Avtändning... Heroin. långt.

Hej.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu, så därför skriver jag här.
Jag fattar inte ens att jag hamnade här.... igen..

Mitt liv är så knas nu. Jag har ingenting kvar, bara heroinet. I tio år har drogerna vart nummer ett för mig. (Jag är 24 nu) Alltid. Det har inte spelat någon roll vad folk har sagt, hur många jag sårat, hur många jag behövt göra illa. Jag har nog förstört livet för många genom mitt missbruk. Det har inte alltid varit heroin. Jag började med benz, sen röka, sen opiater av alla slag. Och nu.. heroin. 

I början tänkte jag inte att det skulle gå såhär (såklart). Drogerna hade räddat mig från mycket. Jag klarade skolan, jag har jobbat på många jobb, haft många jobb samtidigt. Utåt sett är jag rätt lyckad. Men inuti har det alltid varit kaos. Jag blev lämnad på gatan som 14åring. Lärde mig allt om hur det fungerade, vart man kunde sova, hur man fick snabba pengar, vart den bästa skiten fanns... Och som tjej, o faktiskt rätt söt, så har det gått väldigt bra. Av någon anledning tycker folk synd om mig. Utåt ser jag inte ut som en pundare, snarare tvärtom. Jag har en fit kropp utan att träna. Jag ser nog väldigt bra ut om man jämför med många andra som gått på heroin i 4-5 år.

Jag har gjort många behandlingar, haft LVM, jobbat med 12-steg, gått på möten, tagit överdoser, både av misstag och för att jag ville, jag har skrattat, gråtit, tänt av, tänt på. Jag orkar inte mer. Jag är så instutionsskadad nu att jag faktiskt längtar "hem" till de låsta avdelningarna. Men jag kan inte leva kvar i den världen. Det är så smutsigt här.

Jag kom ut från ett LVM för 4 månader sen. Egentligen så var det LVM;et det bästa som hänt mig. Innan det så levde jag rätt äckligt. Jag hade en lägenhet jag älskade, men som jag såklart inte kunde sköta. Det gick bra till en början - jag fixade hyran och hade faktiskt möbler. Men jag lät min kärlek till heroinet vinna ännu en gång. 

I början med heroinet så var det bara "en skön stund" som jag ville unna mig. jag tänkte att det är väl inte så farligt, jag snortar och röker bara. men snabbt som fan går det, sen har man sprutan i armen. FYFAN, jag ville inte bli sån. Jag ville inte förstöra hela mitt jävla liv. Men jag sitter här nu igen, och tänder av..

På lvmet som tog slut för 4 månader sen höll jag mig ganska ren. De två första månaderna så pundade jag loss, jag hade skiten typ varje dag och ville bara att mina 6 månader skulle springa förbi. Men något hände sen och jag la ner. Jag trodde faktiskt på att jag hade hittat det där jag letat efter, jag vet inte vad det var, men jag kände hopp för framtiden. Jag ville fixa det. Eftersom att jag gått på så många behandlingar så sökte jag till subutexprogrammet och ett familjehem. livet blev roligt igen och jag fick kontakt med min familj. Vi har ingen relation som jag skulle önska, men nu får jag iallafall prata med dom. Det kändes som att min tid hade kommit nu, att det var min tur att få vinna. Men soc drog ut på beskedet för att sen, en vecka innan lvmet släpptes, berätta att jag fått avslag.

Jaha? Vad skulle jag göra nu då? Jag skulle komma ut till ingenting. Jag hade inget jobb, ingen bostad, inga pengar, ingenting. Jag ramlade igen. Ner, jävligt långt ner. Jag tänkte att det kanske går ändå, jag kanske fixar det. och jag trodde på det tills den dagen jag kom ut. Det gick snabbt och sen var jag tillbaka. Tänkte såklart att en enda fix kan jag klara sen inte mer. bara för att få må bra. En fix blev såklart till många, och nu sitter jag här, 4 månader senare. 

Jag tänder av helt Cold Turkey, Det är svårt, det gör ont som fan och jag har sån ångest. Men jag vet att jag klarar det. Oavsett mina kramper, att de gör så jäääävla ont överallt, noll livslust, svettningar och frysningar, så vet jag att jag kan. Jag kommer inte att ta återfall de närmsta dagarna, för det är inte svårt att tända av. Det svåra är sen, när  jag kan röra mig igen - vad gör jag då? Hur ska jag klara livet efter det här för att inte falla tillbaka? viljan finns verkligen och jag vill börja leva, men vart ska jag börja? Avgiftning är inte ett alternativ, det är ingen som får veta att jag tänt på igen. Men jag behöver hjälp ändå. Finns det någon där ute, som gjort en liknande resa, som vet var jag ska börja? Jag har bostad en vecka nu, men sen står jag själv igen. Utan cash, utan vänner, utan en hjälpande hand. VAD ska jag göra?

jag orkar inte leva såhär längre