Hopplöst kär i annan trots lyckligt förhållande

Fast nu handlar det inte om fördömmande utan om vad man anser är bästa möjliga lösning för TS dilemma , vilket det verkar råda skilda meningar om.

Är allt utom medhåll detsamma som fördömmande ?

Så, låt den göra sitt jobb då. Gen den något att sålla. 

Utan att sanktionera ditt ordval med värdig ersättare tycker jag att det mycket väl kan lösas utan att göra det till ett gemensamt problem. Ofta avtar helt enkelt en sådan förälskelse av sig själv.

Kan du inte ge en sammanfattning av vad den "grundläggande psykologi(n)" säger? Det blir lite jobbigt ifall det skulle vara ett krav för att delta i diskussionen.

Om man är osäker på vad en annan människa tycker , borde man inte då ta reda på det istället för att basera sina beslut på gissningar som potentiellt kan vara väldigt färjade av ens känslor och vad som råkar vara bekvämast för en själv ?

Låter vettigt. En färja full av färgade känslor.

Börjar bli lite trött och tramsig här.

Have a nice day all.

Och minst lika ofta övergår det i otrohetsdramer med katastrofala konsekvenser för alla , ink barnen. Varför ta den risken ?

Förvisso men det har ju inte att göra med vems problem det är utan hur man löser det. Jag tycker också det är förkastligt om man inte kan sköta det snyggt. Ser det dock inte som fel att upptäcka att man inte är rätt för varandra utan känner annorlunda för någon annan och försöker lösa detta på bästa vis för alla. Och ja, jag tror att lösningen ibland inte behöver involvera någon annan än en själv.

Läser era inlägg och funderar över min (vår) situation här hemma. Hela mitt vuxna liv har jag haft starka känslor för min ungdomskärlek. Precis som TS har jag ignorerat det så gott jag kunnat och haft förhållanden. Men han har alltid funnits där, en återkommande vänskap som hållit i sig över årens gång. Ibland har det gått år mellan att vi hörts av, han bor i ett grannland och vi lever hell separata liv. Alla förhållanden jag varit i (färre än det låter..) har jag varit ärlig i och berättat att han finns i mitt bakhuvud. När jag var yngre orsakade det svartsjuka och idag vet jag att min man, pappan till mina barn är rätt för mig delvis pga hur han hanterat det. Han ser det helt enkelt för vad det är. Ett minne som klamrar sig fast, ett minne som gett mig hopp om förhållanden o att det är någon som hamnat på en pedistal när jag haft det jobbigt. Idag har jag kontakt med denne man, med min makes ok givetvis, och jag jobbar igenom mina känslor med honom för att komma ut på andra sidan. Mannen i fråga har alltid jämnt detsamma för mig och vi ser det allihop som en nyttig "övning" för att vi alla ska se de äkta sidorna hos varandra. Hoppas det inte låter för galet.. men det har varit bra för mig att bli av med en glorifierar bild av min vän, så vi kan börja vara riktiga vänner. Och det är skönt att ha min makes hand i min och veta att han och jag hör ihop. Han vet ju att jag älskar honom och har valt honom och vår familj. Gamla hjärnspöken kan hanteras så länge man försöker lysa upp verkligheten och skingra de dimridåer man själv lägger ut.. Vet inte vad jag vill ha sagt. Kanske att de hänger kvar länge om de inte tas tag i? Eller att med rätt man vid sin sida behöver man inte skämmas för villrådiga envisa känslor? Och det finns alltid sätt att komma ut på andra sidan. Själv önskar jag bara att jag fått stödet att göra det tidigare. Kram på er :) // A

Ska kanske förtydliga att vi bara haft brev och mailkontakt dessa år sen det tog slut. Har i år pratat en gång i telefon.. första gången jag ens hört rösten på honom sen det tog slut i tonåren. Vi har känt varandra i över 20 år..