Olika regler hemma och hos kompisar

Jag tycker absolut att du ska vara ärlig med varför din son inte vill leka där. Konstatera neutralt att det beror på era olika regler.

Sen är det ju konstigt om han får ont i magen av två smörgåsar. Däremot skulle jag kunna reagera om mina barn fick för mycket mellanmål för ofta, just för att jag är rädd för övervikt.

Kunde vara jag som var den andra föräldern... Hos oss är det självklart att även småsyskonen måste få vara med. Inte hela tiden, och inte villkorslöst, men att de stora ska kunna förstå att även de mindre vill vara med på sina villkor. Storasyster är 10 och lillebror 6, så det är lite åldersskillnad, men med hänsyn från alla så brukar det fungera hur bra som helst.

Datorer, TV och plattor är inte ok när man har kompisar hemma. Är man tillsammans med vänner ska man umgås/leka.

Inomhuslek är ok, men inte hela tiden. Våra barn får inte heller vara inne hela dagar/eftermiddagar, utan de måste gå ut, och då tycker jag det är självklart att man gör så även när det är kompisar här.

Hur andra gör bryr jag mig inte så mycket om, utan låter mina barn leka hos vem de vill. Men de flesta familjer i vår bekantskapskrets har ungefär samma inställning, så det brukar inte vara några problem. Och de få barn som inte gillar våra "regler" brukar inte vara de våra barn väljer att umgås med, så det är inte heller något problem.

Ok intressant att få svar från någon som tänker lite annorlunda än mig. Tack. Självklart får man respektera att man har olika regler. Är lite svårt i vårt fall bara eftersom det är sonens bästis :/

Har tänkt lite. Tror du inte det skulle gå motivera din son att leka lite mer hemma hos hans kompis? Alltid bra att barnen får lära sig att alla är olika, och att kunna anpassa sig, och se fördelar med det. Om ni försöker hitta positiva saker med att vara hemma hos kompisen och fördelar med deras sätt, så får er son flera nya erfarenheter och kan stärka banden med sin bästis ännu mer?

Jo. Alltså min son vet ju det här att det är nyttigt att vara ute och så. Men jag kan förstå också att det inte är så roligt att leka ute på deras gård en hel eftermiddag om det är blåsigt och regnigt. Jag skulle också vilja gå in efter någon timme.

Vill inte sonen dit så var ärlig och säg till föräldrarna varför.

Man kan aldrig räkna med att man har lika regler som alla andra och det blir ju någon form av kompromiss. Personligen tycker jag det är självklart att de äldre ska slippa involvera småsyskon. Min 10-åring hade aldrig någonsin lekt hemma om hon tvingats släppa in 8, 6 och 4-åringen i leken också.

Men det är för mig också självklart att de yngre då ska slippa de äldre om de vill i motsvarande situation samt att syskon som är nära i ålder och delar vissa kompisar inte utesluts. Mina söner är det 2 år mellan. Kompisarna på gatan som bägge leker med då får de inte utesluta varandra men är det klasskompisar på besök som bara den ena har en relation till då får de stänga in sig på rummet om de vill.

Vi har mycket striktare regler kring spelande än de flesta runt omkring och jag har sagt åt mina ungar någon gång att går du iväg nu så får du inte spela. Du får komma hem om kompisen börjar spela. Jag kan självklart inte påverka om kompisen spelar men mitt barn kan faktiskt gå hem då. Sen har jag gjort stickkontroller några ggr så de vet att jag menar allvar för jag tycker inte heller det är ok att man spelar bort en stor del av dagen.

Jag vet att det finns de som har de reglerna, jag har också varit i Blå Giraff sistutaion där min grabb inte ville vara med en annan kompis just för att de alltid varit tvungna att ha med syskonet.
Ja, det är en jättestor åldersskillnad på en 10-åring och en 6-åring och jag hade nog som 10-åring vägrat att gå hem till någon där man måste dras med den 6-åriga lillebrodern

Jag tror också på ärlighet när det gäller att syskonen måste vara med. Det kan vara bra för föräldrarna att de blir varse att deras reglera gör att deras barn kan bli rätt ensamma och att kompisarna föredrar att vara hemma hos andra.

Och när i livet ska man lära sig att umgås med människor som inte är precis som en själv? Som är äldre-yngre-pojke-flicka-brun-vit-blyg-rastlös- och så vidare? När ska barnen lära sig att visa ömsesidig respekt och hänsyn? Är det inget man vill lära sina barn? Eller ska det gälla bara "främlingar"?

För mig är det naturligt att börja hemma i familjen. Respekt och hänsyn för varandras känslor och behov. Klart att de stora vill vara ensamma ibland, och då måste småsyskonen förstå. Men det är lika självklart att småsyskon ibland vill vara med, och då måste de stora kunna anpassa sig.

Hemma leker våra barn jättebra med varandra, delar de flesta leksaker, och delar gärna rum fast de har varsitt. (sover på golvet hos varandra för att det är mysigt, och så kan de ju ha sina leksaker utspridda i det andra rummet )

Men jag har märkt att många barn inte har det förhållandet till sina syskon, utan att det ofta handlar om makt och avundsjuka. Kamp om föräldrar, kamp om saker, kamp om utrymme. Fullblodsegoister redan från förskolan gör mig ledsen och orolig för framtiden.

Och jag har sett baksidan av syskon som tvingas att umgås. Nej, jag tror inte alls detta som du skriver beror på avundsjuka etc.
Självklart ska man kunna umgås med alla, men man måste också få valet att inte umgås med alla.
Var sak på sin plats.

Nåja, du har kanske tur att dina barn gillar att umgås med varandra. Men t.ex min syster och jag var som hund och katt, vi kunde inte umgås med varandra, vi blev ovänner direkt.
Det är först som vuxna vi kan umgås, men inte under uppväxttiden. Utöver detta så var (och är) vi olika, med helt olika intressen och gjort helt olika saker under barndomen och ungdomstiden

Jag hade inte propsat på att småsyskonet skulle vara med. Det är ju det andra barnets kompis. Alla måste inte alltid vara med! I skolan, förkolan osv visst. Men inte tvingar man 6:orna att hänga med dom går i 2:an?
Jag var aldrig tvungen att ha med mitt småsyskon när jag hade mina kompisar hemma. Och mina barn kommer heller inte vara tvungna till det.
En sak om det är kusiner eller så, men inte deras egna kompisar.

Jag tycker att det är en rättighet som barn att SLIPPA ha med sitt syskon hela tiden. Visst är det skönt när de leker med varandra och får vara med och har kul allihop, men det är ingen rättighet som småsyskon att få vara med när storasyster har kompis hemma.

Jag misstänker att kompisens föräldrar inte tycker så mycket om barn, och helst inte vill ha så mycket "spring" hemma hos sig. Därav reglerna om att de måste vara ute så mycket som möjligt plus att storkillarna förväntas passa lillasyster. Då slipper ju föräldrarna.

Det måste ju barn hela tiden, på dagis, i skolan, på fritidsaktiviteter.

Jag tycker det är jätteviktigt att syskon får chansen att slippa bjuda in de mindre syskonen. Självklart får de inte skapa en lek i hela vardagsrummet och inte släppa in de barn som finns i huset men de måste få gå undan och vara ifred med sina kompisar. Eller gå iväg till en lekplats och slippa ha syskonen i hasorna om de inte vill det.

Sen är det en kompisfråga också, jag tar ofta undan min äldsta pojke om den mindre har kompisar och han vill vara med. För han vill gärna vara med, lillebror tycker relativt ofta det är helt ok och så hamnar de i en intern lek som kompisen inte varit med och skapat och så blir kompisen passiv. Lillebror får mycket mer ut av kompisleken om inte storebror är där och styr och ställer.

Och självklart är mina barn vana vid de andra behov, andras känslor och att ta hänsyn till varandra. Det blir så automatiskt när man är 4 barn tätt. Då kan det vara skönt att ha något privilegium för att få göra saker själv.

Min äldsta skulle aldrig frivilligt släppa in småbröderna i lek med kompisar om det inte är typ bollekar eller kurragömma. Men inte chitchat på rummet. Det betyder inte att hon har något emot att göra annat med honom. Hon och brorsan näst efter i ålder brukar göra utflykter till stan och gå och fika och annat mysigt som bara de två får göra för att de andra är för små. Jag tror mer att tvång till total rättvisa skapar osämja mellan syskonen än om man lär dig att livet är inte rättvist, sometimes you win, sometimes you loose. Ibland har du kompis, ibland någon annan. Ibland får du göra saker för att du är äldst, ibland får de yngre fördelar.

Nu har jag bara ett barn så jag kan inget om syskonfrågan ur den aspekten. Däremot är jag uppvuxen i en syskonskara på fyra varav jag var äldst och det var en pina att tvingas ha syrran med överallt!
Och då ska jag säga att väldigt ofta valde vi att leka med varandra spontant. Likaväl som att hon fick vara med mig och "min" kompis så kunde hon ha en kompis hemma och då lekte jag med dem. Men just att känna det här tvånget, de gånger som jag och min kompis faktiskt ville göra något på egen hand, det var hemskt. Och som sagt, då var det ändå väldigt få tillfällen totalt sett.
Vad jag minns så hade min syster heller inte några problem med att sysselsätta sig själv om hon inte var med oss utan det var mamma som hade bestämt att så skulle det vara.

Att vara ute hela tiden är inte heller någon regel som jag kan känna att jag står bakom till 100%. Ok om man har barn som själva väljer att vara ute, men visst kan de få komma in efter en stund.

Jag skulle också vara lite lagom ärlig mot de andra föräldrarna. Kanske inte gå rakt på syskongrejen direkt men ändå säga att jag har frågat min pojke och han vill tyvärr inte komma och leka hos er. Barn måste väl också kunna få välja från gång till gång vad de vill eller inte vill.

Självklart ska barnen få slippa vara med sina syskon hela tiden. som jag skrivit innan. Men lika självklart måste de också lära sig att ta med syskonen i liken med kompisarna ibland. Anpassning och balans, precis som cosinus beskrev det tycker jag är perfekt. Men det finns flera barn i vår bekantskapskrets som ahr svårt för det, som av någon anledning ser det som jätteviktigt att aldrig släppa in småsyskonen i leken. Då tycker jag man har problem. Brukar försöka med positiva förslag, där jag hjälper barnen med roliga aktiviteter där alla får vara med, och oftast så löser det situationen. Om inte, så brukar det visa sig att mina barn väljer bort de vännerna, eftersom de själva tycker det blir för jobbigt med all avundsjuka och strid kring lekarna.

Just nu växte hornen i min panna.
En sak jag tyckte var väldigt viktigt när mitt barn var liten, det var att inte gå in och lägga mig i, så länge det flöt. Så bara detta att styra upp vad barnen gör för att, det fanns inte i min värld.
För övrigt så slutade min grabb att leka innan han fyllde 10, han höll på med lego rätt länge, men inte lekte med lego, utan byggde och då rätt avancerade saker, så där hade inte en 6-åring varit populär.
Det var ofta mer popluärt att vara hemma hos oss, speciellt bland de som hade yngre syskon, för att de slapp ha småsyskon bultande på dörren.

Som äldst bland tre syskon så kan jag lugnt säga att jag hade troligen inte ens tagit hem kompisar om vi hade haft de kraven

Det var tyvärr så det blev hos oss också ibland när jag var liten. Inte kul.

Jag märker ju på min äldsta att det är en nog stor nackdel vid val av var de ska leka att det finns 3 småsyskon hemma hos oss.

Klart de föredrar att leka hos kompisar där de faktiskt kan ha vardagsrum och allmänytor i fred, hos oss är de hänvisade till dotterns rum för att få leka själv.

Hade de haft krav på sig att släppa in syskonen så hade de aldrig varit hos oss, framförallt hade dottern aldrig varit hemma om hon kunnat undvika det. Hennes rum = fredad zoon oavsett om hon är själv eller har besök.

Fick mig att minnas när jag var yngre och lekte hemma hos min bästis och hennes föräldrar alltid sa att lillasyster måste få vara med. Skitjobbigt!