Mamma är tydligen dummast i hela världen och det är dessutom femåringen som bestämmer över alla...

Det är bara att vara konsekvent. Hemma hos oss har vi inte accepterat "fult" språk någonsin och det har vi talat om och hållit på. 
Vi har diskuterat fram o tillbaka och ibland har vi fattat beslut just för att vi är vuxna och då har vi talat om varför. Ibland har barnen fått sin vilja igenom. 
Striderna har vi valt med omsorg.

Självklart får barnen bestämma massor och om femåringen argumenterar för sin sak på ett sätt som får mig att ändra mig så gör jag det. Men ibland så vill jag bara bestämma, som tex att jag inte vill ha spring och skrik runt matbordet när vi vuxna sitter kvar och äter. Och det är svårt att driva igenom, det finns ju inget man kan säga som biter...

Fast då får du ju sätta ner foten o säga ifrån på skarpen. Tala om varför oxå. Jag ser faktiskt inte problemet?

Min 6.5-åring är likadan. Han har alltid sen han var liten hävdat att han bestämmer över allt och alla.

Det jag tycker är viktigt och det säger jag också är att det är helt ok att han tycker jag är dummast i världen, orättvis och jobbig. Det får han skrika hur mycket han vill även om jag då ber honom dämpa sig för ljudvolymen.

När han däremot skriker "din djävul" ja då säger vi såklart ifrån, det är inte ok.

Men sen så är det ju bara att vara konsekvent och nog bär jag upp honom på hans rum om det krävs. Det gör jag med 8 och 10-åringen också om det skulle behövas. 10-åringen skulle jag nog få kämpa rejält för att få upp för trappen men tack och lov så har ju oftast vettet vuxit ut innan man är fysiskt oförmögen att flytta på barnen :)

Nä jag ser inte heller problemet. Nog har våra ungar misskött sig vid matbordet men den som inte skärper sig får vänta på rummet och går de inte dit själv så får de hjälp.

Sen kan det ju såklart krävas att en förälder stannar kvar för att barnet i fråga inte ska komma ner igen och störa mer men du brukar jag tala om att om först pappa och syskonen ska äta klart och jag måste vakta och sen ska jag få äta också då tar det dubbelt så lång tid som det ska väntas på rummet så det är bra mycket smartare att stanna kvar på rummet själv eller ännu bättre komma ner och sitta med och uppföra sig som folk.

Men HUR? Vad ska jag säga på skarpen? Ingenting biter ju liksom. jag vill helst undvika att skrika så det handlar ju om att nå fram med ord men det känns inte som att vad jag än säger går fram...

Men var går gränsen till vad de får kalla dig menar du? Och får de kalla sina syskon och kompisar samma saker som dig?

Ok, så ni bär dem verkligen till sina rum om ni inte blir åtlydda? Har ni märkt effekt på lång sikt att de får den konsekvensen?

Jag ska faktiskt ge dig ett tips om en bok som heter Explosiva barn. Läs den. 

Tja du får ju vara den vuxna parten och säga ifrån ordentligt. Som du skriver så verkar det ju som att ditt barn ständigt kör över dig. Du får helt enkelt hitta den vuxna sidan av dig och lära dig tala om när det är allvar och att du blir riktigt arg.

Fortsätter du att vela så lär du få stora problem längre fram.