Varför så mycket skador?

Hur kommer det sig att barnmorskor missar att klippa när det är på väg att bli en sfinkterruptur? Missar man att hålla koll eller ser man inte tecknen?

Jag förstår att man inte kan gå in på allt. Men när man ställer frågor om sånt som är ganska standard så räknar iallafall jag med att få ett ärligt svar, inte ett svar som försöker undvika eller försköna. Och även när man läser info som man fått med sig hem i förberedande syfte så är det väldigt förledande formuleringar.

Läs gärna biten "Viktigt med stöd" och "Krysta på rätt sätt" på den här sidan.

www.1177.se/Tema/Gravid/Forlossning/Under-forlossningen/Utdrivningsskedet/

Tycker du det framgår att det är lätt hänt att få skador trots att man "gör rätt" och får rätt hjälp?

För mig är det så att eftersom jag redan har förlossningsskräck så behöver jag veta så mycket som möjligt om vad som kan hända och vad som brukar hända. Om jag har en chans att vara mentalt förberedd på olika saker så kommer jag kunna hantera det mycket bättre än om jag plötsligt ligger där med ett söndertrasat underliv som jag inte hade en aning om att det kunde hända. 

Ja jag tycker precis tvärtom. Jag tycker all information från sjukvården beskriver en perfekt förlossning där allting klaffar. Inget alls om några skador eller besvär efteråt. Tillochmed sugklocka beskrivs bara lite hastigt som att man får en bedövning och barnet tas ut. När jag pratade med BM om mina rädslor säger hon bara jaja alla vill ju ha en snabb och enkel förlossning.

Problemet handlar snarare om hur saker kategoriserats. Många komplikationer har liksom inte ens funnits med vare sig i statistik eller i proffessionens medvetande utan liksom räknats som "smällar man får ta" efter förlossning. Bara det faktum att man sys ihop i underlivet, fullt av nerver och viktiga funktionet av en BARNMORSKA istället för en typ plastikkirurg, som givetvis vore rimligare. Och detta är känsliga saker som folk inte pratat om öppet. Varför mörkertalet varit enormt. Vet själv flera väninnor som efter nåt år av lidande behövt operera sig då skador efter förlossning negligerats eller slarvsytts av nån utan adekvat kompetens. Varit allt från inkontinenser, till delar av slemhinnan som hängt utanför etc.

Att vaginalförlossning är säkrare är en "sanning" med modifikation. Riskerna för blodpropp ökar exempelvis för mamman. Å andra sidan försvinner risken för total ruption av underredet. Många barn som föds via kejsarsnitt är slöa och behöver masseras för att komma igång med andning ordentligt, å andra sidan så eminineras risken för cp-skador till följd av utdragen förlossning. Etc. Etc...

Jag vet inte vem som har nytta av den samlade bedömningen förutom statistiker. Eftersom riskerna med vardera sättet är så totalt olika så finns det inte ett universellt sätt att bedöma riskerna. En kvinna kanske tycker att risken att inte kunna bli gravid igen känns mindre svår att leva med än risken att få ett havererat underliv. En annan kvinna kanske hellre spricker än att få ett ärr som kan bli fult och infekterat. Det behöver väl egentligen inte påpekas men socialstyrelsen gör liksom inga bedömningar på individnivå.

Och i den "samlade bedömningen" är jag heeeeelt övertygad om att faktorn "samhällskostnader om fler väljer kejsarsnitt" finns med. Socialstyrelsen rekommenderar också folk 8 limpmackor om dagen

Och i den "samlade bedömningen" är jag heeeeelt övertygad om att faktorn "samhällskostnader om fler väljer kejsarsnitt" finns med. Socialstyrelsen rekommenderar också folk 8 limpmackor om dagen

Om alla hade samma rätt att välja skulle du få välja att gå på socialstyrelsens rekommendationer och alla som känner starkt för det ena eller andra skulle ha samma rätt och ingen skulle bli tvingad.

Ja eller jag hade nog valt det som verkar minst farligt och som gjorde minst ont förra gången, dvs ks.

Ja det blir så eftersom socialstyrelsen klumpar ihop planerade snitt med akutsnitt och katastrofsnitt. För en mer rättvis bild så ska akutsnittet och katastrofsnitten läggas under vaginalförlossningar eftersom det ju är en komplikation till vaginalförlossningen. 

Planerade snitt är det säkraste sättet för bebisen. Något högre risk för mamman och det gäller då infektioner, blödningar och blodproppar. Nått som man förövrigt kan få vid en vaginalförlossning. 

Däremot är en komplikationsfri vaginalförlossning det bästa eftersom det ger en positiv påverkan på immunförsvaret och kroppen. Tyvärr kan ingen garantera en komplikationsfri förlossning. 

Det här synsättet är väldigt problematiskt tycker jag. Mycket av samma anledning som Drottningen70 uttrycker.

Vidare finns ett tredje alternativ än "antingen berätta allt eller inget". Det skulle kunna vara rutin att fråga patienten om hon är en person som vill "ta det som det kommer", inte veta för mycket på förhand, eller en person som vill veta som mycket som möjligt och förbereda sig på vad som händer vid olika typer av komplikationer, och då ta detta på allvar.

Exempelvis är det väldigt många kvinnor som har övergrepps- och våldtäktsbakgrund (som man inte nödvändigtvis vill informera om) och som kan bli väldigt traumatiserade över saker som kan inträffa, att en drös med människor kommer in i förlossningsrummet för att sugklocka snabbt behöver sättas, eller att man behöver opereras efteråt, vilket kan upplevas som övergrepp. Det kan komma som en chock och orsaka väldigt mycket lidande, speciellt om man inte är förberedd på det och inte har en aning om vad som händer. Kanske någon hade avstått från smärtlindring om hon visste att det medförde ökad risk att behöva blotta sitt kön för 10 pers samtidigt, kanske inte, men borde inte valet vara hennes?

Förlossning är ju speciellt på det sättet att det är fullt fokus på könet, som kan väcka väldigt mycket knepigare känslor än ett trasigt knä, varför jag tycker att det är ännu viktigare att vara lyhörd för vad patienterna efterfrågar i information och också tillgodose detta.

Att många i vården har inställningen att inte berätta om biverkningar eller komplikationer, ens när man frågar, för att de vill att man ska ta medicinen/gå med på ett visst ingrepp/fl, tycker jag är ett väldigt väldigt fult spel. Visst kan man ta reda på saker själv, men man borde kunna lita på den informationen läkaren/bm/ssk ger. Hur ska vi annars kunna bygga förtroende? Och ja, jag har varit med om det flera gånger, senast för ett par veckor sedan.

En bipackslista vore ingen dum idé för varje födande kvinna. Då kan varje person själv ta ställning till om man vill läsa informationen eller inte.