din man om att du är här? Jaha, hur tänker du nu efter det här osv osv. Men han själv har varit otrogen och "dömer ingen" tydligen. Vi pratade lite om tidigare relationer och han la i princip orden i min mun kring hur jag har det med min man.

När vi skildes åt kramades vi (herregud, jag har inte fått en ordentlig bamsekram på typ 10 år....) med orden typ: Lycka till, hör av dig sen när du separerat. Han sa att han tyckte det var jättekul att jag hörde av mig trots att jag varit så "hård" med att vi inte skulle se igen efter sommaren. Att han verkligen var glad över att se mig igen och att det varit jättetrevligt. Och jag sa att han lyst upp mitt liv för en stund och att ingenting förändrats från hur jag kände i somras, snarare tvärtom. Men att jag vet ingenting om framtiden. Att jag inte vill vara respektlös mot varken honom eller min man utan jag måste ordna tillvaron så att vi faktiskt kan ses utan att jag är otrogen.

Det sjuka är att jag inte ångrar mig, alls. 

Jag ser det lite som att jag gjorde det här för mig själv, för mitt egos skull. För att få en känsla om separation är nästa steg. Och just nu känner jag det. Jag måste bara fundera ut det praktiska med barnen och boende, sedan kommer jag föreslå att vi bor isär ett tag så jag kan reda ut hur jag känner för min man. 

Vi ger det en månad till så att mina känslor får lugna sig lite. Sen får jag ta språnget. Livet är för kort för att bara vänta på att det skall ge det man vill ha. Och jag har gett det 5 år nu av funderingar.

Tack. Känns bra att höra. Skriver säkert uppdateringar igen.