Hopplöst kär i annan trots lyckligt förhållande

Tja, vi är väl alla olika antar jag. 

Jag personligen skulle givetvis vilja veta om så var fallet. Det skulle ge mig insikt i hur min livskamrat ser på vårt förhållande och ge mig valmöjligheter. Jag skulle kunna fundera själv på ifall det är så jag vill ha det och jag skulle få större möjligheter att jobba på själva förhållandet och kanske kunna förbättra vad som blivit rostigt. 

Själv ser jag förhållanden som att man blir en enhet. Man blir ett "vi" och ett lag. Kanske kommer inte detta att hålla för alltid, men så länge som förhållandet varar tänker jag ta ansvar för att detta "vi" betyder något. Kanske får man känslor för någon annan under resans gång, men "vi" finns fortfarande där och behöver få jobba tillsammans även när det är jobbigt. 

Helt ärligt har jag svårt att se det som att man förskonar sin partner genom att inte berätta att man håller på att utröna ifall det finns ett bättre alternativ där ute som man kan byta ut partnern mot. För mig känns det själviskt och fegt. 

Härligt Johan! Spot on!Och du också Leo!

Håller med....

Än märkligare blir det när man sen säger att man inte har en aaaaaaaning om hur man kunde hamna där , det bara hände , jag kunde inte motstå..... etc... men bara råkar glöma att man faktiskt lade ner en jäkla massa energi och tid åt att ta sig till den punkten man säger sig inte han en aning om hur man hamnat där.

Istället för att att stänga dörren för det redan från början när det var en flyktig tanke , när det kanske bara var nyfinkenhet så valde man istället att öppna dörren på vid gavel och ägna hela sin tid och energi åt att urforska och gel näring åt dessa tanka / känslor.... och sen blir man jätteförvånad över att man blev bara såååå kär och bara råkade inleda ett förhållande vid sidan av.

Tycker du har en fin inställning men alla fungerar inte så. Det är egentligen inget som säger att det här med att vara ett lag fungerar bäst för alla. Det kan ju vara så att båda parter hade kunnat vara lyckligare med någon annan. Men jag håller helt med om att om man är en sådan som bara söker ultimata lyckan hela tiden kommer man nog inte finna den.

Sedan är det ju också så att just den där lagkänslan gör att sådana situationer som ts blir väldigt svåra.

Personligen slipper gärna jag veta vad min partner tycker och tänker om vårt förhållande så länge jag känner mig lycklig och trygg i det. Rent teoretisk kan man ju inte någonsin veta hur det är så varför bry sig.

Kusligt med tanke på att leva tillsammans mer som vänner. Självklart ska min partner vara både och min partner och min bästa vän. Att leva tillsammans med någon i bara en vänskapsrelation livet ut som egentligen skulle vara min partner med allt det innebär, skulle skrämma mig till döds. Jag har vänner och jag har en partner. Skillnad.

Precis, det är just det som inte funkar för en del. Bara vänner räcker inte för alla speciellt när man känner att man träffat någon som man känner annorlunda för.

Varför man känner som man gör är en fråga i sig , sen har vi en annan och i mina ögon mer intressant fråga ,  vad man GÖR av sina känslor...

Ger man näring åt sina känslor och undersöker den nya närmare ?

Eller

Stänger man den dörren rakt av och låter känslorna klinga av

Eller

Gör man sin partner delaktig i det man känner för den andre och avgör tillsammans vad man ska göra av situationen ?

Tja, det är väl därför som jag har "hakat upp mig" på dessa frågor till TS. Jag är intresserad av hur hon är och hur hon ser på sitt förhållande, och då menar jag förhållandet till sin man. 

Lagkänslan kan vara jobbig, men så är det att vara vuxen enligt mig. Är man vuxen så tar man ansvar för vem man är, vad man gör och de i kring sig som man påstår sig älska. 

"Ignorance is bliss" är väl den vanligaste ursäkten till att inte berätta något. Jag är inte sådan, och frasen förutsätter även att den där biten om ovetande för alltid förblir sådan. Det är inte direkt alltid det blir så. Jag kan hålla med om att man inte behöver berätta så fort man känner attraktion för någon annan än sin partner, men när man på allvar funderar på att byta ut partnern för någon annan så tycker jag att det är på sin plats att båda i förhållandet får komma med in i diskussionen. 

Varför bry sig? För att man älskar varandra (eller åtminstone gjorde detta) och vill att fortsättningen ska bli så bra som möjligt. Jag tror knappast att en övergiven partner mår bättre ifall man inleder ett nytt förhållande samma dag som man lämnar. 

Vill du utveckla lite?

Igen - då räcker det inte. Vad hjälper det då ifall den nya man träffat har känslor tillbaka eller inte? Räcker det plötsligt igen ifall känslorna inte finns där?